Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska litteraturen - Reformationstiden - Stormaktstiden - Upplysningstidevarvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
911 Svenska litteraturen (Stormaktstiden—Upplysningstidevarvet)
Från Tyskland kom slutligen en tredje art
av drama, skol- och studentkomedien, vilken
företrädes av Jakob Chronander och
Samuel Bras k. (Se vidare Abrahamus
Andreæ Angermannus,
Laurentius Andreæ och Peder Svart.)
Stormaktstiden (1648—1718). På nyåret 1648
avslutade Georg S t iernhielm sin
epokgörande dikt »Hercules», och därmed börjar
en ny period i svensk litteraturhistoria.
Uppgiften för Stiernhielm var att skapa en
fosterländsk diktning, bildad efter den antika, och
»Hercules», ehuru närmast en lärodikt,
betraktades av honom och hans samtida som
ett klassiskt epos. Bland Stiernhielms
efterföljare kunna nämnas Samuel
Colum-b u s (se d. o.) och Urban H j ä r n e (se
d. o.). Även sedan man efter 1670-talet
övergett den antikiserande riktningen, fortlevde
Stiernhielms skola i en annan form ända
in i frihetstiden. Redan omkr. 1680 hade
emellertid en ny strömning kommit, som
inleddes av pseud. Skogekär Bärgbos
1680 utg. men långt tidigare (på 1630-talet)
skrivna sonettsamling »Wenerid», vilken
närmast anslöt sig till Petrarcas bekanta dikter.
Därmed hänvisades på det moderna Italien,
och det var till den där härskande
marinis-men, som de svenska skalderna 1680—1700
närmast anslöto sig. Mest betydande är
Gunno Dahlstierna, vars »Kunga Skald»
är det typiska exemplet på svensk marinism.
Men ung. samtidigt gjorde man bekantskap
med den franska storhetstidens poesi, och
genom denna lärde man sig inse svulsten och
smaklösheten hos de italienska förebilderna.
Ledande inom den nya riktningen var S
a-muel Triewald (d. 1743), som valde
Boi-leau till mönster, dock utan att rätt förstå
honom.
Även i vetenskapligt avseende är
stormaktstiden av betydelse. De vetenskaper, som mest
omhuldades, voro språkforskningen och
forn-kunskapen, men dessa voro alldeles nya, och
längre än till ett ometodiskt trevande kommo
ej dessa vetenskapers föregångsmän:
Stiernhielm och Olof Rudbeck. Den senares
arbete, »Atlantican», behärskade dock
forn-forskningen långt in på 1700-talet. I samband
med denna forskning framväxte ett starkt
nationellt patos, som anknöt till göternas
ryktbara forntid och gav Sveriges snabba
politiska uppsving en poetisk-romantisk
bakgrund. Denna känsla tog sig bl. a. uttryck
i ett livligt intresse för den nordiska
forntidens litteratur, som förmenades innehålla
värdefulla upplysningar i den äldre svenska
historien. En stor mängd ytterst dyrbara
manuskript av isländska sagor förvärvades till
Sverige, och av dessa utgåvos en del i tryck
genom Antikvitetskollegiums försorg. (Se
vidare art. om B ö r k, I., F r e s e, J., J
o-h a n s s o n, L. [pseud. Lasse Lucidor], R
u-n i u s, J., och S v e d b e r g, J.) H. S.*
Upplysningstidevarvet (1700-talet).
Skönlitterärt utgjorde 1700-talets första årtionden
i stort sett bara en fortsättning av
stormaktstiden. I början var poesien övervägande
religiös; den slöt sig till tyska förebilder, både
den, som skrevs i den gamla ortodoxiens
anda, och den samtida sekteristiska dikt-
912
ningen, uttryck för pietisternas och
herrn-hutarnas fromhetsliv; deras sångböcker med
sin känslofullhet och subjektivism
förebådade och medverkade till uppkomsten av
den senare sentimentala riktningen. Annars
hämtade litteraturen sina impulser från
Frankrike och England. Den franska
pseudoklassi-cismens aristokratiska formkultur kom att stå
som idealet under större delen av 1700-talet;
dess ämnesval och regeltvång voro
bestämmande även här. Jämsides därmed gick det
engelska inflytandet, där en borgerlig realism
gjorde sig gällande. Idéinnehållet var den
s. k. upplysningens, rationalismens.
Auktori-tetsprincipen, som härskade på 1600-talet i
religion, moral, statsliv o. s. v., förkastades;
i dess ställe sattes förnuftet, erfarenheten,
nyttan. Under 1700-talets första hälft trängde
upplysningen dock endast föga fram i Sverige.
Dess förste representant var Olof von
Dalin, som på 1730-talet vart den ledande. I
epos, drama och rokokopoesi följde han
fransmännen, som utgivare av Then Swänska
Ar-gus de engelska veckoskrifterna. Han
ådaga-lade en säkrare smak och hade en lättare stil
än föregångarna. Hans betydelse är också
framför allt att ha föryngrat prosaformen och
gjort den folkligare samt att ha förmedlat
den äldre, moderatare upplysningens idéer.
En undanskymd plats intog romanen (J. II.
Mörk). Tidens utilistiska läggning gynnade
naturvetenskaperna och ekonomien, vilka
tillförde svensk litteratur ett antal betydande
verk; särskilt märkas reseskildringarna (C.
von Linné, J. Wallenberg m. fl.). —
Med det vittra sällskapet Tankebyggarorden
(se d. o.) inträdde ett nytt skede. G. Ph. Creutz
överträffade vida Dalin i sin verskonst genom
osviklig korrekthet, mjuk melodi och
förfining. Hos fru Nordenflycht och G. F.
Gyllenborg skönjas en mer avancerad
kulturradikalism än hos Dalin och samtidigt
inflytande från J. J. Rousseau, med vilken
strömkantringen i 1700-talets livssyn börjar
(jfr Förromantik). Fru Nordenflycht
fördjupade lyriken, som hos henne vart uttryck
för hänsynslös personlig bikt. Gyllenborg
besjöng den medborgerliga patriotismen, det
stoiska dygdeidealet och krävde
genomgripande moralisk regeneration. C. M. B e 1
1-m a n s diktning saknar den teoretiska
bakgrund och det didaktiska drag, som annars
prägla tidens poesi; den är dramatisk och
impressionistisk, djärvt realistisk ehuru
insprängd med rokokoelement.
Den tredje perioden, gustavianska tiden, tog
sin början under 1770-talet. Upplysningen i
sin radikalaste form, encyklopedisternas, hade
nu trängt igenom och förkunnades från 1778 i
Stockholms Posten av J. H. K e 11 g r e n, som
var dess främste förkämpe och jämte N. v o n
Rosen stein på 1780-talet i den s. k.
sens-communstriden angrep ordensmystiken och
swedenborgianismen; i sina sista dikter var
även han romantiskt påverkad. Mot
upplysningen och beroendet av fransmännen
uppträdde T. T h o r i 1 d, som skrev en kärv,
originellt svensk prosa och hänvisade till
Rousseau, Ossian, Young, Shakespeare och Goethe.
Sentimentaliteten kännetecknade J. G. O x e
n-s t i e r n a, vars stämningsfulla skildringar av
Sörmlandsnaturen och kult av hembygdens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
