Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk musik - Svensk musikförteckning - Svensk Musiktidning - Svensk-norska unionen - Svensk rätt - Svensk röd och vit boskap (S. R. B.) - Svensksund (Svinesund, Östergötland) - Svensksund (Finland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
Svensk musikförteckning—Svensksund
960
kretsen slöt sig även J. C h r, F. H æ f f n e r,
som en tid efter Vogler skötte
kapellmästar-befattningen. Genom Åhlströms försorg
utgå-vos även C. M. B e 11 m a n s sånger. Under
sista tiden verkade J. E g g e r t (d. 1813) som
kapellmästare och gedigen kompositör av
instrumentalmusik.
Under början av romantiken blev E. D u
P u y (d. 1822) kapellmästare och ledare för
operan, som 1806 på konungens befallning
måst nedläggas. Han uppträdde även med stor
framgång som sångare på Operan. Puy
efterträddes av J. F. Berwald (d. 1861), som
skötte befattningen till 1840-talets slut. Han
var skicklig violinist och nitisk främjare av
kammarmusiken. Den romantiska visan
odlades av J. E. N o r d b 1 o m (d. 1848), B. C r
u-s e 11 (d. 1838) och E. G. G e i j e r (d. 1847).
Hæffner verkade som director musices i
Uppsala, där han utvecklade en betydelsefull
verksamhet för studentsången. Med 1830- och
1840-talet framträdde nya kompositörer inom
den svenska solosången: A. F. Lindblad
(d. 1878) och J. A. Josephson (d. 1880).
Den instrumentala musiken odlades av bl. a. E.
Brendler (d. 1831) och F. Berwald (d.
1868), den senare måhända årh-.s främste
svenske tonsättare. Manskörsången
blomstrade på 1830- och 1840-talet särskilt i
universitetsstäderna. O. L i n d b 1 a d (d. 1864) i Lund
och G. Wennerberg (d. 1901) i Uppsala
skrevo gedigna kvartetter. Den senare vann
även berömmelse genom sina studentduetter
»Gluntarne» och genom kyrkliga körverk.
Bland efterromantikens namn märkes J.
Foroni (d. 1858), som stod i spetsen för
hovkapellet på 1850-talet, en betydande
dirigent och gedigen kompositör. 1861 övertog
L. Norman (d. 1885) ledningen och bragte
ånyo s. till heders. Han hade som hjälpare
A. Söderman (d. 1876), som skrev
verkningsfull scenisk musik och även komponerade
ypperliga orkesterballader, solosånger med
piano och manskvartetter. För en svensk
operastil verkade I. Hallström (d. 1901).
Hans »Den bergtagna» (1874) hälsades med
entusiasm som svensk nationalopera. Av
andra tonsättare kunna nämnas I.
Dann-s t r ö m, A. M. M y r b e r g, A. K ö r 1 i n g, V.
Svedbom och P. U. S t e n h a m m a r, alla
i första hand solosångskompositörer.
1880-talets främsta namn inom romansen och
pianostycket blev E. Sjögren (d. 1918).
Från 1885 verkade J. C. N o r d q v i s t (d.
1920) som hovkapellmästare. Sedan följde A.
H allén (d. 1925) och R. Henneberg (d.
1925). Under dem fick den nya tyska
musiken med Wagner fotfäste på svensk scen.
Denna nyromantiska stämning upprätthölls
sedan av A. J ä r n e f e 11, som med erkänd
skicklighet ledde särskilt Wagnerverken. Vid
hans sida verkade A. W i k 1 u n d. Musik i
den nya stilen har skrivits av W. S t e
n-hammar (d. 1927), H. A 1 f v é n och W.
Peterson-Berger. I nyare anda ha
sedan framträtt K. A 11 er b er g, T.
Rangström, N. Berg, O. Lindberg m. fl.
Allmänna handböcker i svensk
musikhistoria äro: T. Norlind, »Svensk musikhistoria»
(2:a uppl. 1918) och »Handbok i svenska
musikens historia» (1932). En bibliogr. över
svensk musikhistorisk litt. lämnar S. Broman,
»Den svenska musikforskningen 1750—1900»
(1927); för svensk folkmusik se T. Norlind,
»Svensk folkmusik och folkdans» (1930), för
kyrkomusiken C.-A. Moberg, »Kyrkomusikens
historia» (1932). * T. N.
Svensk musikförteckning, se
Bokhandel, sp. 706.
Svensk Musiktidning, ett fackorgan, som
utkom i Stockholm 1881—1913. S. vann sin
största betydelse genom A. Lindgrens m. fl:s
biogr. över svenska musiker samt utländska
konserterande artister. T. N.
Svensk-norska unionen, se S v e r i g
e-Norge.
Svensk rätt, se N o r d i s k rätt, sp. 1151
—53.
Svensk röd och vit boskap (S. R. B.),
beteckning för den nötboskapsras, i vilken svenska
ayrshirerasen och rödbrokig svensk boskap
sammanförts genom beslut 1927 av
avelsför-eningarna för dessa båda raser. H. J. Dft.
Svensksund, förr S v i n e s u n d, gods i
Konungsunds och Dagsbergs socknar,
Östergötland, s. om Bråviken; 291 har, därav 200 har
åker; tax.-värde 224,100 kr. (1931).
Omnäm-nes på 1300-talet, tillhörde sedan bl. a. Karl
Knutsson Bonde, släkterna Lilliehöök, Grip,
Wrangel, Virgin och Flach.
Svensksund, fi. Ruotsinsalmi, smalt
farvatten i sydfinländska skärgården strax ö. om
staden Kotka. Det egentliga S. är passet s.
om holmen Majasaari, men namnet hänföres
vanl. till den fjärd, som sträcker sig
därifrån i s. s. v. riktning. S. spelade en
avsevärd roll i skärgårdskriget på Gustav III:s
tid. Härtill bidrog dess läge vid mynningen
av Kymmene älv och strax ö. om 1743 års
riksgräns. 1791—95 befästes det av ryssarna;
huvudfästningen låg på Kotka, och verken
voro 19. Ruotsinsalmi fästning var dock från
1820-talet svagt garnisonerad och slopades
vintern 1855, under Krimkriget.
Första slaget vid S. utkämpades
24 aug. 1789 mellan »finska eskadern av
arméns flotta» under C. A. Ehrensvärd och den
ryska skärgårdsflottan under prins Karl av
Nassau-Siegen. På grund av svenska
örlogs-flottans overksamhet kunde ryssarna med
några linjeskepp vid Porkala udde v. om
Helsingfors spärra skärgårdsleden. Inför hotet
av Nassaus övermakt — 86 fartyg av olika
styrka och typ mot 44, enl. andra beräkningar
49 — önskade Ehrensvärd försänka sunden i
n. ö., men Gustav III hoppades på en
fram-ryckning och uppsköt åtgärden. Den
verkställdes sent och ofullständigt. Nassau sände
20 av sina större fartyg under Balle att
kringgå ögruppen s. om S., medan han själv med
huvudstyrkan angrep sunden. Ehrensvärd
kunde dock med övermakt möta Balle mellan
Kuutsalo och s. delen av Kotka och hade
redan segern i sin hand, då en eskader av lätta
ryska fartyg tog sig fram genom ett
oförsänkt sund och i flanken angrep det svenska
försvaret vid försänkningarna. Nassaus
huvudstyrka bröt nu igenom, och svenskarna
nödgades retirera. Reträtten betäcktes med
självuppoffrande mod av skärgårdsfregatten
»Oden» under M. v. Rosenstein. Ehrensvärd
hade gått i land på Kotka, varifrån konungen
åskådade slaget. Hans förluster uppgingo till
5 större och 9 mindre stridsfartyg, ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
