Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Växtvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige (Växtvärld)
985
bergens kalkstensplatåer. Myrarna (se d. o.),
som särskilt i v. Götaland täcka stora arealer,
äro dels kärr, dels mossar (se Mosse), mest
hög-mossar, men längst i v. även planmossar och
skålmossar. De västsvenska mossarna skilja
sig från de östsvenska genom konstant
skog-löshet, karakteristiska erosions- och
dräne-ringsfenomen, delvis andra torvbildande
vitmossarter samt frånvaro av skvattram och
närvaro av klockljung. Gränsen mellan dessa
båda mossetyper går från Blekinges
nordvästhörn upp mot Vätterns sydvästhörn och sedan
i n. v. riktning genom Skaraborgs län och
Dalsland. Den sammanfaller med östgränsen
för många västliga och västgränsen för många
östliga växtarter och delar regionen i en mera
kontinental östlig och en mera maritim
västlig underregion. — Sjöarna äro på
lerslätterna av näringsrik typ med stora vassar och
rik submers vegetation, i skogsbygderna oftast
av näringsfattig typ med sparsamma glesa
vassar och artfattig men karakteristisk
vegetation, till stor del bestående av Lobelia,
Isoe-tes m. fl. på bottnen mattbildande arter.
6. Den nordsvenska barrskog
s-r eg ion en. Denna region, som är en del
av cirkumpolära subarktiska
barrskogsregio-nen, intar hela n. Svealand och Norrland upp
till fjällens barrskogsgräns. Vissa ädla
lövträd (ask, alm, lind, hassel o. s. v.) fortsätta
ännu ett stycke n. om ekens gräns men endast
på starkt gynnade lokaler, framför allt under
sydbranter. Lundar och lövängar av björk
och gråal kunna framför allt i älvdalarna
spela en viss roll, men i stort sett är
barrskogen allenarådande. Barrskogstyperna äro
desamma som i föreg. region, men lavrika
tallskogar (tallhedar) spela en större roll, och
granlundar med rikt och högvuxet örtskikt
finnas här och där i väl bevattnade
bergssluttningar särskilt på kalkrik mark.
Högmossar saknas utom i regionens nedersta del,
och myrarna, vilka täcka en mycket stor del
av landet, äro mest biandmyrar,
mosaiker av kärr och i dessa kringströdda ö- el.
strängformiga miniatyrmossar. I n. Lapplands
fjälldalar går tallen längre mot v. än granen;
såväl i denna tallregion som i den övriga övre
barrskogsregionen växer vanl. ett tätt
björkskikt under de glesare barrträden.
Barrskogsgränsen ligger i Dalafjällen 800—900 m ö. h.,
i n. Lappland omkr. 600 m i de östligaste
lågfjällen men omkr. 400 m inne i
fjällkedjans dalar.
7. Den subalpina björksko g
s-r egion e n. Ovanför barrskogsgränsen
vidtager det subalpina bältet, bestående av en
enda region. I de östligaste lågfjällen, där
barrskogsgränsen ligger högt, är denna region
föga mäktig och i vissa fall t. o. m. av
omtvistad existens, medan den i fjällkedjans inre
delar vanl. når en höjd av flera hundra m.
Den består av ren, lågvuxen björkskog, här
och där avbruten av myrar. De viktigaste
björkskogstyperna äro den kråkrisrika och
den blåbärsrika (något senare utsmält); på
kalkrik, väl bevattnad mark finnas även
björklundar med yppig, högvuxen ört- och
gräsvegetation. Björkskogsgränsen är ofta
nedpressad under sin klimatiska gräns av
ras-marker, flytjord, myrar, snölegor o. s. v. De
högsta björkskogssnibbarna kunna i de högsta
986
fjällmassiven nå en höjd av 900—1,000 m i
Dalarna och Härjedalen, 750—800 m i Torne
lappmark; i lågfjällen i ö. och v. ligger
björkskogsgränsen alltid betydligt lägre.
8. Den lågalpina ris hedsregi
o-n e n. Ovanför björkskogsgränsen börjar det
lågalpina bältet, även det bestående av en
enda region. Kråkris-, dvärgbjörks- och
blå-bärshedar (de sistnämnda på senare utsmält
mark) äro de dominerande växtsamhällena, i
de torraste fjällområdena i Karesuando och
Dalarna med ett svällande bottenskikt av
renlav. Kring bäckar och på översilad mark
växa även mycket gråvidesnår (därav den
äldre beteckningen »videregion»). På
kalkrik mark träffas blomrika oaser av fjällsipp
(Dryas)-hedar och fjällängar m. fl.
växtsamhällen. På senare utsmält mark ersättas
rishedarna av gräshedar och på de allra senast
utsmälta snölegorna av dvärgvidesamhällen
o. s. v.
9. De mellanalpina gräsheds- och
kantljunghedsregionerna. Några hundra
m ovan björkskogsgränsen ersättas kråkris-,
dvärgbjörks- och blåbärshedarna småningom av
gräshed (framför allt Carex rigida- och Juncus
trifidus-heda.r) el. i n. Lapplands högfjäll till
stor del av kantljung (Cassiopc tetragona)-heå.
Det mellanalpina bältet kan därför indelas i
en gräshedsregion och en kantljunghedsregion.
Videsnår och högvuxna ängar ha här
försvunnit, dvärgvidesamhällen m. m. däremot starkt
tilltagit. Jordflytningen blir allt starkare,
snölegorna talrikare och större, och sterila
blockmarker börja täcka allt större arealer.
10. Den högalpina regionen. Det
högalpina bältet, vilket börjar ytterligare
några hundra m upp, består av en enda region,
karakteriserad av att alla högre
växtsamhällen äro upplösta i spridda fläckar och att
även i dessa lavarna och mossorna spela
huvudrollen, medan kärlväxterna äro inskränkta
till glesa individ av ett fåtal arter. Fjällen
täckas här av sterila blockmarker, på platåer
och ryggar med stora flytjordspolygoner. Den
viktigaste kärlväxten är i bältets nedersta
del dvärgvidet, ovan dettas gräns isranunkeln,
fjällens högst stigande kärlväxtart med ett
svenskt höjdrekord av 1,827 m i
Kebnekaise-massivet. De högsta topparna sakna
kärlväxter men ha en rik vegetation av lavar och
mossor.
Vegetationens historia. Den
skandinaviska f jällfloran synes ha överlevt istiderna
i två isfria refugier vid norska kusten, ett i
norr (Nordland—Troms) och ett i söder (Möre).
Vissa arter överlevde den sista istiden endast
i ett av dessa refugier och växa därför endast i
fjällkedjans n. del (t. ex. kantljungen) el. i
dess s. (t. ex. Pedicularis Oeder i), och vissa
i båda refugierna representerade arter ha
ännu icke hunnit kolonisera fjällkedjans hela
mellanliggande del utan ha alltjämt en b
i-centrisk utbredning (t. ex. Rhododendron
lapponicum). Även de mera jämnt fördelade
fjällväxtarterna ha sannolikt spritt sig från
dessa refugier. Den fjällflora, som från s.
följde i den smältande landisens spår och som
i Sydsveriges senglaciala avlagringar
efterlämnat blad av fjällsippa, dvärgvide o. s. v.,
upphanns och förkvävdes redan i
Mellansverige av tallskogen, som i Norrland följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
