Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Försvarsväsen - Författning - Förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige (Författning—Förvaltning)
1011
serna Kalmar, Jönköping, Lödöse, Älvsborg,
senare Göteborg, Nyköping samt de av
Vasakonungarna nyuppförda el. utvidgade
slotten i Uppsala, Vadstena, örbyhus,
Grips-holm. Till försvar av inloppet till Stockholm
befästes Vaxholm, liksom även en del
kustorter och viktigare punkter på landgränserna.
Efter Roskildefreden ordnades det fasta
försvaret enl. det nya läget, örlogsbasen
Karlskrona anlades, i Skåne förstärktes Malmöhus,
och Landskrona och Kristianstad blevo de
viktigaste fästningarna. De gamla slotten i
Halland, Halmstad, Varberg och Laholm,
förstärktes, Göteborg försågs med framskjutna
verk (Kronan och Lejonet), Nya Älvsborg
byggdes till försvar av Göta älvs mynning,
Bohus förstärktes, och Karlsten nybyggdes.
Dessutom arbetades på kustbefästningarna
och spridda befästningar vid de nya
gränserna. Under 1700-talet förstärktes
Stockholms försvar åt sjösidan genom utbyggande
av Vaxholm och nybyggande av Fredriksborg.
Efter förlusten av Finland och föreningen
med Norge övergick man från det hittills
till-lämpade gränsförsvarssystemet till
centralförsvar (se d. o.). Av de föreslagna
fästningarna i landets inre kom endast Karlsborg till
utförande. Fästningarna mot Danmark och
Norge förlorade å andra sidan sin betydelse
och slopades efter hand, dock med undantag
av Karlsten, som förstärktes, liksom
Karlskrona och Vaxholm (Oskar-Fredriksborg). På
Gotland befästes Fårösund. Förslag om
Stockholms befästande åt landsidan framställdes
upprepade gånger, och en del arbeten kommo
till utförande men blevo aldrig fullbordade.
Med Norrlands växande betydelse och dess
närmare förbindelse med det övriga landet
genom förbättrade kommunikationer framstod
nödvändigheten av ett stärkande av dess fasta
försvar. Vid sekelskiftet påbörjades arbetena
vid Bodens fästning och avslutades i
huvudsak 1920. Till skydd för Göteborg byggdes
Älvsborgs fästning, vid Ängermanälvens
mynning Hemsö, vid inloppet till Södertälje
Hör-ningsholm samt på Gotland Tingstäde.
Karlsborg hade förlorat sin betydelse och nedlades
som fästning 1928. S:s huvudfästningar äro
nu Boden, Stockholm och Karlskrona. De
nämnda (delvis ofullbordade)
kustfästningarna vid Hemsö, Älvsborg, Fårösund och
Hör-ningsholm äro endast delvis el. icke alls
bemannade i fredstid. L. af P.
Författning. Rikets grundlagar äro:
regeringsformen (R. F.) av 6 juni 1809,
riksdagsordningen (R. O.) av 22 juni 1866,
successions-ordningen av 26 sept. 1810 och
tryckfrihetsförordningen (Tr. O.) av 16 juli 1812. — Dessa
kompletteras i vissa avseenden genom de
s. k. konstitutionella stadgarna
(se d. o.). Enl. R. F. skall S. styras av en
konung samt vara ett arvrike med enl.
suc-cessionsordningen agnatisk tronföljd (se d. o.)
inom dynastien Ponte Corvo (Bernadotte).
Konungen skall tillhöra
evangelisk-luterska läran. Han blir myndig vid 18 års ålder.
Konungens makt är begränsad genom R. F.
Han utövar i statsrådet den verkställande
makten. Den lagstiftande makten tillhör i
grundlags- samt kommunal-, civil-,
kriminal-och kyrkolagsfrågor konung och riksdag
gemensamt men i frågor, som röra rikets
all
1012
männa hushållning (se Ekonomisk
lagstiftning), konungen ensam. Till
ändring av kyrkolag fordras jämväl samtycke
av allmänt kyrkomöte (se d. o.). Konungen
skall inhämta råd av samt fatta sina beslut
inom statsrådet (se d. o.), inom vilket den
främste är statsminister (se d. o.). Konungen
äger att i statsrådet utnämna infödda svenska
män till alla de ämbeten och tjänster inom
riket, varå konungen utfärdar fullmakt, samt
naturalisera utlänningar (se N a t u r a 1 i s
a-t i o n).
Riksdagen, som sammanträder årl., är
fördelad på två kamrar, Första
kammaren och Andra kammaren, och
representerar svenska folket. Riksdagen delar med
konungen lagstiftningsmyndigheten samt
utövar ensam beskattningsrätten och den
konstitutionella kontrollen på statsrådet. Se vidare
Riksdag, sp. 830 ff. (E. F-ck.)
Förvaltning. Högste chef för rikets
förvaltning är konungen, som enl. R. F. § 4 äger att
styra riket. Till biträde har han högre och
lägre ämbetsmän, bundna av instruktioner,
reglementen och föreskrifter. Vissa allmänna
villkor för att inneha ämbete el. tjänst äro
fastställda i R. F. § 28. Regeln är numera,
att även kvinnor kunna utnämnas till
ämbeten och tjänster. Viktigare ämbeten
tillsättas av konungen; ofta upprättas därvid
förslag (vanl. på tre pers.) av vederbörande
ämbetsverk el. på annat sätt, men konungen är
ej bunden vid förslaget utom i fråga om
tillsättning av biskopar och borgmästare samt
rådmän och magistratssekr. i Stockholm
ävensom i vissa fall vid utnämning av kyrkoherde,
övriga ämbeten och tjänster tillsättas av
vederbörande ämbetsverk el. chefer; i vissa fall
förekommer val. över sådana utnämningar
kunna besvär anföras hos konungen. Vissa
högre ämbetsmän äro s. k.
förtroendeämbetsmän och kunna entledigas, när konungen
prövar rikets tjänst det fordra (R. F. § 35).
övriga ämbets- och tjänstemän skola enl. R. F.
§ 36 icke kunna, utan medelst rannsakning
och dom, av konungen avsättas, ej heller, utan
efter egna ansökningar, till andra tjänster
befordras el. flyttas. I praktiken har man
brutit med denna grundsats i stor
utsträckning. — Förvaltningen delas i
centralförvaltning och
lokalförvaltning.
Den högsta centralförvaltningen
är fördelad på f. n. 9 departement (se d. o);
i spetsen för vart och ett av dem står ett
statsråd. — De centrala verken (se
d. o.) ha självständig beslutanderätt i de
ärenden, som höra till deras handläggning, men
sortera under de olika dep.
Lokalförvaltningen. Det viktigaste
lokala förvaltningsorganet är
länsstyrelsen (se d. o.). S. är delat i 24 län samt
Stockholms överståthållarskap.
Styresman är i länen landshövdingen, i
Stockholm överståthållaren; de kallas också K. m:ts
el. Konungens befallningshavande. Länet är
delat i fögderier (se d. o.), vilka numera äro
häradsskrivarnas tjänstedistrikt, samt
lands-fiskalsdistrikt. I varje län finns en
landsfogde, som har åklagarmyndighet och vakar
över den allmänna ordningens
upprätthållande. — Länsstyrelsen utövar kontroll över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
