Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svärd - Svärdfejare - Svärdfisk - Svärdfisken (stjärnbild) - Svärdsdans - Svärdsjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1069
Svärdfejare—Svärdsjö
1070
stötvapen med en rak klinga, bredast vid
fästet. Småningom gjordes klingan tyngre och
med största bredden på omkr. 1/3 från spetsen,
varigenom s. blev lämpligt även för hugg.
Under järnåldern (se bild 1—3 vid d. o.)
började s. göras intill 1 m långt såsom tveeggat
huggvapen. Under folkvandringstideu
förekom ett eneggat s., scramasaxen, som ibland
hade krökt klinga med eggen, i motsats till
vid sabeln, på den konkava sidan. Under 1300
talet var s. konstruerat mera för hugg än stick
för att omkr. 1400 bli ägnat lika mycket för
bådadera. Under den följ, tiden utbildades tre
svärdstyper, en för enbart stick, t. ex. rappiret
(bild 1), en för enbart hugg, t. ex.
landsknekts-svärdet och tvåhandssvärdet (klingan 120—200
cm lång, bild 2), och en för bådadera, t. ex. vissa
ryttarsvärd (bild 3). De äldsta s. saknade skydd
för handen, men fästet försågs senare med
en mot klingan vinkelrätt anbragt kort stäng,
parerstång, därefter med byglar och plåtar,
som till slut helt skyddade handen. Under
1600-talet började militära s. med rak klinga
kallas värja och med krökt sådan sabel.
Benämningen s. fortfor däremot att användas
för dels vissa ceremonisvärd, ss. rikssvärd
(se Regalier), dels bödelssvärd. Berömda
orter för tillverkning av svärdsklingor ha
varit Damaskus, Chorasan, Toledo och
Solingen samt i Sverige Vira bruk. — Litt.: R.
Forrer, »Die Schwerter und Schwertknöpfe
der Sammlung C. von Schwerzenbach in
Bre-genz» (1905; med hist. inl.). Th. J-n.
2. (Sjöv.) Se K o f f.
3. (Skpsb.) Träplan, som hänga utombords
på vardera sidan midskepps av flatbottnade
fartyg och som firas i lä för att hindra
avdriften. Jfr Avdrift 2. Ax. L.
Svärdfejare, hantverkare, som huvudsaki.
tillverkar fästen och metallbeslagna
lädersli-dor (förr även klingorna) till sablar, värjor,
dolkar o. dyl. Svärdfejeri plägar vara förenat
med metallfabrik. Th. J-n.
Svärdfisk, Xi/phias glädius, tillhör de
ma-krillartade benfiskarna. Kroppen är
spolfor-mig, främre ryggfenan lång, stjärtfenan
ur-ringad med långa flikar. Bukfenor saknas
liksom tänder och fjäll. Nospartiet är
svärd-likt utdraget och utgör 1/3 av kroppslängden.
Denna är 3,5 m el. mer. S. är en snabb och
vig rovfisk, som lever av fisk och bläckfisk.
Genom våldsamma slag med »svärdet» kan s.
åstadkomma stor förödelse i fiskstim. Den
angriper även människor och t. o. m. båtar.
S. finnes i alla hav utom de kallaste. Köttet
är välsmakande. T. P.
Svärdfisken, lat. Pi’scis aurätus el. Dorädo,
stjärnbild på sydhimlen mellan 4—6,5 tim.
rektascension och 50°—70° s. deklination, ej
innehållande några stjärnor, ljusstarkare än
storleken 3.m47. S. är av intresse, därför att
det större av de Magalhäesska molnen (se
Kapmolnen och Nebulösa, sp. 832) är
beläget inom dess gränser. K. Lmk.
Svärdsdans, figurdans av män med svärd i
handen, förekom redan hos antikens folk (se
Dans, bild 8). Tacitus omtalar en hos
germanerna bruklig s., vari ett framträdande
drag var sinnebildligt hot med död åt en
besegrad. Under 1500- och 1600-talet dansades
i Sverige vid fastlagstiden företrädesvis av
skolungdomen en s., som möjl., att döma av
Bild 1. Spnnskt rappir frän slutet av 1500-talet. —
Bild 2. Tvåhundssvärd frän senare hälften av
1500-talet. — Bild 3. Ryttarsvärd från början av
1600-talet.
dess huvudsakliga förekomst inom skol- och
stadskulturen, införts från Tyskland. En
svensk uppteckning från 1670-talet visar s. i
den starkt dramatiska utformning med en
»domstolsscen», en »konung», en avrättad och
återuppväckt »brottsling» m. m., som är
typisk för åtskilliga gamla tyska och engelska
former av s. och som givit anledning till dess
tolkande som rest av urgamla
fruktbarhets-riter (Frazer) el. riter vid upptagandet i
männens krets (K. Meschke). — Se T. Norlind,
»Svärdsdans och bågdans» (i »Festskrift till II.
F. Feilberg», 1911), J. Frazer, »Den gyllene
grenen» (2 bd, 1925), och K. Meschke,
»Schwert-tanz und Schwerttanzspiel» (1931). E. Kl.
Svärdsjö, landskommun i Kopparbergs län,
Falu n. tingslag; 925,3 kvkm, 5,415 inv. (1933),
därav i Svärdsjö församl. 770,5 kvkm och
4,960 inv. samt i Svartnäs (se d. o.) församl.
154,8 kvkm och 455 inv. Stor kuperad
skogsbygd med stora byar i Svärdsjöåns sjörika
dal samt i ö. kring Jädraån och Storån. 2,569
har åker, 65,985 har skogsmark. Järngruvor
vid Vintjärn, masugn vid Ag, kraftstationer
vid Borgärdet och Svartnäs, sågverk m. m.
vid Linghed. S. och Svartnäs församlingar
utgöra ett pastorat i Västerås stift, Falu kon-
Rundnäbbad svärdfisk, Histiophorus gladius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
