Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige (Historia)
1019
sökte den politiska ledningen, begagnande sig
av ordensstatens upplösning, vinna herravälde
över Finska viken, den väg, där den stora
handeln på Ryssland gick fram. Under
påverkan av dynastiska och religionspolitiska
hänsyn utvidgade Karl IX dessa planer att
gälla även Dünalinjen. Ett stort militärt
rustnings- och organisationsarbete
möjliggjorde dessa företag — Den brytning med
medeltidens bildningstradition, som
reformationen medförde i S., hann under denna
period icke avhjälpas: statens hårda krav på
ekonomiska och militära prestationer
förhindrade livligare kulturellt nyskapande. Rikets
behov av fasta borgar gav emellertid tillfälle
till en märklig byggnadsverksamhet. I. A.
Stormaktstiden, 1611 — 1718.
Gustav II Adolf (reg. 1611—32) åvägabragte
utan landförlust fred med Danmark i Knäred
(se d. o.) 1613 och förde den ryska fejden till
ett lyckosamt slut genom Stolbovafreden 1617,
då Keksholms län och Ingermanland blevo
svenska. 1629 förmåddes Polen att t. v.
avträda Livland och några ur kommersiell
synpunkt viktiga preussiska hamnar. Kriget mot
Polen hade förts ej blott av dynastiska skäl
och för att försvara det svenska Estland utan
innebar också en kamp mot katolicismen,
vilken Gustav II Adolf fullföljde i Tyskland
ända till sin död (se Trettioåriga k r
i-g e t). Den fortsattes, ehuru nu med alltmer
utpräglat politiska syften, av Axel
Oxenstierna (se d. o.) intill westfaliska freden (se
d. o.) 1648, som åt S. skapade en
maktställning i Nordtyskland. Medan tyska fejden
pågick, fick S. också efter ett krig mot
Danmark 1643—45 genom Brömsebrofreden bl. a.
Gotland, Jämtland och Härjedalen. Gustav II
Adolfs dotter och efterträdare, Kristina
(reg. 1632—54), gjorde som myndig drottning
(från 1644) en betydande kulturell insats, men
då hon avsagt sig tronen, vidtog under Karl
X Gustav (reg. 1654—60) ånyo en
krigsperiod, då konungen, efter vittutseende fejder
mot Polen och Ryssland, genom ett kort krig
mot Danmark i freden i Roskilde 1658
från-ryckte det bl. a. Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän. Oaktat senare motgångar i fält
behöll S. dessa erövringar; Livland blev nu
även definitivt S:s besittning. Karl XI
(reg. 1660—97) måste dock i ännu ett krig
(1675—79) försvara förvärvet av S:s sydliga
provinser mot Danmark.
Under den tid, då Axel Oxenstierna var
rikskansler (1611—54), grundlädes en
ämbets-mässig förvaltning med medelpunkt i
huvudstaden, där kollegier (se Kollegium)
inrättades för styrelsens olika grenar,
ävensom fasta landshövdingeämbeten i de olika
landskapen (lantregering, K. m:ts
befall-ningshavande). Denna organisation, som
planlagts av adelsoppositionen under den
närmast föreg. tiden, arbetade visserligen i
konungamaktens tjänst, men det stadgades i
Gustav II Adolfs konungaförsäkran, att
innehavarna av de högre ämbetena skulle vara
adelsmän och ej få avsättas utan laga dom.
Adeln utrustades även med nya privilegier
och erhöll i riddarhusordningen en ny grund.
Riksrådet, som behärskades av högadeln,
biträdde hädanefter merendels regeringen i
viktigare ärenden. Emellertid nyadlades ofralse
1020
i stor utsträckning. I 1634 års R. F. (se
Grundlag) sammanfattades detta
administrativa nydaningsverk. Rättsväsendet erhöll
en bestående form genom en genomförd
instansordning. Den gamla kommunala
självstyrelsen försvagades visserligen, då adeln,
som förut varit dess bärande kraft, nu
merendels ägnade sig åt statsuppgifterna och då
statens lokala förvaltning blev alltmer
vitt-grenad och ingripande. I denna inlemmades
även städerna i viktiga avseenden. Däremot
erhöllo socknarna ökad betydelse, låt vara på
häradernas bekostnad. Den folkliga
självstyrelsen inom riket erhöll ett organ i riksdagen
(se d. o. och Riksdagsordning), vilken
förut företrädesvis ägt politisk betydelse men
nu ganska regelbundet kom att medverka vid
lagstiftning och beskattning.
Undervisningsväsendet befrämjades genom inrättandet av
gymnasier. Uppsala univ:s ekonomi tryggades
genom en donation av Gustav II Adolf 1624 (se
Gustavianska arvegodsen). Univ.
grundades i Dorpat 1632, Åbo 1640 och Lund 1666
(1668). Nationell vetenskap,litteratur och konst
började framträda. En inhemsk fabriksindustri
uppstod. Stadsväsendet utvecklades, noggrant
reglerat både geografiskt och med avseende
på näringar. Det behov av kommunikationer,
som yppades under krigen, ledde till att
skjutsväsendet ordnades vid sidan om en
offentlig post. Även ansatser att göra S. till en
kolonialmakt förspordes (se N y a S v e r i g e),
även om de icke fullföljdes. S:s förbindelser
med utlandet växte både kulturellt och
ekonomiskt. En viktig exportartikel var tjära.
Utländskt kapital placerades i landet,
särskilt från Holland. Talangfulla utlänningar
slogo sig ned i S. (jfr De G e e r, L.). Det
svenska östersjöväldet uppbyggdes över
huvud på grundval och under medverkan av
skilda nationaliteter.
Axel Oxenstierna grundade i stor
utsträckning skatteväsendet på tullar, monopol och
arrenden för att bereda de penningtillgångar,
vilka påkallades av förhållandet till utlandet,
men till avlöningar och belöningar åt
officerarna och de allt talrikare ämbetsmännen
nödgades styrelsen till stor del bruka kronans
naturtillgångar. De erhöllo sålunda
donationer och ärftliga förläningar av kronogods el.
rätt att inom vissa områden uppbära skatten.
Likaså avyttrades kronogods genom
förpant-ning och frälseköp (se d. o.). Då det
väsentligen var adeln, som tillgodosågs, växte dess
ekonomiska och sociala inflytande i jämbredd
med dess politiska. I synnerhet dominerade
adeln under de två förmyndarstyrelserna för
Kristina (1632—44) och Karl XI (1660—72).
Detta drabbade särskilt bönderna, som dels
råkade under adelns direkta välde, dels i ökad
utsträckning tyngdes av skatterna. Därför
höjdes krav på en reduktion (se d. o.) av
kro-nogodsen. Delvis förverkligat under Karl X
Gustav (fjärdepartsräfsten), fick detta krav
ökad styrka under den följ, slösaktiga
förmyndarstyrelsen för att slutligen under Karl
XI leda till en hänsynslös godsindragning
(se Reduktion, sp. 536 ff.). Då Karl XI,
som lett landet ut ur kriget mot Danmark,
yttermera ökat sin myndighet som
skiljedomare mellan stånden, erhöll konungamaktens
auktoritet ett författningsmässigt uttryck i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
