Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Förvaltning - Rättskipning - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige (Rättskipning—Historia)
1013
kommunalförvaltningen i alla dess
grenar. Om denna förvaltningsorganisation se
Kommun, Landsting och Stad. J. R. N.
Rättskipning. Allmänna underrätter
äro häradsrätter på landet och i städer utan
egen jurisdiktion (se Landsrätt) och
råd-stuvurätter (se d. o.) i de övriga städerna.
Häradsrätterna bestå av en lagfaren
ordf., häradshövding, och lekmän, utgörande
nämnden (se dessa ord). Häradshövding är
ofta ordf, i flera häradsrätter, som tills, bilda
hans domsaga (119 domsagor, delade i 186
tingslag 1933). Allmänna överrätter
äro: de tre hovrätterna, Svea i
Stockholm, Göta i Jönköping och Hovrätten över
Skåne och Blekinge i Malmö (se Hovrätt),
samt Högsta domstolen och
Regeringsrätten (se dessa ord). Förutom
dessa allmänna domstolar finnas åtskilliga
specialdomstolar (se Domstol).
Rät-tegångssättet vilar fortfarande på väsentligen
samma grundsatser, ur vilka 1734 års lag
framgick, vars rättegångsbalk ännu är
gällande, dock med viktiga ändringar.
Offentlighet råder vid underdomstolarna, där
förhandlingen är muntlig-protokollarisk, men icke vid
överrätterna, där den är så gott som rent
skriftlig. Ett legalt bevissystem, dock i
praktiken betydligt modifierat, härskar. Av lag
reglerat advokatstånd saknas. (T. E.)
Historia. Om man låter S:s historia
omfatta hela den tid, varunder människor
funnits i S., sträcker den sig över många tusen
år. Intill omkr. 400 e. Kr. är denna tid
förhistorisk, d. v. s. den saknar nästan
alldeles skriftliga minnesmärken (se därom
Nordens förhistoriska tid med där
gjorda hänvisningar). Med den närmast följ,
perioden, folkvandringstiden (400—
800), börja de skriftliga källorna att kasta
något ljus över svenska folkets öden; rörande
de arkeologiska vittnesbörden om denna tid se
Järnåldern. De nordiska folken stodo
under dessa årh. i livlig förbindelse med sina
mot Romerska riket anstormande
stamfrän-der. I S. var Uppsala medelpunkten i ett rike,
som småningom utvidgade sig över allt större
delar av mell. och södra S. Sångerna om
Beo-wulf (se d. o.), en av de få på inhemska
överlämningar vilande källskrifterna från denna
tid, berätta om väldiga strider på 500-talet
mellan svearna och götarna. Med
Sveakonungarnas erövrande av Götalandskapen var riket
S. skapat. Enl. Snorre Sturlasson (se d. o.)
hörde Sveakonungarna t. o. m. I n g j a 1 d
111 r å d e (se d. o.) till Ynglingaätten.
Vikingatiden, omkr. 8 00—1060 e. Kr.
Om de skandinaviska vikingatågen, vilka givit
denna period dess namn, se Vikingatåg.
För Sveriges vidkommande voro särskilt
färderna i »österväg» av betydelse; ur desamma
framväxte småningom en väldig statsbildning,
det ryska riket. Den svenska konungalängden
under början av vikingatiden är i hög grad
förvirrad. Vid Ansgarius’ första besök i S.
hette konungen där Björn och vid hans
andra, omkr. 852, Olof. I isländska källor
omtalas från slutet av 800-talet en svensk
konung Erik Emundsson och därefter
hans son och efterträdare Björn, över hela
S. härskade i slutet av 900-talet konung
Erik, som efter sin seger på Fyrisvallarna
1014
över sin brorson Styrbjörn Starke fick
namnet Segersäll. Eriks son och efterträdare,
Olof Skötkonung (se Olof, sp. 226),
blev S:s förste kristne konung; till hans tid
hänför sig Snorres berättelse om Torgny
Lagmans uppträdande på Uppsalatinget, en
berättelse av ringa historisk trovärdighet. Med
Olof Skötkonungs båda söner, Anund
Jakob och Emund Gamle, som följde
honom på tronen, utslocknade den gamla svenska
konungaätten (omkr. 1060).
Om rikets författning, rättsliga och sociala
förhållanden har man närmare kännedom först
från medeltiden. S. T-g.
Den äldre medeltiden, omkr.
1060 — 125 0. Den politiska historien, till
sina detaljer i stor omfattning okänd,
särpräglas intill omkr. 1130 av stridigheterna
mellan medlemmar av S t en k i 1 s k a
ätten (jfr S t e n k i 1) och med dem
rivaliserande tronpretendenter och därefter av
tvekampen mellan Sverkerska och E r i
k-ska ätterna (se Sverker och Erik,
sp. 966 ff.). Riket behöll under perioden sin
karaktär av ett förbund mellan relativt
självständiga »folkland». Makten utövades i första
hand på landstingen av de självägande
bönderna; mot periodens slut uppkom emellertid
ett kungligt lagstiftningsinitiativ och
inträdde en maktförskjutning till förmån för den
riksaristokrati, som utvecklats ur
storböndernas krets under striderna om tronföljden. Det
under vikingatiden inledda omvändelseverket
fullföljdes, och S. inlemmades i den rom.-kat.
kyrkoorganisationen bl. a. gerom inrättande
av Uppsala ärkestift 1164. Från 1100-talets
mitt fortplantades genom klosterväsendet
europeiska tänkesätt till S. (se Klosterväsen
och Cisterciensorden). Ett privilegiebrev
av år 1200 blev en av grundvalarna för den
maktställning, som kyrkan under
århundraden kom att inneha (se Frälse, sp. 1252).
— Landets uppodling fortskred ihärdigt,
sedan vikingatågen avstannat. Handeln var i
tillväxt, och mot 1100-talets slut började åter
myntprägling i S.
Folkungatiden, 1250 — 1389. Efter
Erik-ska ättens utslocknande (1250) utsågs till
konung Valdemar Birgersson av
Folkungaätten (se d. o.). Emellertid
omhänderhade hans fader, Birger jarl(se
d. o.), riksstyrelsen till sin död (1266).
Valdemar undanträngdes från tronen (1275) av
sin bror Magnus (reg. 1275—90), i den
senmedeltida traditionen hedrad med tillnamnet
Ladulås. Marsken Tyrgils Knutsson var
ledande inom förmyndarstyrelsen för Magnus’
tre söner, konung Birger (reg. 1290—1318) och
hertigarna Erik och Valdemar. Dessas
inbördes fejder under 1300-talets första årtionden
utmynnade i Nyköpings gästabud (se
d. o.) och konungavalet 1319, varigenom
hertig Eriks son Magnus Eriksson blev
konung. Denne, som tillträdde regeringen 1332,
störtades 1364—65 av ett stormannaparti, som
hyllade hans systerson Albrekt av
Mecklenburg som konung. Även denne störtades
av högaristokratien (1389). — Under tävlan
med tyskar och danskar om inflytandet i
landområdena ö. om Östersjön lade under
1200-talet den svenska statskonsten Finland
under svensk rättsordning. Enl. yngre tradition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
