Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syrien - Syrier - Syringa - Syringomyeli - Syrinx - Syriska kristna - Syriska kyrkan - Syriska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Syrier—Syriska litteraturen
1141
nalisterna ett nederlag och besatte följ, dag
Damaskus, varefter Feisal nödgades lämna
landet. Fransmännen undertryckte därpå
småningom de farligaste lokala resningarna
och ordnade förvaltningen genom
upprättandet av autonoma stater och
förvaltningsdi-strikt under inhemska styresmän,
kontrollerade av franska administratörer el. rådgivare.
Största besväret hade de med drusernas
område, som 1921 gjordes till en autonom stat,
Dje-bel ed-Druz (Djebel Druzc). Mest
franskvänlig visade sig den nya autonoma staten
Libanon (Grand-Liban), där fransmännen av
gammalt hade starka kulturförbindelser.
Mandatet för S. godkändes definitivt av
Nationernas förbunds råd 24 juli 1922 och av dess
delegeradeförsamling 29 sept. 1923. Under
olika överkommissarier (Weygand, Sarrail,
Jouvenel, Ponsot) ha fransmännen trots
enstaka orosförsök, särskilt av druserna,
stadgat sitt välde, tidtals med användning av en
smidig försonlighetspolitik och beviljande av
autonomi åt vissa områden. 1926 avslöts med
Turkiet ett gränsregleringsfördrag, som dock
icke uteslutit senare gränstvister, avslutade
genom en ny delimitationsöverenskommelse
1929 och åtföljda av ett fransk-turkiskt
vänskaps- och skiljedomsfördrag 1930. Sådana ha
även ägt rum ang. gränsen mot Irak. Litt.:
E. von Starck, »Palaestina und Syrien
von Anfang der Geschichte bis zum Siege
des Islam» (1894); C. Iluart, »Histoire des
arabes» (2 bd, 1912—13); P. Gilly, »La Syrie
commerciale» (1920); R. de Gontaut-Biron,
»Comment la France s’est installée en Syrie,
1918—1919» (1922); P. Pic, »Syrie et
Pale-stine» (1924); E. Topf, »Die
Staatenbildung-en in den arabischen Teilen der Türkei»
(1929). V. S-g. (P. L.)
Syrier, se Syrien, sp. 1138.
SyrFnga, bot., se Syren.
Syringomyell, med., se
Ryggmärgs-sjukdomar, sp. 1281.
Syrinx. 1. (Mus.) Grekisk panflöjt (jfr
Pan). — 2. (Zool.) Se Fåglar, sp. 80.
Syriska kristna kallas dels, i allm., de
kristna i Orienten, vilka begagna den
syriska bibelövers, (se
Bibelöversättningar, sp. 209 f.) och ha syriskt
kyrkospråk (m a r o n i t e r n a på Libanon, j a k
o-biterna i Mesopotamien och T o m a
s-kristna i Indien), dels, i inskränktare
bemärkelse, nestorianerna (se d. o.). Jfr
Syriska kyrkan.
Syriska kyrkan, snarare ett kulturbegrepp
än en geografisk enhet, ledde sitt ursprung
från den äldsta kristna missionsverksamheten
i rom. prov. Syrien. Den hednakristna
syriska kyrkan fick två centra: Antiokia och
Edessa i Osroene, som kristnades omkr. 200.
I Antiokia härskade grekisk anda, i Edessa
blev kristendomen nationellt syrisk.
Härigenom utbildades två motsatta
kristendoms-former: den antiokensk-katolska med vår
kanon, den edessenska med särskild kanon (jfr
Bibelöversättningar, sp. 209 f.) och
Tatianos’ evangelieharmoni. I början av
400-talet ledde den energiske biskop Rabbula
ka-toliseringsarbetet; genom honom skapades
också den syriska bibeln Peschitta. Genom
striden kring Nestorius’ (se d. o.) åskådning
1142
splittrades s. Främre Syrien omfattade
mo-nofysitismen (se M o n o f y s i t e r), bortre
Syrien kring Edessas berömda teologskola tänkte
nestorianskt. Vid de orientaliska
nationalkyrkornas utbrytning ur ortodoxa kyrkan (se
d. o.) efter mötet i Chalkedon 451 gick den
östsyriska kyrkan i spetsen. 50 år senare
lösgjorde sig monofysiterna i främre Syrien till
en särskild kyrka, den jakobitiska.
Under mongolernas anstormning dukade båda
grenarna av s. under. Om de rester, som
finnas kvar, se M a r o n i t e r n a, M o n o f
y-siter, Nestorianer och Unierade
ortodoxa. —- Litt.: F. C. Burkitt, »Early
eastern christianity» (1904); A. Fortescue,
»The lesser eastern churches» (1913); P. Janin,
»Les églises séparées d’Orient» (1930). Hg Pl.
Syriska litteraturen är till största delen
västsyrisk (jakobitisk, edessensk; se
Syriska språket). Det äldsta och viktigaste
alstret är bibelöversättningen Peschitta,
vilken följdes av andra bibelversioner. Inom den
övriga rent kyrkliga, homiletiska, exegetiska
och liturgiska litteraturen framträda främst
E f r a i m S y r e r n (se d. o.), den berömde
homiletikern och skalden J a k o b (biskop) a v
Serug (451—521), den lärde exegeten och
grammatikern Jakob (biskop) av Edessa
(d. 708) samt den mest betydande av dem alla,
Gregorius Abu-l-faradj, vanl.
kallad Barhebræus (d. 1286), vars viktiga
exegetiska arbeten äro blott delvis utgivna.
Den förnämste kyrkohistoriske författaren är
Barhebræus (»Chronicon ecclesiasticum», utg.
med lat. övers, av J. B. Abbeloos och T. J.
Lamy, 3 bd, 1872—77). Viktiga arbeten på
det kyrkliga området ha samlats och översatts
i »Acta sanctorum martyrum» av S. E.
Asse-manus (2 bd, 1748). Även den världsliga,
företrädesvis österländska historien har bearbetats
av syriska författare, ss. Jakob av Edessa och
Elias, biskop av Nisibis (975—omkr. 1050).
Även här intar Barhebræus främsta rummet
med »Chronicon syriacum», utg. av P. J. Bruns
och G. W. Kirsch med lat. övers. (2 bd) 1789
och P. Bedjan 1890. En betydande plats inom
den kyrkliga litteraturen intas av övers, från
grekiskan. Även från den grekiska
profanlitteraturen finnas viktiga syriska övers, av
skrifter av Aristoteles, Galenos m. fl.,
samlade bl. a. av E. Sachau i »Syriaca inedita»
(1870). — Ät sitt eget modersmål ägnade
skolorna i Edessa och Nisibis träget studium.
De förnämsta grammatiska författarna
voro Jakob av Edessa och Elias av Nisibis
samt, även här som den främste, Barhebræus
(»Buch der Strahlen, die grössere
Grammatik», övers, av C. A. Moberg, 1907—13). —
Den syriska poesien var nästan uteslutande
av kyrklig och liturgisk art. Bland de
förnämsta skalderna voro den utomordentligt
produktive Efraim Syrern (»Carmina
nisibe-na», utg. av G. Bickell 1866) och Balai (omkr.
420; jfr K. V. Zetterstéen, »Beiträge zur
Kenntnis der religiösen Dichtung Balai’s»,
1902). — De förnämsta samlingarna av
syriska handskrifter finnas i Vatikanen, vars
skatter till en del publicerats i J. S.
Asse-manus’ »Bibliotheca orientalis
clementino-vaticana» (3 bd, 1719—28); även Paris,
Bri-tish museum och Berlin äga rika samlingar.
Litt.: C. Brockelmann, »Die syrische und
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
