Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska språket
939
från latinet och det internationella
vetenskapliga språket samt från de stora
kulturspråken, i senaste tid särskilt från engelskan (bl. a.
tekniska, sport- och klädtermer).
Det nysvenska skriftspråket har först
småningom vunnit sin nuv. jämförelsevis
stora enhetlighet. I äldre tid framträda
dialektiska drag mycket starkt hos författare
från olika landsändar; särskilt möter
motsättningen i ljud- och formutveckling mellan
svear och götar. Till skriftspråkets utbildning
ha skilda dialekter mer el. mindre bidragit.
Att Mälarprovinsernas språk utgöra
grundstommen är redan nämnt; den största
betydelsen har bredvid dem de övriga
Svealands-dialekterna samt Götalandsdialekterna haft.
Först långt senare än i skrift har i
talspråket den dialektiska splittringen börjat
övervinnas. Ansatserna till ett gemensamt
bildat svenskt talspråk kunna näppeligen
dateras längre tillbaka än till 1600-talet. Ännu
så sent som vid mitten av 1800-talet var detta
talspråk starkt provinsiellt färgat. Till dess
utjämnande ha under de senaste årtiondena
framför allt litteraturen, tidningspressen och
skolan bidragit. Särskilt i fråga om uttal och
ordförråd uppvisar det nysvenska
rikstalsprå-ket emellertid ännu många skiftningar
(»lokalriksspråk»). Det mest avvikande av dessa
är den svenska, som talas i Finland
(»Finlandssvenskan»), Bland dess egenheter
(»fin-landismer») må särskilt nämnas den enhetliga
accentformen med akut, överallt (t. ex. tåla,
gåta, liksom kommer, fågel o. s. v.),
sammanfall av e- och ä-ljuden, egendomliga
böjningsformer (plur. backor, bullor, imperf. las, veg,
sovde, gravade m. fl.) samt en av finskan
starkt påverkad fraseologi. Dessa egenheter,
som förr voro vanliga även i det finländska
skriftspråket, bortarbetas nu alltmera i detta.
De svenska folkmålen (bygdemålen,
dialekterna) bilda tills, m. våra skandinaviska
fränders ett sammanhängande system. Till de
östnorska målen höra sålunda dialekterna i
Jämtland, Härjedalen, Särna och Idre i
Dalarna samt i Bohuslän, vars folkmål dock i
vissa avseenden visar nära släktskap med
götamålen. De sydligaste svenska målen (i
Skåne, ö. Blekinge och s. Halland) höra
samman med det danska dialektområdet. De
övriga svenska folkmålen kunna lämpligen
indelas i: 1) norrländska mål, d. v. s. målen i
Hälsingland, Medelpad, Ångermanland,
Västerbotten, Norrbotten och Lappland; 2)
östsvenska mål, d. v. s. de svenska målen i
Finland och Estland; 3) sveamålen, d. v. s. målen
i Uppland och Gästrikland, Södermanland,
Närke och Västmanland samt de delvis starkt
egenartade målen i Dalarna; 4) gutniskan på
Gotland; 5) götamålen, d. v. s. målen i
Värmland, Dalsland, Västergötland, Östergötland
och Småland samt ö. Blekinge och n. Halland.
Gränserna mellan de nämnda
dialektgrupperna äro delvis obestämda, och många
beröringar och övergångar finnas mellan de olika
målen. Såsom mera karakteristiska
kännetecken kunna anföras: A) Gemensamma för
hela det nordsvenska området (östnorska,
norrländska och östsvenska mål): gammal kort
rotstavelse ofta bevarad: Iwå, mli, båri, hämar,
i östnorska och norrländska mål ofta
tilljäm-ning: sulu (svala), låvå (leva), tiji (tagit);
940
förmjukning av g, k, sk före svagtonig palatal
vokal: väddjin, flydji, slaji, natjin, druttji,
fistjen o. dyl.; t-bortfall i ord som huse, buri
(burit) o. dyl. a) För östnorska mål: u i st. f.
o i ord som bru, ku, tru; pron. di, de, dä
o. dyl. = ni; pres. ind. sing. söv (sover), skek
(skakar), brinn el. brinne o. dyl.; den gamla
dativformen ofta bevarad, b) För norrländska
mål: i hälsingskan: förlust av n efter r: bar
(barn) o. dyl.; förlust av r i plur.: kalva, ko,
duve o. dyl.; pres. ind. sing. binne (binder)
o. dyl.; i västerbottniska och norrbottniska
mål: fsv. ä kvarstår: gäs (gås), bät (båt);
gamla diftonger äro bevarade: heim el. haim,
bläut el. blåut, räis el. röys o. s. v.; nya
diftonger ha uppstått ur i, o, u, y. äis (is),
kåu (ko), häus (hus), stöyr (styr) o. dyl.;
best. plur. har -ä efter lång, -ana efter kort
rotstavelse: hestä, dagana; dativen är (utom
i söder) bevarad, c) För östsvenska mål:
diftongerna ofta bevarade: bein el. bain, bäit,
auga, dråum, bräut el. bröut; lång vokal
kvarstår före m: dömär, blömån; Id är icke
assimilerat till ll: hälda (hålla), kèldån (källan);
b- och d-inskott bevarat i former som
kom-bär, faldär, brindär o. dyl.; pron. du, den
o. s. v. ha formerna tu, tän o. s. v.; plur. best,
form av typen bökren, hendren o. dyl. B)
Gemensamma för svea- och götamål: gamla
diftonger saknas (utom i dalmålen); r är (utom
i s. Götaland) tungspets-r; kakuminalt l
finnes (utom i s. v. Småland) i vissa ställningar
och sammansmälter med d, n, s, t till
kaku-minala ljud; t har (utom i de s. och v. delarna)
bortfallit i ändeisen -et (-it): take, lite, vunne
el. vunni o. dyl.; best, former av typerna sola
(solen), husa (husen) — i Svealand även soli,
husi —, gatä el. gatä (gatan), hästa el. hästa(r),
hästane(r) o. dyl. a) En starkt avvikande
utveckling i förhållande till de övriga sveamålen
uppvisa dalmålen (i all synnerhet Älvdals-,
Mora- och Orsamålen); i sitt ålderdomliga
kynne stå de på många punkter nära de
norrländska målen, b) I götamålen märkas
bortfall av r i plur. hästa, arma o. dyl.;
sammanfall av -or och -er i plur. saker, flecker
o. dyl.; best, former av typen sakerä sakerä,
gatera el. gaterä o. dyl.; i södra delen av
området diftongering av è: bain el. bäin el. båin
(ben) o. dyl. C) För gutniskan: diftongerna
bevarade: bain, gauk, bjauda, håyra; nya
diftonger av i, y, ut bäit (bit), böy (by), häus
(hus); fsv. ä kvarstår: bät, gräta; kort i och
y bevarade: liva, syner; kakuminalt l saknas;
mb och Id äro icke assimilerade: lamb, halda;
slutljudande n och t bortfalla i svagton: bindi
(binden), milla (mellan), bundi (bundet), läsi
(låset); best. plur. ersatt av obest.: uxar (oxar,
oxarna). D) För sydsvenska mål: r är (utom
i Göingemålet) tungrots-r; kakuminala och
supradentala ljud saknas; nn övergår ofta till
ngt mong (mun), binga (binda); g har
övergått till w el. v, resp, j: mawe el. mave, öja
el. yja o. dyl.; p, k, t ha i inljud och
slutljud övergått till b, g, dt hob, aba, tag, vaga,
nöd, bryda, taged, lided o. s. v.; è har (utom
i s. och v. Skåne) diftongerats: bain el. bäin
el. boin el. bäun o. dyl.; plur. hästa, prästår,
gadår o. dyl. med best, form hästana,
prästår-na, gadårna o. dyl.
Litt.: J. E. Rydqvist, »Svenska språkets
lagar» (6 bd, 1850—83); K. F. Söderwall, »Huf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
