Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige (Historia)
1015
företog Birger jarl ett »korståg» mot
tavas-terna; Viborg grundlädes av Tyrgils
Knutsson, som emellertid förgäves sökte bringa den
för Nordeuropas handel viktiga Nevalinjen i
S:s ägo. Freden i Nö te b or g (se d. o.)
1323 uppdrog för århundraden rikets ö.
landgräns. En utrikespolitisk nyorientering
inleddes av hertig Erik Magnusson. Genom att
mottaga Kungahälla län av Norges konung
och n. Halland av Danmarks och därmed
förena innehavet av bl. a. angränsande
gammalsvenska landskap åvägabragte han den första
»unionen» i Nordens senare medeltidshistoria.
Vid sitt val till svensk konung 1319 innehade
Magnus Eriksson genom arv Norges krona;
efter sin styvfader, K n u t P o r s e (se d. o.),
övertog han Halland, och han erkändes som
herre över Skåne med Blekinge 1332. Denna
statsbildning ägde icke länge bestånd. H
å-k a n Magnusson (se Håkon, sp. 239)
övertog 1355 regeringen i Norge. De tre
Skånelandskapen återfördes 1360 under det av
Valdemar Atterdag reorganiserade danska
riket. 1361 förlorade Sverige även Gotland,
som under slutande medeltid blev ett
tvistefrö mellan baltiska makter och ofta kom att
byta ägare. — Under perioden knötos rikets
olika delar fastare samman. Genomförandet
av en samfälld rättsordning hade till
väsentlig förutsättning en av konungamakten
befrämjad ståndsbildning, som skar igenom det
gamla bondesamhället. Den politiska makten
hade samlats hos stormännen, vilkas
ekonomiska intressep alltmera kommit att
omspänna hela riket? Magnus Ladulås och Birger
Magnusson erkände kyrkans privilegiekrav.
Under den förres regering omgestaltades
krigsväsendet i S. efter kontinentala förebilder.
Allmogens ledingsskyldighet och allmänna
värnplikt avlöstes av en med skattefrihet
förbunden krigstjänst till häst, s. k. r u
sttjänst (se d. o.); härigenom var en
förutsättning given för uppkomsten av ett särskilt
adelsstånd (se Frälse och Adel). Genom
Birger jarls och Magnus Ladulås’
edsöres-lagar inträdde konungamakten och
aristokratien såsom garanter för rättsordningen (se
E d s ö r e och Konungsfrid; jfr Räfst
e-t i n g). Även i övrigt bröt på flera
punkter en för riket gällande lagstiftning igenom
den äldre samhällsorganisationen.
Riksenhetens hävdande på bekostnad av den
provinsiella självstyrelsen kulminerade under Magnus
Erikssons regeringstid i landslagen (se
d. o.). Dennas konung abal k (se d. o.),
som utgjorde S:s äldsta skrivna författning,
fastslog S:s karaktär av valrike; den lade
aristokratiens maktutövning i händerna på
konungens råd (se Riksråd), som utbildats
till en mera fast institution under
förmyndarregeringarna 1290—1302 och 1319—32.
Stormännens makttillväxt hotade riksenheten, då
lokalförvaltningen i allt större utsträckning
antog formen av ett länsväsen (se d. o.).
Magnus Erikssons strävan att under viss
anknytning till de oprivilegierade folkklasserna
tränga aristokratien tillbaka kostade honom
hans krona, och Albrekt av Mecklenburg
nödgades överlämna hela regeringsmakten till
rådet, vars främste led. var drotsen Bo
Jonsson (se d. o. och Konungaförsäkran).
— Under perioden uppkom ett nytt stånd
1016
i städernas borgerskap. Magnus Erikssons
stadslag (se d. o.) gav städerna en starkt
utvecklad självstyrelse. Handelsväsendets
upp-blomstring försiggick under stark tysk
påverkan; det ekonomiska livet erhöll främst sin
prägel genom hansans kommersiella
maktställning (se Han sa). Den lovande
materiella utvecklingen hämmades dock vid
1300-talets mitt av d i g e r d ö d e n (se d. o.).
Den slutande medeltiden, 1389
— 15 2 1. Margareta Valdemarsdotter (se d. o.;
d. 1412), som 1376 etablerat en dansk-norsk
union, inkallades av de mot Albrekt av
Mecklenburg upproriska stormännen och var från
1389 i besittning av regeringsmakten i S. De
nordiska ländernas framtida samgående
hävdades genom mötet i Kalmar 1397, där
Margaretas anförvant Erik av Pommern
kröntes till konung i samtliga tre rikena.
Trestatsunionen utgjorde ett av Europas
största välden. Förvaltningen i S. kom i starkt
beroende av konungamakten, som även genom
reduktionsåtgärder i olika landskap sköt den
inhemska aristokratien åt sidan. Konungens
envåldstendenser togo sig för högfrälset
stötande uttryck i hans strävan att i S. och
Danmark införa arvriket. Eriks krig mot de
holsteinska grevarna och de vendiska
städerna, i vilka fejder den svenska adeln tvingades
deltaga, vållade S:s handel svårt avbräck, och
konungens av den ekonomiska situationen
förestavade skattepolitik grundläde hos allmogen
ett missnöje, som i första hand riktades mot
de utländska fogdarna. Det högre
prästerskapet drevs i oppositionsställning mot
uni-onskonungen genom hans självrådiga
ingripande i de svenska biskopsvalen. Konflikten
utlöstes i en kris genom den av
Engelbrekt E n gelb r e k t s s o n (sed. o.)
framgångsrikt ledda folkresningen 1434, åt
vilken högadeln och prelaterna lämnade sitt
visserligen villkorliga stöd. Svårigheterna att
nå samförstånd med konungen föranledde
sammankallande av för epoken
karakteristiska riksmöten, bland vilka ett —
Arbogasam-mankomsten 1435 — anses vara Sveriges
första riksdag (se d. o.). Efter Engelbrekts
död (1436) tillföll makten mera odelat
aristokratiens män, bland vilka Karl Knutsson
Bonde (se Kar 1, sp. 340 ff.) framträdde som den
ledande, sedan 1438 som riksföreståndare. Han
måste avstå makten åt den av ett
nordiskt unionsparti inkallade Kristofer av
Bayern (reg. 1441—48), som väl förstod att
tillvarataga de kungliga intressena. Det inom
alla samhällsklasser utbredda missnöjet med
hans styrelse bidrog verksamt till
upprättandet av Karl Knutssons nationella
konunga-döme (1448—57), som kännetecknades av en
kraftfull utrikespolitik. Det efterföljdes av
ett nytt främlingsregemente under
Kristian I av Danmark (reg. 1457—64), i sin
tur avlöst av växlande regimer, varunder
Karl Knutsson två gånger återinsattes i sin
• konungavärdighet. Segern på Brunkeberg
(1471) inledde Sten Sture d ä:s
energiska, i de lägre folkklasserna förankrade
riks-föreståndarskap (se S t u r e). Uppsala
universitet grundades 1477. »Gamle herr Sten»
måste till slut ge vika för den svenska
rådsaristokratien och konung II a n s av Danmark,
vilken även ingått förbund med det expan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
