Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska litteraturen - Upplysningstidevarvet - Nyromantiken - Efterromantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913 Svenska litteraturen (Nyromantiken—Efterromantiken. Liberalismen) 914
minnen gåvo betydelsefulla uppslag, och B.
Lidner, förromantikens store patetiske
lyriker. Den franskt skolade, abstrakta
retoriken kulminerade i Lehnbergs äreminnen.
Dramatiken blomstrade tack vare Gustav III:s
teaterintresse (operor och versdramer,
lustspel).
Efter Gustav III:s död inträdde en
avmattning. F. M. Franzén, Kellgrens lärjunge,
gav rika löften, som sedan ej infriades, om
idyllisk och romantisk lyrik. Han böjde sig
för C. G. af Leopold, den konservativaste
representanten för pseudoklassicismen.
Realistisk och satirisk borgerlig dikt skrev fru
A. M. L e n n g r e n. Svenska akademien,
stiftad av Gustav III 1786, ställde sig under
Leopolds ledning avog mot alla nyheter och
gillade blott akademisk epigonpoesi. Dels
därigenom, dels på grund av åsiktsförtrycket
under Gustav IV Adolfs regering (»svenska
litteraturens järnår») försenades utvecklingen.
Nyromantiken (1810—30-talet). Romantikens
genombrott skedde i samband med
revolutionen 1809. Den avgörande impulsen kom från
Tysklands idealistiska filosofi,
nyhumanistiska och nyromantiska diktning. Denna
utpräglat germanska kulturströmning vann så
mycket lättare seger i Sverige, som en kraftig
patriotisk rörelse gripit nationen efter
Finlands förlust och Napoleonskrigen och man
hos tyskarna fann andlig frändskap.
Nyromantiken anknöt till 1600-talets göticism och
1700-talets förromantik (se d. o.) men var i
motsats mot den senare starkt filosofisk,
tillgodogjorde sig folkvisa, arvsägner och
myter liksom främmande litteraturer, samtidigt
universell och nationell. Formellt betecknade
den fullständig frigörelse från klassicistiskt
regeltvång, poesiens språk upphörde att vara
förståndsmässigt och abstrakt, känsla och
fantasi bestämde stil och rytmer. Poesien
dominerade, nästan alla tidens stora författare
voro skalder, romanen och novellen stodo i
bakgrunden. Den romantiska
världsåskådningen präglade också forskningen. De
humanistiska vetenskaperna, framför allt de
historiska, togo ett stort uppsving; med tre
monumentala verk, Geijers »Svenska folkets
historia», Atterboms »Svenska siare och skalder»
och J. E. Rydqvists »Svenska språkets lagar»,
lades dess fosterländska grundvalar. Det
religiösa livet förnyades och fördjupades; J. O.
W a 11 i n skapade i den nya svenska
psalmboken epokens betydelsefullaste religiösa poesi.
Av riktningens företrädare bildade
Uppsala-romantikerna en grupp. De utvecklade den
nya åskådningen teoretiskt och polemiskt,
skapade en kritisk och estetisk tradition.
Närmast anslöto de sig till den äldre tyska
nyromantiken (se d. o.). P. D. A. A 11 e r b o m,
som var Schellings lärjunge, riktade svensk
lyrik med nya motiv och stämningar,
framsprungna ur en ny sensibilitet och tolkade i
nya former av förfinad och nyanserad konst.
Hans sagospel »Lycksalighetens ö», ett av de
få stora svenska idédramerna, är bräddat av
skönhetsträngtan men avvisar det estetiska
livsidealet och hänvisar till religionen. Som
estetiker och litteraturhistoriker var han
grundläggande. E. G. G e i j e r gjorde sin
viktigaste poetiska insats genom de tidiga
»götiska» dikterna, uttryck för den nordiska
renässansen. Han hade sin största betydelse
som teoretiker och var länge den auktoritative
förfäktaren av nyromantikens konservativa
politiska och sociala uppfattning.
Banbrytande som svensk hävdatecknare, var han
därjämte betydande som filosof och övade även
efter sin övergång till liberalismen stort
inflytande.
E. J. Stagnelius skilde sig från de
övriga genom sin teosofiska åskådning, som
upptagit gnostiska och manikeiska element
och utmynnade i en pessimistisk dualism. Han
slets emellan hetsig sensualism och asketisk
världsförsakelse; bägge tolkades i en
praktfull, måleriskt lika väl som musikaliskt
suggestiv stilkonst. I högre grad än kanske
någon annan samtida skald var han en
ego-centriker.
Som periodens förnämste skald framstod
tidigt E. Tegnér, vars utomordentliga
popularitet gällde såväl den bländande
personligheten som skalden. Han har tagit
starkare intryck av den gustavianska dikten än
de andra; dess retoriska och sententiösa stil
nådde, fantasifullt konkretiserad, sin
höjdpunkt i hans idédikter och tal. Romantiker
i sin platoniserande idealism, som utgick från
Kant, Schiller och Fichte, stod han avog mot
Atterboms och Stagnelius’
musikaliskt-stäm-ningsfulla och spekulativt-mystiska
produktion; hans diktning är lättillgänglig och full
av kraft, ställer sig manande och stridbar i
det praktiska kulturarbetets tjänst. I
»Fri-thiofs saga» gav han med lysande brio bilden
av tidens ridderliga mannaideal, en
humani-serad fornnordisk gestalt, som ingått i
världslitteraturens typgalleri.
Till romantiken hörde även C. J. L.
Alm-quist, ehuru hans viktigaste verk först
utkom-mo på 1830-talet. Han började som herrnhutare
och swedenborgare, och hans tendens var rent
religiös. Från slutet av 1820-talet utvecklade
han en väldig produktivitet. Ytterst
mångsidig, gav han i »Törnrosens bok» dels
romantiska dramer, epos och romaner, dels modern
tendenslitteratur, som satte problem under
debatt, och införde även folklivsskildringen.
Rationalist och mystiker, drömmare och
revolutionär, var han både radikal romantiker och
djärv realist. (Se vidare art. om A f z e 1 i u s,
A. A., Agardh, K. A., A s k e 1 ö f, J. K.,
Beskow, B. *v o n, Cederborg h, F.,
D a h 1 g r e n, C. F., L i n g, P. II., Nicander,
C. A., Sjöberg, E., W a 11 m a r k, P. A.)
Efterromantiken. Liberalismen (1830—80).
På den rika blomstringen under 1800-talets
andra och tredje årtionden följde en lång
period av svagare ursprunglighet. Litteraturen
förblev i mycket både till form och innehåll
romantisk, men under denna epigontid gick
likväl romantiken långsamt sin upplösning
till mötes.’ Franska och engelska inflytanden
gjorde sig gällande, politiska och sociala
tendenser trädde alltmer i förgrunden.
Liberalismen vart från slutet av 1830-talet den
strömning, som starkast grep de yngre och till
vilken Geijer slöt sig, medan Almquist och L. J.
H i e r t a, det inflytelserika Aftonbladets
ledare, förfäktade en radikalare uppfattning.
Prosadiktningen trängde segrande fram,
romanen vart den viktigaste genren (Almquist,
Fredrika Bremer, Emilie Flygare-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
