Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska spelen - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
935
Svenska språket
936
det anordnad allmän svensk sångarfest (4,000
sångare från hela Sverige). I en del av
tävlingarna deltogo även danskar och norrmän.
S. ha sedermera endast 1922 upprepats (då
endast fotboll, fri idrott och simning). — Jfr
»S.» i »Svensk idrott» (1917). Ä. S-n.
Svenska språket tillhör den nordiska
grenen av den germanska språkfamiljen (se
Germanska språk och Nordiska
språk). Dess utbredningsområde omfattade
redan i äldsta tid det nuv. Sverige med
undantag dels av dess nordligaste del, där
lapska och senare även finska talades, dels av de
då danska Skåne, s. Halland och v. Blekinge
samt delar av v. Sverige (Jämtland,
Härjedalen, Särna och Idre socknar i Dalarna,
Bohuslän), där fornnorska talades. I dessa
landsdelar har s. först i senare tid vunnit fast fot.
Utanför Sverige talas s. av omkr. 350,000 pers,
i Finland (se d. o., sp. 373, med kartor).
Rester av en fordom större svensk befolkning
finnas på smärre kustområden i Estland och
Livland och öarna därutanför (omkr. 8,000
pers.; se Estlandssvenskar). Under
vikingatidens äldre skede talades svenska
även i vissa delar av Ryssland. I senaste tid
har s. genom emigration fått en icke ringa
utbredning, särskilt i Nordamerikas mell. och
v. stater (se Svensk-amerikaner).
De äldsta källorna för s. utgöras av
Sveriges över 2,000 runinskrifter (se R u n o r). De
äldsta tillhöra 800-talets förra hälft, från
vilken tid svenskans första stora skede, den
s. k. fornsvenskan, räknas; de äro den
enda källan för kännedomen om fornsvenskan
fram till omkr. 1250, till vilken tid den äldsta
svenska handskriften (ett fragment av den
äldre Västgötalagen) dateras. Under
tidsskedet omkr. 1250—1350 utgöres den ojämförligt
viktigaste litteraturen av landskapslagarna
(se d. o.), som visa ett konservativt och rent
svenskt språkkynne. Under tiden därpå fram
till reformationen är en stor del av litt.
(upp-byggelselitteratur, legendsamlingar m. m.)
översatt från latin el. lågtyska, vilket övat
stort inflytande på periodens språk.
I den fornsvenska språkutvecklingen kan
en jämförelsevis skarp gräns, som skiljer den
s. k. äldre fornsvenskan från den yngre,
dragas omkr. 1350. Under den äldsta
förlitterära tiden skiljer sig fornsvenskan i sin
språkform ännu mycket litet från den
samtida isländskan och norskan. Småningom
genomföres dock ett stort antal förändringar,
särskilt i fråga om ljudläran, vilka komma
att ställa svenskan i skarpare motsats till de
västnordiska språken. Av dessa nyheter, som
till stor del även känneteckna danskan, kunna
nämnas: de samnord. diftongerna æi, au och
øy sammandragas till é och ø, t. ex. ben (isl.
bein), heta (isl. heita), øgha (isl. auga), bøp
(isl. baud), løsa (isl. leysa); ia och io övergå
till iæ, resp, iø (i senare fallet dock ej
framför g- och 7c-ljud el. rp och rt), t. ex. hiærta,
fiærpe, biærgha, miøl, miølk, skiølder (men
tiogh, piokker, hiorp, hiorter); iü förenklas
till y efter r och kakuminalt l, t. ex. ryka
(isl. rjüka), frysa (isl. frjosa), blygher (isl.
bljügr); i och y brytas till iu framför ggw,
ngw och nkw, t. ex. biug, »korn» (isl. bygg av
ett biggwa-), siunga (isl. syngva), siunka (isl.
søkkva); mellan konsonant och
stavelseslu
tande r har inträtt en hjälpvokal (e el. te),
t. ex. hæster (isl. hestr), goper (isl. godr), taker
(isl. tekr), fægherster (isl. fegrstr); h faller
bort framför l, n och r, t. ex. lass (isl. hlass),
nakke (isl. hnakki), ryta (isl. hr jota); slut-r
(s. k. palatalt r) bortfaller ofta efter vokal,
t. ex. plur. arma, rætte, gatu, gamble, kallapa,
pron. vi, i, pres. ind. tala, køpe o. s. v.
Ordböjningen i äldre fornsvenskan kännetecknas
ännu av stor formrikedom liksom i
isländskan. Substantivet har fullständig
kasusböj-ning, t. ex.: mask, armber, arms, armi, arm,
plur. arma(r), arma, armum, arma; fem. sak,
saka(r), sak(u), sak, plur. saki(r), saka,
sakum, saki(r) ; neutr. land, lands, landi,
land, plur. land, landa, landum, land. Plur.
bildas på flera olika sätt, t. ex.: mask,
armber, plur. arma(r), son, plur. søni(r), bonde,
plur. bønder, fapir, plur. fceper, maper, plur.
mæn, boghi, plur. bogha(r) ; fem. iorp, plur.
iorpa(r), færp, plur. færpi(r), bok, plur. bøker,
mopir, plur. møper, sagha, plur. saghu(r);
neutr. skip, plur. skip, riki, plur. riki, bo,
plur. bo, øgha, plur. øghon. Adjektivet har
två (ännu i nysvenskan bestående) olika
böj-ningssätt, obestämt och bestämt, båda med
fullständig genus-, kasus- och numerusböjning.
Det förra överensstämmer närmast med den
typ av substantivet, som i mask, och fem.
plur. har -ar och i neutr. ingen ändelse, dock
med flera speciella böjningsändelser, t. ex.:
mask, goper, gops, gopum, gopan, plur.
go-pi(r), gop(r)a, gopum, gopa; fem. gop,
gop(r)a(r), gop(r)e, gopa, plur. gopa(r),
gop(r)a, gopum, gopa(r); neutr. gott, gops,
gopu, gott, plur. gop, gop(r)a, gopum, gop.
Det bestämda böjningssättet har skiftande
former för positiven å ena sidan,
komparativen och pres. part, å den andra, t. ex.: mask.
gopi, oblik form gopa, fem. gopa, oblik form
gopu, neutr. gopa i alla kasus, plur. gopu i
alla genus och kasus; men t. ex.: mask, høghre,
høghra, fem. høghre i alla kasus, neutr. høghra
i alla kasus, plur. høghre i alla genus och
kasus. Verbet böjes dels starkt, dels svagt.
Det förra innebär, att tempusbildningen sker
medelst »inre böjning» (avljud), t. ex.: gripa,
grep, gripum, gripin; biupa, bøp, büpum,
büpin; biargha, bargh, burghum, burghin;
finna, fann, funnum, funnin; bæra, bar,
bärum, burin; giva, gaf, gävum, givin; dragha,
drö, dröghum, draghin; falla, fiol, fiollum,
fallin. Vid de svaga verben, som i
fornsvenskan (liksom i isländskan) uppvisa fyra olika
typer, sker tempusbildningen medelst
dental-avledning, t. ex. kalla, kallape, kallaper;
vælia, valde, valder; døma, dømde, dømder;
køpa, køpte, køpter; liva, lifpe, livat. De tre
personernas ändelser ha i singularis redan i
förlitterär tid sammanfallit, t. ex. pres. ind.:
taker, kalla(r), væl, dømi(r), livi(r) el. liver
o. s. v. I plur. råda däremot ännu skilda
ändelser, t. ex.: takum, takin, taka; kalium,
kallin, kalla; vælium, vælin, vælia.
Liknande i pret. ind. och i pres. och pret.
konj. — Ordförrådet uppvisar ännu
jämförelsevis få lån, dels kyrkliga från latin och
grekiska (t. ex. biskuper, præster, bref, kors
och skoli), dels till riddarväsendet hörande
(diost, »dust», glavin m. fl.). — Redan under
den äldre fornsvenska tiden var talspråket
splittrat i flera inbördes delvis skarpt skilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
