Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söderberg, Hjalmar - Söderberg, Joel Rudolf - Söderberg, John - Söderberg, Olof Alfred - Söderberg, Sven Otto Magnus - Söderbergh, Gotthard Axel Fritjof - Söderblom, Lars Olof Jonathan (Nathan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Söderberg, J. R.—Söderblom
1193
aktighetens skimmer bidrog ytterligare till
hans diktnings behag. Han blandade »poesi
och spiritualitet till en dekokt, som hade
vattnets renhet och klarhet och ändå gav ett
slags rus åt själarna» (O. Holmberg).
Samlingen »Främlingarna» (1903) visade prov på
S:s komiska fantasi (»Generalkonsulns
middagar»). I romanen »Doktor Glas» (1905), om
rätten att döda, ha de lyriska partierna
största värdet. Därpå följde det erotiska
skådespelet »Gertrud» (1906; uppf. i Sthlm s. å.),
samlingen »Det mörknar över vägen» (1907),
det filosoferande kåseriet »Hjärtats oro»
(1909), romanen »Den allvarsamma leken»
(1912), den fina enaktaren »Aftonstjärnan»
(1912; uppf. i Sthlm s. å.), samlingen »Den
talangfulla draken» (1913). Senare äro
»Jah-ves eld» (1918), det politiska skådespelet
»ödestimmen» (1922), samlingen »Resan till Rom»
(1929); »Jesus Barrabas» (1928) och »Den
förvandlade Messias» (Jesus Barrabas 2, 1932)
angripa kristendomen. S:s läromästare ha i
synnerhet varit J. P. Jacobsen och Anatole
France. Hans kvickhet och hans lyrik ha
emellertid sin oefterhärmligt personliga ton.
Han är efter Strindberg den främste
skildraren av miljöer och stämningar i Oskar II :s
Stockholm. Han har sitt patos i förnuft och
rätt men har ej förstått det religiösa
sinnelaget. Som stilkonstnär intar han en
rangplats. J. L-t.
Söderberg, Joel Rudolf, ornitolog (f.
1881 24/2), fil. lic., adjunkt vid Vasa realskola
1930. Har utgivit avh. bl. a. om australiska
fåglar (samlade under forskningsfärd 1910
—11), populära verk om fåglar (»Det
vildas vägar», 1919, »Våra fåglar», 2 dir, 1932
—33), medarbetat i Kolthoff-Jägerskiöld,
»Nordens fåglar» (2:a uppl. 1926), samt
författat en monogr. över Hornborgasjön före
och efter dess senaste sänkning
(»Hornborgasjön och dess fornsjöområde», 1931). T. P.
Söderberg, John, donator (1810—92).
övertog 1831 efter sin fader en strumpfabrik, som
han på förtjänstfullt sätt upparbetade. S.
testamenterade till Stockholms högskola över
2 mill. kr.
Söderberg, Olof Alfred, industriman (1872
—1931), var delägare i familjefirman
Söderberg & Haak samt efter dess ombildning till
a.-b. (1906) ordf, i dess styrelse. S. var 1916
—23 disponent för Stora Kopparbergs
bergslags a.-b. jämte Söderfors bruks a.-b. Han var
en av Handelshögskolans skapare och mycket
anlitad i det kommunala och offentliga livet,
bl a. som led. av diplomat- och
konsulatkommittén 1905—06 och traktatkommittén 1908—
10, som fullmäktig, v. ordf, och ordf. (1914—16)
i Stockholms handelskammare. S. var norsk
generalkonsul 1911—16 och från 1924.
Söderberg, Sven Otto Magnus,
språk-och forn forskare (1849—1901). Blev fil. dr och
docent i nordisk språk- och fornforskning 1879,
föreståndare för Lunds univ:s historiska
museum 1888 och erhöll professors namn 1901.
S.s viktigaste avh. äro »Om
djurornamen-tiken under folkvandringstiden» (1893) och
,den grundläggande gradualavh. »Forngutnisk
ljudlära» (1879). Av det stort planlagda och
omsorgsfullt utarbetade runverket »Ölands
runinskrifter» medhann han blott h. 1 (1900;
h. 2 utg. av E. Brate 1906). Em. O.
1194
Söderbergh, Gotthard Axel Fritjof,
läkare (f. 1878 2/7). Blev med. dr 1915, var
lasarettsläkare i Falun 1909—11, i Karlstad
1911—23 och är styresman vid Sahlgrenska
sjukhuset och överläkare vid dess med. avd.
sedan 1923, S. är en av Sveriges förnämsta
kliniker med nervsystemets sjukdomar som
specialitet samt en produktiv och
internationellt ansedd författare på det neurologiska
området med originalitet i uppslag och
överlägsen observationsförmåga. Han räknas som
lärjunge särskilt av den franske neurologen
J. Babinski. S:s viktigaste insatser gälla lilla
hjärnans reaktion på vissa endokrina
rubbningar, bukväggens segmentära innervation
jämte bukreflexernas representation i
ryggmärgen, en av honom upptäckt, specifik
elektrisk muskelreaktion vid s. k. extrapyramidala
motilitetsrubbningar, skelettförändringar vid
den sällsynta ämnesomsättningssjukdomen
al-kaptonuri, bidrag till lillhjärnslesionernas
symtomatologi m. m. Mångsidigt
kulturintresserad, har han bl. a. utgivit essäsamlingen
»Svenskt» (1929). Ant.
Söderblom, Lars Olof Jonathan (N
a-t han), ärkebiskop (1866 15/t—1931 12/7). S.
stammade från en gammal hälsingsk
bondesläkt (se B. Hildebrand i Personhist. Tidskr.
1931); fadern var kyrkoherde. Han blev
student i Uppsala 1883 och teol. kand. 1892.
Under studenttiden gjorde han sig bemärkt
genom mångsidiga praktisk-religiösa och
vetenskapliga intressen och genom sin lysande
ora-toriska begåvning. Prästvigd 1893, blev han
1894 pastor vid svenska församlingen i Paris.
Genom det praktiska arbetet bland
landsmännen och genom intryck från den evangeliskt
sociala rörelsen (F. Naumann) fördjupades hans
tidigt väckta sociala intresse, samtidigt som
han genom studier vid École pratique des
hautes études lade grunden till en solid
reli-gionshistorisk bildning. 1 teologiskt hänseende
mottog han starka intryck av den liberala
franska protestantismen, särskilt Auguste
Sa-batier. 1901 förvärvade han den teologiska
doktorsgraden vid Sorbonne och utnämndes
s. å. till prof, i teologisk encyklopedi och
teologiska prenotioner vid Uppsala univ. Hans
akademiska lärarverksamhet blev av
utomordentlig betydelse. Han hade redan som
student jämte sin vän Sam. Fries framträtt som
anhängare av den nya historiska
bibeluppfattningen. Med en märklig förening av
religiös optimism och vetenskaplig hänförelse
hävdade han den fria och obundna
forskningens betydelse för kyrkan. Som
religionshistoriker vann han en plats bland samtidens
främsta. Han har ägnat betydelsefulla arbeten åt
den fornpersiska religionen: »Les fravashis»
(1899) och »La vie future d’après le
maz-déisme» (1901), den senare innehållande utom
en framställning av parsismens eskatologi även
en förträfflig jämförande studie över
föreställningarna om livet efter döden. Hans måhända
mest bekanta verk, »Gudstrons uppkomst»
(1913; ty. uppl., »Das Werden des
Gottes-glaubens», 2:a uppl. 1926), söker visa hur
gudstron framvuxit ur primitiva
religionsformer. Betydelsefullast äro emellertid hans
försök att historiskt och psykologiskt belysa den
bibliska uppenbarelsereligionens egenart, i
»Uppenbarelsereligion» (1903; ny uppl. 1930),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
