Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Symbolisera—Symmaki
1117
på historisk grund ge en sammanfattande
överblick över de olika kyrkosamfundens
läro-åskådningar. Under senare år har alltmer
framträtt en tendens att utvidga s:s uppgift
till att bli en omfattande typskildring av de
olika kristna samfundsbildningarna. Härvid
har man alltmer fått blicken öppen för att
ett tillfredsställande resultat endast låter sig
vinnas genom ökat hänsynstagande till
from-hetslivets yttringar även på andra områden
än de läromässiga, t. ex. kult, författning och
den enskildes liv. — Litt.: H. Mulert,
»Kon-fessionskunde» (1927); D. Fehrman,
»Orientens och Roms kyrkor» (1920). G. A-n. (F. Btm.)
Symbolisera, (sinnebildligt) föreställa.
Symbolisk [-bå’-], sinnebildlig; som hör till de
kristna kyrkosamfundens bekännelseskrifter.
Symboliska böcker (lat. li’bri symbo’lici),
Symboler, auktoriserade framställningar
av en kyrkas lära. S. kallas ofta
bekännelseskrifter. Hit räknas främst de
ekumeniska konsiliernas (se d. o.) beslut, av
vilka olika kyrkor godkänna ett olika antal
som s. Inom luterska kyrkan upptogos
av dessa det apostoliska symbolum,
den nicenska bekännelsen och den
athanasi ansk a trosbekännelsen
(se dessa ord). Av övriga märkas för
katolska kyrkan Tridentinska mötets och
Vati-kankonsiliets beslut och för luterska
kyrkan de under reformationstidevarvet
tillkomna : Augsburgska bekännelsen
(se d. o.), Augsburgska
bekännelsens försvar (se d. o.),
Schmalkal-diska artiklarna (se d. o.), Luthers
lilla och stora katekes (se
Katekes) samt Konkordieformeln (se d.
o.). Beträffande ortodoxa kyrkan se d. o., sp.
382 f. De många reformerta landskyrkorna
fingo var sina bekännelseskrifter. Jfr
Con-f e s s i o och Consensus. G. A-n.
Symboli’sm, term för den yngre
1800-talspoesi, som i en stämningsväckande yttre
»symbol» söker fånga det inre livets företeelser
under medvetandets tröskel. Termen skapades
av J. Moréas, som 1886 publicerade ett
»symbolistiskt manifest», och symbolister kallade
sig sedan de unga franska skalder, som i
Bau-delaire sågo den subjektiva lyrikens förnyare
och dittills kallats »dekadenter». Från 1884,
då Huysmans i romanen »Å rebours» och
Verlaine i sin artikelserie »Poètes maudits»
gjorde Mallarmé (jämte Rimbaud) bekant för en
större allmänhet, kan man tala om en verklig
skolbildning. Utom Baudelaire ha Poe och R.
Wagner haft stor betydelse för s:s teori, främst
byggd på de s. k. sinnesanalogierna, som
bestämde bildval och tematisk komposition efter
musikaliskt mönster. Verlaine är s:s störste
skald. Till s:s kärntrupp, fylkad kring
Mallarmé, räknas J. Laforgue, H. de
Ré-gnier, G. Kahn, Viélé-Griffin, Stuart
Merrill och Albert Samain samt belgarna
Ro-denbach, Maeterlinck och Verhaeren. Trogna
mästarnas ideal äro än i dag representativa
diktare som P. Claudel och P. Valéry (jfr
Franska litteraturen, sp. 1036 f.).
På engelskt språkområde motsvaras rörelsen
av den prerafaelitiska skolans utlöpare (W.
Pater, O. Wilde m. fl.) och den keltiska
renässansen med Synge och Yeats, i Tyskland och
Österrike får den banerförare som Stefan
1118
George och H. v. Hofmannsthal, och i de
nordiska länderna introduceras den av J.
Jörgen-sen, S. Obstfelder och Ola Hansson, med V.
Ekelund och i viss mån A. Österling som
svenska lärjungar. — Litt.: L. Eckhoff, »Paul
Verlaine og symbolismen» (1923); P. Martino,
»Par-nasse et symbolisme» (1925); J. Charpentier,
»Le symbolisme» (1927; akad. avh.); jfr även
P. Dufay, »Bibliographie du symbolisme»
(1923). Kj. S-g.
Symbolfster (jfr Symbolism) kallas en
från Baudelaire utgången, kring Verlaine och
Mallarmé (se dessa ord och Franska
litteraturen, sp. 1036 f.) grupperad fransk
skaldeskola från 1800-talets tvä sista
årtionden. S. kallades i början, särskilt av sina
motståndare, dekadenter.
Sy’mbolum, lat., bekännelseskrift, se S y
m-b o 1 i s k a böcker.
Symfller, zool., se Myrgäster, sp. 542.
Symfoni (av grek. symfoni’a, samljud: it.
sinfoni’a), cyklisk komposition för orkester,
under 1500—1700-talet även klaverinstrument.
Namnet s. för ett tonstycke förekommer först
mot 1500-talets slut och betecknar då
komposition för flera instrument. Först på
1700-talet knöts namnet till ett flersatsigt stycke
(tre el. fyra satser: allegro — andante —
allegro med el. utan menuett före el. efter
andantet). Första satsen skrevs vanl. i
sonatform (två tema, genomföring och repetition
jämte coda). Andante- och menuettsatsen
skre-vos i liedform el. variationsform, slutsatsen i
rondo- el. sonatform. Sin fulländning nådde
s. med Haydn, Mozart, Beethoven och
Schu-bert. Menuetten ersattes vid 1800-talets
början av scherzo. S. odlades vidare under
romantikerna (Mendelssohn, Schumann) men fick
delvis annan gestaltning genom
nyromantikerna, vilka inlade ett visst litterärt
innehåll, som mer el. mindre noggrant återgavs
(»programsymfoni»). Som sådan förekom den
hos Berlioz och Liszt. Genom tillägg av körer
uppstod »odesymfonien» (se d. o.).
»Symfonikantaten» var en annan mera klassiskt
anlagd körsymfoni (Mendelssohn). Den gamla
symfoniformen återupptogs på 1870-talet av
Brahms och Bruckner, och sedan har s. odlats
vid sidan om programsymfoni och symfonisk
dikt intill våra dagar. — Litt.: M. Brenet,
»Histoire de la symphonie» (1882). T. N.
Symfonisk dikt [-få’-], programsymfoni i en
sats. Jfr Symfoni.
Symfys, broskförening mellan djurkroppens
ben. S. medge en viss minimal rörlighet
mellan benen men äro mycket fastare och stelare
än ledgångar. Flera s. finnas i
människokroppen, t. ex. mellan de flesta ryggkotornas
kroppar och mellan båda höftbenen i deras
främre mittlinjer. G. v. D.*
Sy’mmachus, Q u i n t u s A u r e 1 i u s,
romersk talare (omkr. 340—trol. 402). Beklädde
höga romerska statsämbeten och blev mycKet
berömd som talare. S. var senatens målsman
mot de kristna kejsarnas angrepp på Roms
gamla statsreligion. En samling av hans brev
är bevarad, därav särskilt intresseväckande
hans andraganden (relationes) som praefectus
urbi, samt större fragment av några tal. E. St.
Symmaki (grek. symmachi’a, vapenförbund),
offensiv- och defensivallians.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
