Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Symbios - Symblefaron - Symbol - Symbola - Symbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1115
Symblefaron—Symbolik
1116
nes s. k o m m e n s a 1 i s m, och med denna
term betecknas bl. a. s. mellan en aktinia
(Adamsia) och en eremitkräfta (Pagurus).
Ak-tinian fäster sig utanpå det av eremitkräftan
bebodde snäckskalet och omsluter
snäckskals-ingången. När kräftan tillväxt och flyttar in
i ett större skal, tar den aktinian med sig.
Aktinian erhåller trol. sin andel av kräftans
byte, och aktinians nässelceller (se d.o.) hindra
trol. en del djur att tränga in i snäckskalet
och angripa den skallösa kräftkronpen. S.
eäges vara konjunkt, när symbionterna
bilda en dubbelorganism, och disjunkt, när
symbionterna ej äro organiskt förenade med
varandra (se Myrmekofila växter).
Samlivet mellan lysbakterier och självlysande
djur, mellan bakterieliknande symbionter och
vissa tarmväggceller (mycetocyter) hos
hästmyrorna och mellan bakterier och svampar i
de svamp- och baxterieodlande organen
(myce-tomerna) hos de blodsugande kläd- och
vägglössen samt tsetseflugorna äro ex. på
konjunkt s. — Litt.: P. Buchner, »Tier und
Pflanze in Symbiose» (2:a uppl. 1930). E. S-g.
Symble’faron, sammanväxning av
ögonlocken med ögongloben, vanl. förorsakad av
sjukdom i bindehinnan, av yttre våld eller av
frätmedel, t. ex. murbruk. Behandlingen är
operativ. K. G. P-n.
Symbol [-bå’l]. 1. I vidsträckt mening
sådan konkret bildlig framställning av
personliga väsen, begrepp el. föreställningar, där
bilden icke vill återge utan endast erinra om
eh representera det avbildade. I egentlig
betydelse brukas uttrycket blott då sambandet
mellan s. och det väsen den representerar är
rent ideellt och alltså väsendet icke tänkes
på ett mystiskt sätt innebo el. verka i bilden.
S. ha i allm. framgått ur religiösa och
magiska föreställningar, som vid ett mera
framskridet tänkande mista sin ursprungliga
mening och bli blotta sinnebilder Bilden av
solen i form av en metallskiva, uppställd på
en vagn, el. som en ring med inskrivet kors,
inristad på en berghäll, ansågs på ett tidigt
kulturstadium kunna åstadkomma solsken och
värme. Ur den urgamla solbilden framgår en
mängd heliga tecken hos skilda folk:
svasti-kan el. hakkorset, hammartecknet, det
egyptiska korset, vilka i allm. ha livgivande och
lyckobringande karaktär. Slutligen blir ringen
evighetens el. trohetens s., hjulet blir bilden
av livets växlingar el. av återfödelsernas eviga
kedja (det buddistiska bhava-cakra, tillvarons
hjul), och korset blir av historiska skäl
kristendomens heliga tecken. Triangeln synes från
början ha använts som en förenklad
avbildning av fallos. Manikéerna upptogo den som
s. för solen och treenigheten och angrepos
därför häftigt av Augustinus. I den kristna
konsten uppträder triangeln i förening med
det allseende ögat först i nyare tid som s.
för treenigheten. Ofta fortlever själva riten
även sedan tron på dess magiska verkan
försvunnit och får då en symbolisk karaktär.
Seden att kasta sädeskorn el. ris på ett
brudpar avsåg urspr. att skapa fruktsamhet men
framställer sedan svmboliskt önskningar om
rikedom och lycka.
I anslutning till ordets ursprungliga
betydelse betecknar s. ofta det märke el emblem,
som representerar en person el. en samfällig-
het. Gudarnas vapen och redskap, Zeus’ blixt,
Apollons båge och pilar, éivas diskus och
snäcka, bli deras igenkänningstecken. Då man
icke längre tänker sig gudarna som
himlakroppar el. djur, bli Isis’ av horn omgivna
månskiva och Ras sparvhökshuvud i den
religiösa bildkonsten dessa gudomligheters s.
Även rent magiska tecken kunna upptagas
som emblem. Så blir hexagrammet.
Davids-skölden, som ofta anbringades på synagogorna,
judendomens s.
I den medeltida kyrkan uppstår en inveck
lad symbolism. De gudstjänstliga
handlingarna liksom kyrkobyggnadens alla detaljer,
från taket, som betecknar kärleken, som
överskyler en myckenhet av synder, till golvet,
trons grund el. de fattigas ödmjukhet, tolkas
symboliskt. Ett huvudarbete för denna
medeltidens liturgiska symbolism är Durandus’
»Ra-tionale divinorum officiorum». Den kristna
bildkonsten hämtar sina s. från antikens
sinnebilder (segerns palm, hoppets ankare o.s.v.)
och mytologi: Hermes krioforiis (= den gode
herden), Orfeus, Eros och Psyche, samt från
G. T. Även den medeltida djursagan ger
upphov till många s.: enhörningen, som endast
kan fångas av en ren jungfru, är Kristus,
pelikanen, som matar sina ungar med sitt blod,
den uppoffrande kärleken. Se även E v a
n-gelistsymboler och
Kristussym-b o 1 e r. — Litt.: J. Sauer, »Symbolik des
Kirchengebäudes» (1902); H. Prinz, »Altorien
talische Symbolik» (1915); D. A. Mackenzie,
»The migration of symbols» (1926); W.
Mols-dorf, »Christliche Symbolik der
mittelalter-lichen Kunst» (s. å.). T. A-æ
2. (Estet ) I estetiken har symbolbegreppet
spelat stor roll. S. är en apperceptionsform,
varigenom något större och rikare än det
omedelbart givna representeras. S. föreligger, då
salt och bröd bjudas för att ange, att gästen
skall betrakta sig som husets herre, dä
bjäl-lerkåpan får föreställa narraktigheten o. s. v.
Flertalet s., de viktigaste, kan betecknas som
konventionella s., t. ex. vingar som
sinnebild el. emblem för snabbhet. Konsten
och litteraturen nyttja också förträdesvis
sådana. Individuella s. skapas alltjämt
av konsten men vinna endast undantagsvis en
allmänlighet av samma omfattning som de
frän historien, mytologien o.s.v. hämtade;
som ex. kan nämnas vildanden i Ibsens
skådespel med samma namn. Litt.: F. Vischer,
»Das Symbol» (i »Philosophische Aufsätze E.
Zeller gewidmet», 1887); J. Volkelt, »System
der Ästhetik» (3 bd, 1905—14); E. Elster,
»Prinzipien der Literaturwissenschaft», II
(1911). R-nB.
3. (Kem.) Dets. som kemiska tecken (se d. o.).
4. (Mat.) Dets. som matematiska tecken (se
d. o.).
SyTnboIa, lat., plur. av s y m b o 1 u m. Se
Symboliska böcker.
Symbolik, vetenskapen om symbolernas
bruk och betydelse; sinnebildslära; symbolisk
framställning; teologisk vetenskapsgren, som
småningom vuxit fram ur vad som under
protestantismens äldre tid benämndes polemik,
framställningar av den egna trosåskådningen
med ledning av kyrkans bekännelseskrifter
till bekämpande av motsatta åskådningar, samt
i r e n i k (se d. o.). Den komparativa s. söker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
