Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1123
Synagoga—Syndabekännelse
1124
Synagogan i Stockholm.
dock ingenting hade med gudstjänsthandlingen
att skaffa. S. var i regel vänd mot ö. Längst
fram stod arken {aron hakodesch, den heliga
arken) med torarullarna, och i mitten av salen
fanns en estrad (bime el. almemor), där
uppläsningen skedde. Framför arken brann den
s. k. evighetslampan. Sedermera tillkom för
kantorn en pult framför el. vid sidan om
arken. Kvinnorna sutto i en särskild avd. av s.
Denna interiör har sedan bibehållits; i
väst-judiska s. sker dock toraföreläsningen vid
kantorspulten, nedanför arken; framför denna
står predikstolen. — I Stockholm låg s. först
i Skotteska huset vid Köpmantorget, därpå i
nuv. polishuset vid Tyska brunn. 1870 togs
den nya s. vid Wahrendorffsgatan i bruk.
Ritad av F. W. Scholander, har den en
intressant österländsk karaktär. L. F.
Synagoga, konsthist., se E c c 1 e s i a.
Syna’ngium, paleobot., se Marattiaceae.
Syna’ps, anat., fysiol., förbindelsen mellan
två neuroner, se Ganglieceller.
Synbana, oftalm., sammanfattande
benämning på de nervceller och nervtrådar, som
överföra synintrycken från ögat till
synbarken i hjärnan (se d. o., sp. 1106). K. G. P-n.
Synbarken, anat., se Hjärna, sp. 1107.
Synbåge, astron., det minimidjup av solen
under horisonten, för vilket en viss
himlakropp alltjämt kan skönjas med blotta ögat.
S. för stjärnor av 6:e storleken är 18,5°. Vid
detta solläge råder övergång mellan
skymning el. gryning och fullständig natt. K. Lmk.
Synchy’trium, bot., se
Potatissjukdomar, sp. 33.
Syncytiom [-å’m] el. C h o r i o n e p i t e 1
i-o m, med., kallas en ytterst elakartad
kräft-artad svulst, som, vanl. ett par månader efter
förlossning el. abort (el. efter mola), utvecklar
sig ur epitelet från kvarblivna
chorionfran-sar, hastigt genomsätter livmoderns
muskulatur och via blodbanorna sprider sig. E. L-g.
Syncy’tium, flerkärnig cellbildning,
uppkommen genom ofullständig celldelning,
varvid protoplasman förblir odelad. S. är ofta
övergångsstadium till verklig flercellighet. Ett
s. är plasmodiet hos slemsvamparna. T. P.
Synd, religiöst begrepp, vilket, om det
brukas utanför den religiösa sfären, förlorar sin
egentliga innebörd. Allmänt uttryckt är s.
det, som strider mot det religiösa
grundförhållandet. Inom kristen teologi finnas olika
grundtyper beträffande synduppfattningen.
Den evangeliska synduppfattningen
får sin bestämning därav, att det religiösa
grundförhållandet fattas som livsgemenskap
med Gud. S. är allt, som bryter denna
livsgemenskap. Detta åsyftade reformatorerna,
när de bestämde s:s väsen som otro, vilken
betyder, att människan icke är behärskad av
Guds kärleksvilja. Positivt uttryckt är s:s
väsen att fatta som egocentricitet. När man
här brukar beteckna s. som en förvänd
vilje-riktning, utgår man från att det ej finnes
något för människan mer väsentligt än just
viljeriktniugen. S. består ej endast i
enskilda handlingar, utan människan som
totalitet är, i den mån hon ej är behärskad av
Gudsviljan, syndare. Den idealistiska
synduppfattningen har sina
historiska rötter inom antik mysteriefromhet och
den antika idealistiska metafysiken, och den
har särskilt varit livskraftig, där mystik och
idealistisk världssyn övat inflytande på den
kristna tankens utveckling. Denna
uppfattning klyver människan i två delar, en högre,
andlig, som tänkes mer el. mindre frigjord
från s., och en lägre, sinnlig, vilken tänkes
som s:s ort och egentliga orsak. Hävdar den
evangeliska synduppfattningen, att
människan som totalitet, alltså även i sitt
»innersta», är syndare, så vill man här göra gäL
lande, att det i människan finnes en inre
av synden ofördärvad »del», en gudomlig
»väsenskärna». Riktningar, som stått
under inflytande av denna åskådning, ha ofta
visat tendens till förakt för det materiella
och sinnliga livet med en därav följ, asketisk
livsinställning. I den grekiska och framför
allt den romerska kyrkan har denna
synduppfattning övat avsevärt inflytande, och ej
heller den protestantiska teologien (t. ex.
Schleiermacher) har undgått påverkan från
den. Om man om denna typ kan säga, att
den ytterst har sin grund i en idealistisk
metafysik, så har den tredje typen sin grund
i en antiidealistisk metafysik. Den a n t
i-idealistiska metafysikens
syndbegrepp anlägger liksom den evangeliska
en totalitetsaspekt på människan men ser ej
s:s väsen i en förvänd viljeriktning utan i
människans karaktär av att som totalitet
vara ändlig. Ett dylikt orienterat
syndbegrepp möter bl. a. hos Kierkegaard, och på
senare tider företer den s. k. dialektiska
teologien starka tendenser i denna riktning. Se
Arvsynd, Skuld 2 och Verksynd. —
Litt.: N. J. Göransson, »Evangelisk
dogmatik» (2 bd, 1914—16); G. Ljunggren, »Det
kristna syndmedvetandet intill Luther» (1924) och
»Synd och skuld i Luthers teologi» (1928);
G. Aulén, »Den allmänneliga kristna tron»
(3:e uppl. 1931). F. Btm.
Syndabekännelse förekommer enl. sv.
kyrkans handbok vid högmässan och
skriftermålet. Den härvid använda bönen »Jag fattig
syndig människa» är i anslutning till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
