Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige (Historia)
1025
jare. Efter kronprinsens plötsliga död 1810
valdes delvis av hänsyn till Napoleon dennes
marskalk, fursten av Ponte Corvo, under namn
av Karl Johan till S:s kronprins. Genom detta
val sattes en fast hand till statsrodret.
Utrikespolitiskt uppgav den nye tronföljaren redan
från början tanken på Finlands återförvärv
och anknöt till gamla svenska planer på Norges
erövring. Genom ett möte i Åbo 1812 med
tsar Alexander I inleddes en nyorientering av
S:s utrikespolitik. 1813—14 kämpade svenska
trupper framgångsrikt i koalitionskriget mot
Napoleon, och det viktigaste resultatet härav
blev freden i Kiel 1814 och den därpå följ,
föreningen med Norge (om denna och S:s
förbindelse med Norge 1814—1905 se 8 ver i
ge-Norge).
Sedan unionen med Norge väl genomförts,
kunde statsmakterna mer ostört ägna sig åt
botandet av krigsårens skador. Trots det
förvirrade penningväsendet, som först vann
stadga genom 1834 års myntrealisation (se
d. o.), präglas 1800-talets första årtionden
av initiativkraft på skilda områden.
Byggandet av Göta kanal (se d. o.) blev av stor
betydelse för samfärdselns utveckling. För
jordbruket hade den nye kronprinsen, vilken 1818
som Karl XIV Johan (reg. 1818—44)
uppsteg på tronen, stort personligt intresse,
och på hans initiativ tillkom 1812
Lant-bruksakad. Konst och litteratur gingo en
guldålder till mötes, och vetenskapen
gynnades bl. a. genom inrättandet av Karolinska
institutet (sed. o.). Olika meningar om R. F:s
tillämpning, det tungrodda och opraktiska
re-presentationsskicket och den allmänna
reaktionen i Europa gåvo emellertid samtidigt
anledning till allvarliga brytningar mellan
kungamakt och ständer. En liberal
opposition, delvis med anknytning till oppositionen
mot det gustavianska enväldet och talrikast
företrädd på riddarhuset, vände sig mot det
»allenastyrande», som ansågs utmärka Karl
Johans regering. I ministären voro de främsta
led. M. Rosenblad, G. F. af Wirsén och G. af
Wetterstedt (se dessa ord). 1841 nödgades
konungen i någon mån modifiera sin
reaktionära politik; mot hans önskan genomfördes
då bl. a. departementalreformen (se d. o.).
Försöken att även reformera representationen
misslyckades däremot; likaså bibehölls
alltjämt den förhatliga indragningsmakten (se
d. o.). Utrikespolitiskt lyckades Karl Johan
med viss framgång hävda en oberoende och
neutral ställning, dock under ganska stort
hänsynstagande till Ryssland. Skeppshandeln
(se d. o.) störde endast för kort tid de goda
förbindelserna med stormakterna.
Då Oskar I (reg. 1844—59) uppsteg på
tronen, hälsades han av de liberala kretsarna
med de största förhoppningar; han
genomförde även under sina första regeringsår flera
reformer; bl. a. upphörde indragningsmakten
1844. Viktiga partiella reformer inom
straff-och civillagstiftningen genomfördes även;
däremot lyckades man ej nå fram till en lösning
av representationsfrågan. Ekonomiskt blev
Oskar I:s regering av största betydelse. Då
lades grunden till S:s moderna bankväsen,
handelslagstiftningen förbättrades, de första
järnvägarna byggdes. Efter
februarirevolutio
1026
nen 1848 — som i S. fick en svag efterklang
i marsoroligheterna (se d. o.) — blev
emellertid Oskar l:s politik mer reaktionär, och
regeringens intresse för positivare reformpolitik
svalnade märkbart. Utrikespolitiskt
betecknar Oskar I:s regering en nyorientering. S.
avlägsnade sig alltmer från Ryssland och
engagerade sig i skandinavismen (se d. o.).
Under Krimkriget bibehöll S. sin neutralitet,
ehuru dess sympatier avgjort voro för
västmakterna; för S:s vidkommande resulterade
kriget i novembertraktaten (se d. o.),
varigenom Skandinaviska halvöns integritet
gentemot Ryssland garanterades. Under de första
åren av Karl XV :s regering (1859—72)
blev S. i allt högre grad indraget i den
skan-dinavistiska politiken, och under dansk-tyska
kriget 1864 avvärjdes ett hotande krig mellan
S. och Preussen huvudsakl. genom den
klokhet och moderation, som regeringen under
ledning av statsministrarna L. G. De Geer och
Chr. R. L. Manderström (se dessa ord) visade.
Inrikespolitiskt dominerades de första åren av
Karl XV:s regering av representationsfrågan.
Trots starkt motstånd lyckades den De
Geer-ska regeringen 1866 genomdriva sitt
representationsförslag, enl. vilket den gamla
ståndsriksdagen ersattes med en modern
tvåkam-marrepresentation (se Riksdag och D e
G e e r, L. G.). Några år tidigare, 1862, hade
regeringen genomfört den stora
kommunalreformen, som bl. a. innebar upprättandet av
landsting (se d. o. och Kommun).
Tiden 1866 —1905. De genomgripande
författningsreformerna hade åtföljts av en allt
intensivare materiell utveckling. De stora
statliga järnvägslinjerna började utbyggas, och de
första ansatserna till en modern storindustri
kunna spåras till 1860-talet. Under den
framstående finansministern J. A. Gripenstedt (se
d. o.) genomfördes en friare
näringslagstift-ning och en vittgående frihandelspolitik.
Redan vid de första tvåkammarriksdagarna
framträdde ett stort och inflytelserikt parti,
Lantmannapartiet (se d. o.), under talangfulla
ledare, ss. E. Key, A. R. F. Posse och C.
Ifvars-son (se dessa ord). Skiljaktigheter i
ekonomiska frågor samt i försvarsfrågan medförde
snart en kritisk inställning mot ministären
De Geer. 1870 avgick De Geer som
statsminister och efterträddes av sin civilminister
A. G. Adlercreutz (se d. o.). Under
fransktyska kriget 1870—71 lyckades S. trots Karl
XV :s franska sympatier utan egentliga
svårigheter upprätthålla neutraliteten.
Tronskiftet 1872, då Karl XV :s broder, hertigen av
Östergötland, såsom Oskar II (reg. 1872-—
1907) besteg tronen, medförde ej omedelbara
förändringar i ministärens sammansättning.
Redan 1873 avgick emellertid Adlercreutz
och efterträddes av E. Carleson, vilken på
våren 1875 lämnade sin plats åt De Geer,
som nu bildade sin andra ministär, i vilken
dock flera av de förutvarande statsråden,
bl. a. utrikesministern greve O. M. F.
Björn-stjerna, ingingo. Den nya regeringen
möttes av stora svårigheter, särskilt i
försvars-och grundskattefrågorna, där det allt
mäktigare Lantmannapartiet gick fram på från
regeringsprogrammet avvikande linjer. 1876
genomfördes en betydelsefull grundlagsänd-
XVIII. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
