Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk konst - Svensk Kyrkotidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk Kyrkotidning
955
ljuset och atmosfären. Karakteristiska ‘för
denna riktning, som hade sin motsvarighet
inom den samtida svenska litteraturen, äro
framför allt Karl Nordström och E
u-gène Jansson. Hos prins Eugen
dämpas stämningen från patos till en förfinad
melankoli. Den från början i franskt
valörmå-leri tränade Carl W ilh e 1 ms o n lade om
sin konst till en klar och saklig ytverkan, ej
utan likhet med Carl Larssons av helt andra
avsikter framkallade freskostil, sådan man
möter den i Nya Elementarskolan i Göteborg
och i Nationalmuseums trapphus. — Från
1890-talets nationella svenska måleri, som
hade sina yppersta representanter inom det av
Karl Nordström ledda Konstnärsförbundet,
förde ingen väg vidare. De i unga år
avlidna Olof Sager-Nelson och Ivar
A rose n i u s representerade individuella
skiftningar av romantiskt måleri och strävan
ut ur naturalismens grundsyn.
Målarna av den nya generation, som
framträdde med 1900-talets första årtionde, Nils
von Dardel, Leander Engström,
Isaac Grünewald, Gösta Sandels,
Birger Simonsson, John Steen,
Hilding Linnquist, Otte Sköld m.
fl., sökte sig ånyo ut till Paris, blevo elever
hos Henri Matisse och togo emot intryck av
Cézanne och van Gogh. Strömningar som
expressionism och kubism finna nu
representanter i Sverige. Georg Pauli, som hört till
1880-talets »Parissvenskar», blir genom
konstnärlig och litterär verksamhet en förkämpe
för det nya. En tradition, som förmått
sammanbinda åtm. ett par generationer till en
skola, där de efterföljande bygga på vad de
äldre givit och utveckla detta vidare, har
svensk målarkonst ännu icke mäktat skapa.
Inom den grafiska konsten frambragte
Sverige under det impressionistiska skedet en av
dettas främsta mästare, Anders Zorn, vars
etsningar, sannolikt för alltid, intaga en
rangplats inom konstarten. Carl Larsson har i
etsning utfört ett stort antal linjerena blad,
Ferdinand Boberg, Axel II ägg och
Hjalmar Molin effektfulla
arkitekturmotiv. Som karaktärsfull och träffsäker
skämttecknare har Albert Engström vunnit
europeiskt rykte och bildat skola.
Bildhuggarkonsten har sedan 1880-talet
ge-nomlupit samma bana som den europeiska
skulpturen i det hela under ledning av
Frankrike. Christian Eriksson och Carl
E 1 d h fortsätta den naturalistiska linjen från
Hasselberg. Hos Carl M i 11 e s kan man
avläsa de växlande faserna från målerisk
impressionism till förenklad dekorativ form. Hos
Ivar Johnsson röjes en dragning till
klassisk stillhet, som är ett uttryck för hans
personliga läggning på samma gång som för
en tidstendens.
Arkitekturen passerade under 1800-talets
sista årtionden stadierna från eklektisk
stilarkitektur, inom vilken I. G. C 1 a s o n med
sin anknytning till fransk och nederländsk
renässans är den mest betydande mästaren, till
ett naturalistiskt stilsökande med Ferdinand
Boberg som främste representant och fann
under 1900-talets första årtionde en fast
utgångspunkt i medeltidens och Vasatidens
kärvt karaktärsfulla byggnadskonst. Denna
956
utvecklades i nya kombinationer till en
kraftfull och samtidigt känslig byggnadskonst av
originellt kynne, en motsvarighet till
1890-talets nationella måleri. Bland arkitekter,
arbetande i denna riktning, förtjäna nämnas
Ragnar Östberg, Carl Westman,
Erik Lallerstedt, L. I. Wahl man
och Sigfrid Ericsson. Östbergs
stadshus i Stockholm är dess yppersta monument.
Då detta invigdes 1923, härskade en ny
klassicistisk stilriktning, inom vilken Ivar
T e n g b o m och E. G. Asplund
framträdde med representativa verk. Klassicismen
blev dock denna gång av kort varaktighet.
Den avlöstes av den sakligt, tekniskt och
socialt betonade arkitektur, som i Sverige
kallas funktionalism och som i schweizaren
Jean-neret (pseud. Le Corbusier) har sin
talangfulle förkunnare. Denna arkitektur
demonstrerades genom 1930 års
konstslöjdsutställ-ning i Stockholm med E. G. Asplund som
arkitekt och har haft målsmän i arkitekter som
Sven Markelius och Uno Ährén.
Konstslöjden har följt de internationella
riktlinjer, som löpt parallellt med
arkitekturens stilförändringar. Först under 1900-talet
har med stöd av Svenska slöjdföreningen ett
mera målmedvetet arbete bedrivits inom detta
område. Särskilt anmärkningsvärt är det
uppsving det svenska glaset vunnit. Orrefors
bruk gick i spetsen genom anställande av
konstnärerna E. II a 1 d och S. G a t e och har
följts i spåren av flera andra bruk, som
anställt konstnärer, vilka satt sin prägel på
fabrikationen. Vid sidan av glaset har
textilkonsten, främjad bl. a. av föreningen
Handarbetets vänner och av hemslöjdsföreningarna,
vunnit beaktande även utom landet. — Ang.
f o 1 k k o n s t se d. o. A. L. R.
Litt. (litt.-anv. i de flesta arbeten): G.
Up-mark, »Svensk byggnadskonst 1530—1760»
(1904); J. Roosval, »Svenskt konstgalleri»
(1912); A. L. Romdahl, J. Roosval o. a.,
»Svensk konsthistoria» (1913); G. Nordensvan,
»Svensk konst och svenska konstnärer i 19 :e
århundradet» (1892; ny uppl., 2 bd, 1925,
1928); E. Blomberg, »Den nya svenska
konsten» (1923); A. Dresdner, »Schwedische und
norwegische Kunst seit der Renaissance»
(1924); G. Näsström, »Svensk funktionalism»
(1930); J. Roosval, »Swedish art» (1932);
mo-nogr. om s. och sv. konstnärer i Sveriges
Allmänna Konstförenings Album, 1—6, 1892—98,
och Publikation, 7 ff., 1899 ff.; ang. »Sveriges
kyrkor» se d. o.; se även litt. i art. om sv.
konsthist. förf, (jfr Konstvetenskap, sp.
1149) och om olika landskap.
Svensk Kyrkotidning. 1. Se S u n d b e r g,
A. N. — 2. Veckotidning för ecklesiastika
frågor, utges i Uppsala (numera med
redaktionen förlagd till Stockholm) från nyåret
1905, det centrala språkröret för Allmänna
svenska prästföreningen. S. vill främja
kyrkligt framstegsarbete på grundvalen av den
svenska kyrkans evangeliska bekännelse och
i pietetsfull anslutning till det svenska
församlingslivets bästa traditioner. Redaktörer
ha bl. a. varit J. T. Bring, E. Meurling, E.
Leufvén och E. N. Söderberg (från 1928). Som
bilaga medföljer sedan 1932 sex ggr årl. N y
Kyrklig Tidskrift, redig, av G. Lizell,
G. Lindberg och F. Dahlbom. E. N. S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
