Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska språket
937
dialekter, vilkas olikheter också framträda
mycket tydligt i de litterära dokumenten från
olika landskap. Forngutniskan, d. v. s. det
gotländska fornspråket, intar en särställning;
den har ofta och ej utan fog räknats som ett
eget nordiskt tungomål.
Under den yngre fornsvenska tiden
framträder en allt starkare tendens till ett för hela
landet gemensamt skriftspråk (riksspråk),
vilket utbildas förnämligast i det dåtida
Sveriges andliga och litterära centrum, Vadstena
kloster. Detta skriftspråk bär på grund av
sitt ursprung en övervägande östgötsk prägel.
Jämsides skönjas emellertid även andra linjer
i språkutvecklingen. Av stor betydelse var det
officiella s. k. kanslispråket i
kungliga brev, stadgar, ämbetsskrivelser,
rättsdo-kument o. dyl. Detta språk är mindre
konservativt än Vadstenaspråket och delvis starkt
påverkat av latinet, danskan och lågtyskan.
Mot medeltidens slut visa sig i skrift allt flera
drag, som tillhöra Mälarprovinsernas språk,
vilket sammanhänger särskilt med Stockholms
och Uppsalas växande betydelse. — Under den
yngre fornsvenska perioden inträda ytterligare
viktiga ljudförändringar, t. ex. ä > ä (t. ex.
bäter: båt, län: lån); i > e i gammal kort
rotstavelse (se nedan); u > o och y > ø
framför vissa l- och r-förbindelser (t ex. dulde:
dolde, muln: moln, spurpe: spordhe, wurpin:
vordhen; dylia: dølia, hylster: hølster,
spy-ria: spøria, vyrpa: vørdha); förlängning av
vokal framför vissa konsonantförbindelser (t.
ex. gånger: gång, gardher: gård, vald: våld,
standa: stånda m. fl.); uppmjukning av g, k
och sk framför palatala vokaler i ord som
giva [uttal djiva], køn [tjön], sken [stjen];
förlängning av de gamla korta rotstavelserna
(t. ex. liva: leva, frtper: frédher, blåp: blädh,
lof: löf, fyl: føl, nakin: näken, æta: æta,
skvp: skepp, grtpi: grèpe, vika: vekka, tvika:
tveka, bröt: brott, broti: bröte [nysv. bråte],
spori: sporre). I fråga om flera av dessa
företeelser skilja sig göta- och
sveadialek-terna rätt starkt från varandra, så i fråga
om den viktiga kvantitetsutvecklingen, där
det nysvenska riksspråket huvudsaki.
bygger på de senare, ehuru även en del
götafor-mer kommit in i ordförrådet. Ännu mera
genomgripande har emellertid utvecklingen i
yngre fornsvenskan varit i fråga om
ordböjningen. Vid substantivet minskas genom
bortfall av ändelserna kasusformerna till två,
grundform och genitiv; mask, och fem. subst.
få samma böjning; gen. sing. och plur. antaga
överallt ändeisen -s; vid de svaga
substantiven visar sig i mask, redan nu en tendens till
en gemensam form för alla kasus (boghe, hane,
oxe o. s. v., men bloma, dvala o. s. v.).
Adjektivets böjning förenklas högst betydligt
genom att det attributi va adj. börjar förbli
oböjt till kasus, vilket blivit regel i
nysvenskan. Verbalböjningen förändras mindre; dock
uppkommer mot medeltidens slut en ny svag
konjugation genom fördubbling av pret:s
konsonant i verb, ss. tro(a), fly(a): pret. trodde
(äldre tröpe), flydde (äldre flype) o. s. v. —
Perioden kännetecknas av ett stort antal lån
från tyskan och de romanska språken; nu
inkomma prefix som be-, bi-, for-, und-, suffix
som -eri, -inna, -het o. s. v.
Det nysvenska skriftspråket grundlädes
938
i väsentliga drag genom reformatorernas
skrifter, framför allt genom bibelövers. 1541, vars
språkform länge blev mönstergivande.
Reformatorernas språk skiljer sig på många
viktiga punkter från det förut utbildade, främst
emedan Mälardialekternas språkform vunnit
förhärskande inflytande (t. ex. i
substantivböjningen, där medeltidssvenskans r-lösa
pluraler försvinna; jfr t. ex. östgötska hæsta:
uppländska hästar). I reformatorernas
skrifter finns också en medveten tendens att
utrota kanslispråkets många danska och
lågtyska inflytelser samt att åter upptaga äldre
inhemska former. Den arkaiserande
riktningen beror delvis på anslutning till de medeltida
bibelöversättningarna, varifrån även upptagits
vissa götiska drag. Även nysvenskan, särskilt
den äldre, d. v. s. under tiden till omkr.
1700, har undergått många förändringar, av
vilka icke alla fått sitt uttryck i skrift.
Särskilt kan nämnas: förstummandet av vissa
konsonantljud, t. ex. d, l och h framför j
(djur, ljuta, hjord) ; h framför v (vass, äldre
hvass, vina, äldre hvina, o. s. v.); övergång
av det uppmjukade ^-ljudet till j (giva, göt)
och av stj, även av sk uppkommet, till
sje-Ijud i ord som stjärna, sken o. s. v.; bortfall
av j efter palatal konsonant (t. ex. lägg ja:
lägga, bäckjar: bäckar, tänkja: tänka).
Formsystemet lider ytterligare förluster. Gamla
kasusformer hos substantiven och adjektiven,
t. ex. substantivens dativformer och
adjektivens alla oblika former, komma definitivt ur
bruk, likaså vissa verbaländelser, t. ex. 1 :a
pers. plur. -om (havom, taghom o. dyl.), som
utbytes mot -a, äldre även -e (hava, have,
tagha, taghe). Ä andra sidan har nysvenskan
att uppvisa viktiga nybildningar. Ett nytt
böjningssätt utbildas för neutrala substantiv
av typerna rike och bo; fr. o. m. slutet av
1600-talet blir i den förra typen det
uppländska plurala -n allt vanligare och genomföres
i skriftspråket under 1700-talet; analogiskt
antar även typen bo i plur. -n. Ung.
samtidigt nyskapas de artikulerade formerna
rikena, bona o. s. v. I neutr. plur. antar
adjektivet i överensstämmelse med mask, och
fem. ändeisen -e el. -a (fsv. gop: nysv. goda,
äldre även gode). Ett nybildat pron. är ni,
av äldre I (från omkr. 1650). De starka
verbens temabildning förändras i många fall:
imperf. plur. gripo ersättes efter omkr. 1600
allmänt av grepo; imperf. plur. budho antar
i den yngre nysvenskan efter sing. formen
bødho, och bødh, bødho och budhin få senare
formerna bjöd, bjödo, bjuden; imperf. plur.
båro (fsv. bäro), såto (fsv. säto) vika under
1700-talet för de efter mönstret av fann,
funno o. dyl. bildade formerna buro, sut(t)o
o. s. v. Många starka verb få svag böjning,
t. ex. dräpa, äldre drap, dråpo, yngre dräpte,
gälda, galt, guldo, yngre gäldade, gräva,
äldre grof, grovo, yngre grävde. — Under den
äldre nysvenska tiden stod svenskan under
starkt inflytande av nyhögtyskan, och i
synnerhet under 1700-talets senare hälft utövade
franskan på s., liksom på de övriga europeiska
språken, en stark påverkan. Båda ha givit
bidrag till nysvenskans syntaktiska
utveckling men framför allt till dess ordförråd. I
fråga om ordförrådet kan f. ö. iakttagas ett
under hela perioden fortgående inflytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
