Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Sverker (I) den äldre (svensk konung) - 2. Sverker (II) d. y. Karlsson (svensk konung) - Sverkerska ätten - Sverre (norsk konung) - Světlá, Karolina (Johanka Mužáková, f. Rottová) - Svetsjnikov, Michail - Svetsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverkerska ätten—Svetsning
1051
änka, Ulfhild. Han gynnade tidens kyrkliga
strävanden: cisterciensmunkar inkallades och
anlade flera kloster (Alvastra och Nydala
omkr. 1143, Värnhem omkr. 1150), och
påv-lige legaten Nicolaus Breakspear höll i
Linköping 1152 ett möte för att ordna de
kyrkliga förhållandena. S. blev 1156 mördad och
begrovs i Alvastra. — Litt.: K. B. Westman,
»Den svenska kyrkans utveckling» (1915); C.
M. Kjellberg, »Kritiska studier till
Östergötlands historia», I (1923).
2. S. (11) d. y. K a r 1 s s o n, son till
Sverker den äldres son Karl, svensk konung 1196
—1208, tillbragte sina tidigare år i landsflykt
i Danmark. Efter Knut Erikssons död 1196
blev han upphöjd på Sveriges tron. Om hans
drottning Benedicta se d. o. och S u n e
söner n a. S. gynnade enl. ättens traditionella
politik kyrkans strävanden: 1200 stadgades f.
ggn i Sverige klerkers undantagande från
världslig domstol i brottmål och fritagandet
av kyrkornas hus och jordägor från all
kunglig uppbörd. Ett uppror av konung Knuts
söner nedslogs vid Älgarås 1205, men vid Lena
31 jan. 1208 segrade Erik Knutsson över S.
och hans danska hjälphär. S. måste fly till
Danmark och föll i juli 1210 vid Gestilren
vid försök att återtaga kronan. K. B. W-n.
Sverkerska ätten, svensk konungaätt,
härstammande från Sverker d. ä. (d. 1156, se
Sverker) och regerande omväxlande med
Erikska ätten (se d. o.) till 1222, då Johan
Sverkersson (se J o h a n, sp. 1093) slöt S. Om
S :s jordbesittningar se N. Beckman i
Person-hist. Tidskr. 1912. B. H-d.
Sverre, norsk konung (omkr. 1150—1202),
anges såsom son till Sigurd Mun (se Sigurd,
sp. 834). Modern var från Färöarna; där
uppfostrades S. och vigdes till präst. 1176 kom
han till Norge, blev 1177 ledare för
birke-beinarna (se d. o.) och s. å. hyllad som konung
på öreting i Tröndelag. Han blev ensam
konung 1184, då Magnus Erlingsson stupade i
sjöslaget vid Fimreite. S :s strid mot
stormännen och mot prästerskapet ang.
biskops-och prästval ledde till ständiga uppror mot
honom; det farligaste var baglernas (se d. o.).
1194 bannlystes S., och 1198 beläde påven
landet med interdikt. 1177—84 nedskrev
islänningen Karl Jönsson början av
»Sverris-saga», delvis på grundval av kungens egna
upplysningar och utgående från S:s
uppfattning. Den övriga delen av sagan är
skriven efter S:s död; sagan är bl. a. utg. av
G. Indrebö 1920. — Jfr F. Paasche, »Kong S.»
(1920). J. Schr.
Svètlä [svjä’tlä], Karolina, pseud. för
Johanka Muzäkovä, f. R o 11 o v ä,
tjeckisk författarinna (1830—99). Fru S., som
var mycket produktiv, tog motiv från
folklivet, upplysningstiden och det gamla Prag.
Romaner: »Kriz u potoka» (Korset vid
bäcken; 1868), »Frantina» (1870). Novellen
»Bydoktorn» är översatt till svenska av E. Weer
(1894). C. T-t.
Svetsjnikov [svje’tj*nikef], M i c h a i 1,
rödrysk militär, se Finland, sp. 423—424.
Svetsning (av ty. Schweissen, upphettning,
bringande i svettning), metall., har till
ändamål sammanfogandet av två (el. flera)
metalldelar utan användande av mekaniska för-
1052
bindningsdelar (nitar, skruvar) el. av andra,
mera lättflytande metaller (ss. vid lödning).
Ordet brukas för alla sammanfogningsarbeten
av detta slag men avsåg urspr. den
arbetsprocess, genom vilken metallen (t. ex.
smidesjärn) bringas i degigt (ej smält) tillstånd och
delarna därefter direkt förenas medelst slag
el. tryck (jfr V ä 11 n i n g). En vanlig ehuru
oegentlig benämning på de
svetsningsmeto-der, vid vilka metalldelarna hopsmältas i
fogytorna, ärautogen s. I ursprunglig
mening svetsbara äro endast de metaller, som
kunna bringas i degigt tillstånd, innan de
smälta. Högre kolhalt minskar svetsbarheten
hos järn, så att stål med 1,2 % kol knappast
längre är svetsbart. Till de autogena
svets-ningsmetoderna höra: vanlig s. (fyr- el.
härd-svetsning), vattengassvetsning, elektrisk
mot-ständssvetsning och termitsvetsning; till
smältsvetsningsmetoderna: acetylensvetsning,
vätgassvetsning och elektrisk
Ijusbågssvets-ning. Den vanliga fyrsvetsningen kommer
numera till ringa användning.
Vattengassvetsning, vid vilken upphettningen sker medelst
vattengas, blandad med komprimerad luft,
som förbrännes i särskilda brännare, begagnas
mest inom grovplåtindustrien och
rörtillverkningen. Den elektriska motståndssvetsningen
kan indelas i stumsvetsning (hela fogytorna,
t. ex. två axeländar, hopsvetsas),
punktsvetsning (hopsvetsning endast i vissa punkter)
och randsvetsning (hopsvetsning av plåt
utefter en linje). De två senare metoderna
användas endast för tunnare material och
metoden i sin helhet uteslutande inom industrier
med fabriksmässig tillverkning, ss.
kätting-fabriker, bleckemballage- och
plåtkärlsfabri-ker. Termitsvetsning (se A 1 u m i n o t e r m i)
har utträngts av elektrisk ljusbågs- och
acety-lensvetsning men användes ännu bl. a. för
hopsvetsning av spårvägsskenor på platsen. — Vid
smältsvetsning sker arbetet vanl. på så sätt,
att ett tillsatsmaterial (svetsningstråd)
nedsmältes i fogen. Acetylensvetsning (se
Auto-gen svetsning och skärning) har kommit
till mycket stor användning för de mest skilda
slag av arbeten. På senare tiden har den dock
på vissa områden delvis ersatts av elektrisk
ljusbågssvetsning. Acetylenen framställes
antingen på platsen i ett acetylengasverk
(låg-trycksmetoden) el. erhålles liksom syrgasen
från särskilda gasstationer, där den
komprimeras på behållare, s. k. gasackumulatorer
(högtrycksmetoden). Vid vätgassvetsning, som
ännu användes för s. av tunnplåt och
därjämte lämpar sig väl för s. av aluminium och
bly, sker upphettningen genom förbränning
av en blandning av väte och syre
(knallgas, se d. o.) i en brännare. Den
elektriska ljusbågssvetsningen (se Elektrisk
svetsning) användes från början nästan
uteslutande för reparationsarbeten men har
nu tagits i anspråk även vid tillverkning av
bl. a. olika slag av behållare (även för tryck,
ss. ångpannor), för fartygs- och brobyggnader,
hopsvetsning av större maskinkroppar av plåt
(t. ex. statorer till elektriska maskiner) samt av
järnkonstruktioner till byggnader. Den i
vanliga fall nästan uteslutande använda metoden
är Slavianoffs, enl. vilken den ena elektroden
utgöres av arbetsstycket och den andra av en
stav el. rättare tråd av ung. samma material
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
