Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
953
Svensk konst
954
s t r a h 1 och Martin Meytens d. ä. och
deras lärjungar, därav Ehrenstrahls systerson
David von Krafft. Utom porträttuppgifter
tillföllo en del dekorativa beställningar
målarna, särskilt Ehrenstrahl, som löste dem med
skickligt handlag men med föga förfining och
omsorg. Denna karolinska skolas tradition
upptogs av den tidigare frihetstidens målare,
J. H. Scheffel, Lorentz Pasch d. ä.
och O. A r e n i u s.
Under frihetstiden blev Stockholms
slotts-bygge, som fullföljdes under ledning av Carl
Hårleman, ett slags högskola för den svenska
konstsmakens och konstskicklighetens
uppövande efter franska förebilder och under
franska lärare. Konstakad. och
överinten-dentsämbetet (i vår tid ombildat till
Byggnadsstyrelsen) ha uppstått i samband med
slottsbygget. Fransk smak präglar tidens
arkitektur i dess mest typiska skapelse, den
svenska herrgården, som avlöst det föreg.
tidevarvets anspråksfulla stormansslott, och i
dess fåtaliga monumentalbyggnader, t. ex.
Adolf Fredriks kyrka av C. F. Adelcrantz och
börsen i Stockholm av E. Palmstedt.
Målarna skola sig i Frankrike, stanna där långa
tider el. för alltid — Gustaf
Lundberg, Roslin, Lafrensen — och
uppfostra elever i fransk stil och anda, ss.
Lorentz Pasch d. y. och Per Krafft d. ä. Först
nu får Sverige en betydande inhemsk
målarkonst av hög rang, visserligen att betrakta
som en utstrålning av Frankrikes överlägsna
konstnärliga kultur, och samtidigt framväxer
i slottsbyggets hägn Sveriges förste store
bildhuggare, Johan Tobias Sergel, som
i Italien utvecklas till en av årh:s yppersta
europeiska mästare inom sin konst men som
vingklippes genom att hämtas hem till
Gustav III:s hov. Gustav III:s tid betecknar
knappast en höjdpunkt i svenskt konstliv i
annan mening, än att den skördar frukterna
av det, som såtts och vuxit upp under
frihetstiden. Endast ett par målare tillhöra helt
det gustavianska skedet, de under engelskt
inflytande mognade C. F. von Breda och
Elias Martin; Carl Gustaf Pilo
hade redan sin i Danmark tillryggalagda
konstnärsbana bakom sig, när han av en
tillfällighet återbördades till Sverige och började sitt
yppersta verk, Gustav III:s kröningstavla.
Konungens största personliga insats i
svenskt konstliv är inkallandet av den
snillrike franske arkitekten J. L. D e s p r e z,
genom vilket han ville vinna framför allt en
första rangens dekorationsmålare för sina
teatrar. Med Gustav III :s resa till Italien 1783
och inkallandet av Desprez samt genom C. A.
Ehrensvärds och L. A. M a s r e 1 i e z’
målmedvetna verksamhet infördes
nyklassicismen i Sverige. På grund av det ekonomiska
tidsläget stannar Desprez’ förnämsta skapelse,
det stora Hagaslottet, på papperet. Botaniska
institutionen i Uppsala med sin tempelport
är hans mest representativa utförda verk.
Den nyantika stilriktning, vars förnämsta
representanter i övrigt äro Tempelman,
Sundvall, Gjörwell och F. Blom,
blev rådande inom svensk arkitektur långt
in på det följ, århundradet. Inom skulpturen
fortsätter J. N. Byström den klassiska
linjen från Sergel, visserligen alltmer förslap-
pad och förtunnad, medan hos B. E. F o g e
1-b e r g vissa romantiskt nationella och
realistiska tendenser bryta igenom
marmorglatt-heten.
Inom det tidiga 1800-talets måleri föra
klassicitet och romantik en ojämn kamp med
PerKrafftd. y. och C. J. Fahlcrantz
såsom huvudrepresentanterna för vardera
sidan. Hela nivån av skedets konst är sorgligt
låg, samtidigt som den svenska skaldekonsten
genomlever sin stora tid. Såsom en av tidens
största konstnärliga ansträngningar må
ihåg-kommas J. G. Sandbergs historiska fresker
i Uppsala domkyrka. Först efter 1800-talets
mitt vänder sig bladet. Medan fortfarande
flertalet av målare, som nu börjar söka sig
ut till Düsseldorf för att vinna sin skolning,
icke höjer sig över den aktningsvärda
medelmåttan, framträder med historiemålaren J. F.
Höckert en kunnig och gedigen
färgkonstnär och med landskapsmålaren M a r c u s
Larson en genial fantasibegåvning.
Tiden får i F. W. Sc höländer en
arkitekt, som skickligt och med personlig smak
företräder nya riktningar. Skulpturen
fullföljer linjen av officiellt statybildhuggeri från
Byström och Fogelberg. Fr. o. m. 1870-talets
början vidtager en medveten orientering åt
Frankrike, som får till resultat en
»Parissvensk» skolning i anslutning till
impressionismen och i alltmer bestämd motsättning till
Düsseldorfmåleriet. Bland dem, som i första
omgången sökte sig ut till Paris, märkas den
virtuose landskapsmålaren Alfred
Wahlberg, som ansluter sig till
Fontainebleau-skolan, och Nils Forsberg, som med en
i Sverige förut osedd verklighetskraft
återger scener ur samtida liv. Historiemålningen
får i Gustaf Cederströmen
framgångsrik målsman med fransk skolning, medan dess
tyska riktning representeras av C. G. Hel
1-q v i s t och Julius K ronberg. Georg
von Rosen utgår i sitt porträttmåleri från
renässansen och Veläzquez, i sitt
historiemåleri från belgaren Leys. Ernst
Josephson, som under sina studieår dragés till de
gamla mästarnas konst och tillägnar sig
tekniska lärdomar av denna, sluter sig dock till
leden av de kamrater, som i Paris se »den
nya konstens källa» (Josephsons uttryck i
»Skålen för Paris»).
Friluftsstudium, valörmåleri, en måttfull
naturalism i anslutning till den samtida
Pariskonsten bli genomgående programmet för
den svenska målargenerationen kring 1880.
Denna rymmer inom sig ett icke ringa antal
betydande begåvningar, som redan i
tjuguårs-åldern framträda som mästare: Carl
Larsson, Richard Bergh, Carl S k å
n-b e r g, Bruno Liljefors, Anders
Z o r n. Inom skulpturen efterträdes den
måttfulla klassicismen, som präglat ännu M
o-1 i n, av en kraftig realism i John
Börje-s o n s historiska statyer och en intim
naturkänsla i Per Hasselbergs nakna
gestalter. S. når på 1880-talet en höjd, som den ej
intagit sedan ett årh. tidigare.
Under 1890-talet övergingo de flesta av de
ledande målarna till en nationell och
romantisk inställning och föredrogo den lyriska
känslan inför skymning och nattmörker
framför den kyliga och klarvakna iakttagelsen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
