Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1135
Syr-darja—Syren
1136
S. grundades av dorier från Korint, enl.
traditionen 734 f. Kr. Den äldsta staden låg
på Ortygia med den berömda källan Arethusa.
S. växte starkt, då det kom att intaga den
ledande ställningen på Sicilien (jfr d. o.), och
utbredde sig till fastlandet. Där uppstodo
förstäderna Temenites, som senare ingick i
stadsdelen Neapolis med teatern, Achradina
med torg, kolonnader och ett Zeustempel,
Tyche med ett gymnasium och tempel.
Sedan renässansen antager man, att dessa
förstäder legat på Epipolai, den kalkstensplatå,
som från udden n. om Ortygia sträcker sig
inåt land. Emellertid har man nyligen sökt
visa, att de murar, som omge denna platå,
uppbyggts av Dionysios d. ä. för hans
truppsammandragningar och att staden legat på
låglandet s. om platån. Av antika underrättelser
om S:s topografi är den äldsta och mest
bekanta Thukydides’ skildring av atenarnas
belägring 414—413 f. Kr., vid vilken de
belägrande byggde en mur tvärsöver Epipolai för att
innesluta S., vilket syrakusanerna sökte hindra
genom att bygga från stadsmuren utgående
tvärmurar. Dionysios d. ä. avspärrade
Ortygia och förvandlade det till en borg med
arsenal, härskarpalats o. s. v.
I äldre tid härskade en jordbesittande
aristokrati (gamo’roi), vilken störtades av en
demokratisk rörelse men återställdes av
Gelon (se d. o.), som gjorde sig till
envålds-härskare (485—478). Han efterträddes av sin
bror Hieron I (reg. 478—467). Den tredje
brodern, Thrasybulos, störtades 465, och
demokrati infördes. Vid ett anfall av
kartagerna bemäktigade sig Dionysios d. ä. (se d. o.)
makten 405. Hans son Dionysios d. y.
fördrevs av Dion 356. Detta ledde till svår oro,
och då ett nytt anfall av kartagerna förestod,
inkallades Timoleon (se d. o.) från Korint
(344); denne lyckades återställa lugnet och
besegra kartagerna. Agathokles (se d. o.) ledde
317—289 en ny militärdespoti. I det första
puniska kriget hade S:s härskare Hieron II
(269—215) understött romarna och erhöll
därför vid dess slut ställningen som
bundsförvant. I andra puniska kriget slöt sig S. till
kartagerna, intogs av Marcellus 212 och
utplundrades. S. förenades med provinsen
Sicilien, vars huvudstad det blev. Emellertid var
det slut med S:s blomstring. 878 e. Kr.
erövrades S. efter en svår belägring av
araberna, 1085 kom det i normannernas händer. Det
förstördes upprepade gånger (1170, 1693) av
jordbävningar.
Litt.: L. Giuliano, »Storia di Siracusa
an-tica» (1911); K. Fabricius, »Das antike
Syra-kus» (Klio, Beiheft 28, 1932); se vidare litt.
till art. Sicilien. M. Pn N-n.
Syr-darja, S i r - d a r j a, arab. Seihun,
antikens Jaxartes, flod i Västasien, Turkestan,
med en längd av 2,860 km och ett flodområde
av 650,000 kvkm. S. upprinner i Tien-shan
s. om sjön Issyk-kul, flyter mot v. i en trång
fjälldal till Kokand, där den kommer ned på
låglandet, samt går mot n. v. till Aralsjön,
där den mynnar med ett delta. Inom nedre
loppet äro stränderna öde, halvökenartade,
och floden delar sig ofta i flera armar,
varjämte ökensanden åstadkommer stora
förändringar i flodloppet. Bland tillflödena märkas
Kara-darja och Arys, båda från vänster.
Mel
lan Chodzjent och Perevsk kan S. trafikeras
av smärre båtar. Den är tillfrusen dec.—
mars samt rik på fisk, även stör. A-l W-n.
Syre, Oxyge’nium, icke-metalliskt
grundämne, vars förekomst i luft påvisades av J.
Mayow 1669 men i rent tillstånd framställdes
först 100 år senare och ung. samtidigt av
C. W. Scheele (1771 el. 1772), P. Bayen (1774)
och J. Priestley (s. å.). S. är det vanligaste
av grundämnena och utgör ung. 50 % av
luftens, havens och jordskorpans sammanlagda
massa. I luft förekommer det fritt (se A
t-mosfär), i vatten förenat med väte, i
jordskorpan företrädesvis i salter av kiselsyra.
Det framställes tekniskt genom fraktionerad
destillation av flytande luft (se d. o.) och
genom elektrolys av vissa saltlösningar.
S. är en färglös gas utan lukt; 1 liter
därav väger 1,429 g vid 0° C och 760 mm.
Kondenserat är det en blåaktig vätska med
kpt — 182,9°, den kritiska temp. — 118,8° och
det kritiska trycket 49,7 atm. Lösligheten i
vatten är ringa, i det att 100 1 vatten av
0° lösa 4,9 1 syrgas. Beträffande s:s kemiska
egenskaper se O x i d. S:s kemiska tecken är
O, dess atomvikt, som utgör grundvalen för
atomviktssystemet, är genom överenskommelse
bestämd till exakt 16. Atomnumret är 8,
atomvärdet 2, i undantagsfall 4 (se O x o n
i-u m s a 11 e r).
S. .föres i handeln i stålbomber,
komprimerat till ett tryck av 150 atm., och begagnas
som förbränningsmedel för acetylen el. vätgas,
då man vill åstadkomma de höga temp., som
fordras för smältning av vissa metaller och
kvarts samt för skärning och svetsning av
metaller, särskilt järn. Till inandning brukas
högprocentig syrgas för att möjliggöra
vistelse på stor höjd (flygare, bergbestigare) el.
i giftgasfyllda lokaler, vid livräddning efter
drunkning el. gasförgiftning. Luften har på
grund av sin syrehalt användning som
tekniskt oxidationsmedel vid framställning av
syreföreningar (röstning av svavelmalmer,
framställning av salpetersyra, rening av
vatten m. m.). Beträffande s:s biologiska
betydelse se A n d n i n g. G. S-ck.
Syreanhydrld, kem., se Oxid.
Syrefast material. Motståndskraft mot
syrors inverkan äga i mer el. mindre hög grad
bl. a. glas, porslin, klinker, stengods,
fosforbrons, kiselrikt gjutjärn, bly och platina.
Inom den kemiska industrien var man länge
hänvisad till dylika materialier för byggande
av syrefasta apparater och ledningar; särskilt
bly och stengods kommo till vidsträckt
användning härför. Numera ha de rostsäkra
krom-nickelstålen (se Specialstål, sp. 208)
börjat nyttjas som s. i tekniska konstruktioner
och ersätta med fördel många tidigare gängse
ämnen. G. H-r.
Syren, Syri’nga, släkte av fam. olivväxter,
kännetecknat av kapselfrukt och tvåkönade,
fyrtaliga blommor (med 2 ståndare) i
sammansatt klase. Den vanliga s., S. vulgaris,
är en högvuxen buske med hjärtlika blad och
ljust violetta (»lilafärgade») el. vita,
välluktande blommor. Den härstammar sannolikt
från s. ö. Europa och är sedan gammalt, i
flera varieteter, odlad som prydnadsväxt.
Samma användning ha u n g e r s k s., S.
jo-sikaea, som har brett lansettlika, rynkiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
