Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1131
Synovia—Syntes
1132
Bild 3. Syncell hos en bläckfisk (Nautilus) ; a ögonfläck, b näthinna. —
Bild 4. öga på mantelranden hos en kammussla; a lins, b näthinna. —
Bild 5. Öga hos en bläckfisk (Sepia) ; a hornhinna, b lins, c iris, d
näthinna, e synnerv.
anordning, uppkommer bildseende. Hos
de ryggradslösa djuren finnas alla slag av
dessa s. jämte mellanformer. De högst
utvecklade s. bland dessa djur förekomma hos
leddjuren och bläckfiskarna. Hos de förra
märkas dels enkla s., punktögon, dels
sammansatta, fasettögon. Hos insekterna
förekomma ofta båda slagen s. hos samma djur.
Fasettögonen bestå av stavliknande ögon
(växlande mellan några tiotal till flera tusen),
vart och ett bestående av en av kitin bildad
Bild 6. Schematisk framställning av ett fasettöga;
■a kitinlins, b kristallkon, c pigmentceller, d grupp av
synceller.
lins, under vilken linsbildande celler ligga,
därunder en genomskinlig glaskropp och längst
in ett antal celler, som bilda den ljuskänsliga
delen av ögat, rhabdomet. Varje enstaka öga
är isolerat från de övriga av pigment.
Fasettögat ger en rättvänd bild, vars skärpa är
proportionell mot antalet fasetter men
ljusstyrkan omvänt proportionell. Bäst utvecklade äro
fasettögonen hos sländorna, där de täcka
större delen av huvudet. Ryggradsdjurens s.
äro i princip byggda som människans (se
ögat). T. P.
Synövia, nlat., anat., ledsmörja, se Led,
sp. 907.
Synpurpur, E r y t r o p si n, ett färgämne i
ytterlederna av de s. k. stavarna i näthinnans
yttersta, genomskinliga lager. S. blekes av
ljus men återbildas i mörker och ökar då
sannolikt näthinnans ljuskänslighet. Gula
fläcken (se d. o.), som saknar stavar och alltså
även s., har ett sämre mörkerseende än övriga
delar av näthinnan. K. G. P-n.
Synsinnet el. Seendet, de förnimmelser,
som närmast äro att hänföra till
sinnesorganet ögat (se d. o.). Synförnimmelserna ha en
viss utsträckning i tiden, som ej alldeles
sammanfaller med tiden för den yttre retningen.
Den yttre retningen (normalt ljuset) behöver
först en latenstid för att
utlösa en verksam perifer
retning. Den ger vidare
upphov till efter
retningens upphörande
kvarstående efterverkningar, vilka
korrespondera med vissa
förnimmelser, s. k.
efter-bilder. Om man en stund
betraktar ett starkt
lysande, färgat föremål och
därefter sluter ögonen el.
ser mot en gråfärgad yta,
ser man, ehuru den yttre
retningen sålunda upphört,
en likfärgad efterbild av
föremålet, en s. k.
positiv efterbild.
Småning
om bleknar och försvagas denna. Efter en
stund kan sedan uppträda en ny efterbild,
som, då den synes färgad i det ursprungliga
föremålets komplementfärg, kallas
negativ efterbild. Växling mellan positiva
och negativa efterbilder kan upprepas flera
gånger. E. Abr.
Synskärpa, se Syn.
Synta’ktisk, språkv., adj. till syntax (se d. o.).
Synta’x (grek. sy’ntaxis, sammanställning),
Satslära, den del av ett språks
gramma-tiska behandling, som rör ordens förbindande
till satser och satsers inbördes förhållande.
Deskriptiv s. framställer de regler,
efter vilka ett språks morfem sammanställas
och användas, och historisk s. vill
förklara de i den deskriptiva delen beskrivna
företeelserna ur äldre språkstadier. Den
historiska s. ter sig högst väsentligt annorlunda
alltefter de olika språkgrupper
(monosylla-biska, flekterande o. s. v.), som behandlas.
Idén om att s. vore grundad på och
utvecklat sig efter rent logiska principer torde
numera vara helt övergiven (jfr H. Paul,
»Prin-zipien der Sprachgeschichte», 5:e uppl. 1920).
Jfr B. Delbrück, »Grundriss der vergleichende
Syntax der indogermanischen Sprachen» (1893
—1900), och J. Ries, »Was ist Syntax?» (2:a
uppl. 1927). K. F. J. (J. Ch-r.)
Syntes, sammanfattning, sammanförandet
till ett enhetligt helt av sammanhörande
element. — Kem., framställning av kemiska
föreningar, eg. genom sammansättning av enklare
ämnen. Den kemiska s:s resultat belyses bäst
av det förhållandet, att man nu känner mer än
250.000 kemiska föreningar, varav omkr. 90 %
äro organiska. Särskilt inom den organiska
kemien har utvecklingen under de 100 år,
som förflutit efter den första organiska s.,
Wöhlers framställning av urinämne (se W ö
h-1 e r, F.), varit utomordentligt rik, mindre
genom de framställda föreningarnas antal än
genom de viktiga resultat, som den lett fram
till. Den organiska kemiens mål har varit
att, sedan man genom analys har bestämt de
naturliga organiska ämnenas sammansättning,
framställa dem syntetiskt utan organismernas
medverkan. I stort sett har detta mål också
nåtts, i det att de allra flesta i naturen
förekommande organiska föreningar, även sådana
av mycket komplicerad sammansättning
(färgämnen, luktämnen, växtbaser, kautschuk,
biologiskt viktiga substanser m. m.), nu kunna
framställas laboratoriemässigt och tekniskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
