Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1027
Sverige (Historia)
1028
ring, då det moderna statsministerämbetet
(förut sammankopplat med chefskapet för
Justitiedep.) upprättades. Frågan om
indelningsverkets avlösande med en
värnplikts-armé blev den närmaste orsaken till den
andra De Geerska regeringens fall 1880.
Lantmannapartiets ledare A. Posse blev nu
statsminister. Under dennes ministär förblev
försvarsfrågan den viktigaste politiska
tvistefrågan, och den blev också orsak till Posses
avgång 1883 (se Posse, A. R. F.). Under
1880-talets senare hälft började de politiska
motsättningarna markeras av striderna mellan
frihandlare och protektionister. De senare
utnyttjade skickligt 1880-talets dåliga
jordbrukskonjunkturer och vunno efter valen 1887
majoritet i riksdagen. En blandad
protektionistisk frihandelsvänlig ministär bildades 1888
under ledning av G. Bildt (se d. o.,. Redan
följ, år efterträddes Bildt av G. Åkerhielm (se
d. o.), en av ledarna för Första kammarens
protektionister. 1891 antogs en
protektionistisk tulltaxa i modifierad form. På grund av
sina oförsiktiga uttalanden i unionsfrågan
nödgades Åkerhielm s. å. avgå och
efterträddes då av E. G. Boström (se d. o.;
Under 1800-talets sista årtionden började
de stora sociala frågorna i allt högre grad
sätta sin prägel på S:s politiska liv. 1889
hade sålunda den socialistiska arbetarrörelsen
konsoliderat sig till Sveriges
socialdemokratiska arbetareparti (se d. o.),
vilket inom kort i Hjalmar Branting (se d. o.)
fick en framträdande ledare. 1900 avgick
Boström som statsminister och efterträddes av F.
v. Otter (se d. o.), och följ, år lyckades dennes
regering lösa den segsli+na försvarsfrågan, då
indelningsverket ersattes med en på allmän
värnplikt grundad arméorganisation. Omkring
sekelskiftet började även rösträttsfrågan bli
aktuell. Liberaler och socialdemokrater krävde
en utsträckning av rösträtten, och sedan
regeringens eget förslag till frågans lösning fallit
vid 1902 års riksdag, avgick v. Otter och
efterträddes av Boström, som nu bildade sin andra
ministär. Boströms misslyckade unionspolitik
(se S v e r i g e - N o r g e, sp. 1036)
framkallade hans avgång våren 1905. Den nya
ministären blev en ämbetsmannareefering. Efter
norska revolutionen 7 juni s. å. til 1 kom i aug.
en ny ministär under ledning av Uhr.
Lunde-berg (se d. o.). Lundebergs ministär, som blev
en konservativ-liberal koalitionsregering, i
vilken bl. a. A. Lindman och K. Staaff (se
dessa ord) ingingo, hade till främsta uppgift
att bringa underhandlingarna med Norge efter
unionsbrottet till slut.
Sveriges statsministrar från 1876.
För svenska högre ämbetsmannalängder se i övrigt
S. Lewenhaupt, »Staternas främste» (1925).
L. De Geer 20/s 1876
A. Posse ’»/, 1880
C. J Thyselius 1883
O. Themptander 18/s 1884
G. Bildt b/2 1888
G. Åkerhielm 12/io 1889
E. G. Boström 10/7 1891
F. von Otter l2/B 1900
E. G. Boström B/7 1902
J. O. Ramstedt 13/4 1905
Chr. Lundeberg 2/s 1905
K. Staaff 7/n 1905
A. Lindman w/r, 1906
K. Staaff 7/,n 1911
Hj. Hammarskjöld 17/2 1914
C. Swartz ^/s 1917
N. Edén 19/io 1917
Hj. Branting 10/s 1920
L. De Geer 1920
O. von Sydow 2S/2 1921
Hj. Branting 13/m 1921
E. Trygger ’8/4 1923
Hj. Branung 18/m 1924
R. Sandler ^1, 1925
C. G. Ekman 7/0 1926
A. Lindman 2/10 1928
C. G. Ekman 7/0 1930
F. Hamrin «/g 1932
P. A. Hansson 24/o 1932
Tiden från 1905. Sedan
förhandlingarna med Norge slutförts, avgick Lundeberg och
efterträddes av Staaff, som bildade ny
ministär, där det liberala elementet var
förhärskande. Efter unionsupplösningen
framträdde i S. ett mer intensivt politiskt intresse,
som bl. a. tog sig uttryck i ett omfattande
lagstiftningsarbete (Norrlandslagen,
Staaffla-garna m. m.). Då den nya ministärens
proposition i rösträttsfrågan (se Staaff, sp. 308)
förkastades av 1906 års riksdag, avgingo
statsministern och flertalet av regeringens led.
Bildandet av den nya ministären (höger)
uppdrogs åt A. Lindman, vilken 1907 föreläde
riksdagen ett förslag om proportionella val
till båda kamrarna och nedsättning av
val-barhetscensus, vilket antogs såsom vilande
av riksdagen (definitivt antaget 1909).
Tronskiftet 1907, då Gustav V tillträdde
regeringen, medförde ingen förändring i
ministärens sammansättning. Reformarbetet från
Staaffs första ministär fortsattes; bl. a.
inrättades Regeringsrätten och Lagrådet.
Storstrejken 1909 (se Storstrejk) gav icke
upphov till några allvarligare oroligheter.
Riksdagsvalen 1911 betecknade en
överväldigande framgång för vänstern, varför
ministären Lindman avgick och Staaf av enbart
liberaler bildade sin andra ministär.
Lagstiftningsarbetet fortsattes, särskilt på det
socialpolitiska området, med stor iver. Den starka
försvarsrörelse, som efter 1911 bl. a. tog sig
uttryck i Svenska pansarbåtsföreningen (se
d. o ) och i bondetåget (se d. o.) 1914, vållade
emellertid regeringen svårigheter, och efter
konungens borggardstal (jfr Gustav, sp. 53)
avgick ministären Staaff i febr. 1914.
Rege-ringskrisens karaktär av konstitutionell
konflikt mellan konungen och hans rådgivare
förorsakade en oerhörd politisk upphetsning.
Den nya regeringen, som bildades av Hj.
Hammarskjöld (se d. o.) och hade K. Wallenberg
(se d. o.) till utrikesminister, lät utarbeta en
försvarsorganisation, som blev antagen av
riksdagen, sedan det liberala partiet på grund
av världskrigets utbrott förmåtts att uppge
sin opposition.
Världskrigets utbrott medförde en allmän
inrikespolitisk avspänning och framkallade
till en början viss solidaritet med den
neutralitetspolitik, som regeringen trots alla
svårigheter lyckades genomföra. Ehuru
sympatierna för de krigförande parterna voro olika
fördelade, önskade svenskarna i allm.
neutralitetens stränga upprätthållande med
undantag av ett fåtal medlemmar ur olika
partier (aktivisterna), vilka ivrade för
anslutning till centralmakterna. Svårigheten att
under kriget upprätthålla de reguljära
handelsförbindelserna gav anledning till ett
vidsträckt statligt ingripande i såväl den
allmänna som den enskilda hushållningen (se F o 1
k-hushållningskommissionen och
Kristids k ommissioner). Vid 1917 års
riksdag framträdde emellertid — delvis under
intryck av dyrtiden och i någon mån även
av den ryska marsrevolutionen — en stark
liberal och socialdemokratisk opposition mot
regeringen, särskilt mot dennas sätt att
föra neutralitetspolitiken. På våren 1917
avgingo stats- och utrikesministrarna samt de
flesta av statsråden. Statsminister blev nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
