Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tallqvist, Josef Verner - Tallqvist, Knut Leonard - Tallrik - Tallriksis - Tallrikssnäckor - Tallskottvecklaren - Tallspinnaren - Tallspinnarstekel - Tallsteklar - Talltita - Talltrast - Tallus - Tallvivlar - Tally ho - Tallzonen - Tallört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1281
Tallqvist, K. L.—Tallört
1282
tionalekonom (f. 1862); se släktövers.
Disputerade 1886 möd ett grundläggande arbete om
tendensen till sjunkande nativitet, blev s. å.
docent och var 1922—27 e. o. prof, i
nationalekonomi och statistik vid Helsingfors univ. T.
har ytterligare publicerat arbeten rörande
Finlands ekonomiska historia under 1800-talet,
»Merkantilistiska banksedelteorier» (1920)
samt uppsatser i Ekonomiska Samfundets
Tidskrift, som han redigerar från 1920. H. E. P.
Tallqvist, KnutLeonard, finländsk
orientalist (f. 1865); se släktövers.; prof, i
Helsingfors 1899. T:s
förnämsta arbeten äro
»Die assyrische
Be-schwörungsserie Maq-lü» (i Finska Vet.-soc:s
Acta 1895),
»Neubaby-lonisches Namenbuch»
(ibid. 1906) och
»Assy-rian personal names»
(ibid. 1914). T. har
även utgivit syriska
och arabiska texter;
hans »Den semitiska
Orienten» (1926) ingår
i Norstedts
»Världs
historia», bd 1. Han blev teol. hedersdr i
Lund 1918. D. M.*
Tallrik i modern mening föregicks av
sovel-bräden el. »diskar» av trä, vilka användes av
Skånebönder ännu mot förra
årh:s slut (se bild). Den
runda t. kom i bruk med
nyare tiden och var i äldre
tid vanl. av metall, särskilt
tenn. Under 1700-talet ble-
Matdisk från Skåne. vO fajans och porslin allt
vanligare (jfr Porslin,
med bilder). De bland bönderna ännu under
1800-talet använda runda t. av trä lånade
sina former från ståndskulturen. G. Brg.
Tallriksis, se B o 11 e n i s.
Tallrikssnäckor zool., se P 1 a n o r b i s.
Tallskottvecklaren, Evetria bouliana, till
fam. vecklare (se d. o.) hörande fjäril med
gulröda framvingar med ett flertal
silvervita tvärlinjer. Spännvidd 18—22 mm.
Larven är rödbrun med glänsande svart
huvud och nacksköld. T. lägger äggen mellan
knopparna, larverna äta sig in i dessa,
övervintra i dem och fortsätta följ, vår sitt
förstörelsearbete. T. angriper företrädesvis yngre,
omkr. 10—45-åriga tallar, vilkas knoppar och
skott dödas. Se färgpl. Skogsträdens
skadedjur 1, bild 6. I. T-dh.
Tallspinnaren, Dendro’limus (Eutri’chia)
pl-ni, till fam. egentliga spinnare hörande fjäril,
vars färg växlar mellan rödbrunt och
skiffer-grått. Larven är omkr. 8 cm lång, rödaktig
el. skiffergrå med stålblå, tvärgående
nack-strimmor på 2:a och 3:e segmentet,
kroppshåren långa, sittande i knippen på små vårtor.
Larverna, omkr. 2 cm långa, övervintra under
markbetäckningen, klättra nästa vår åter upp
för stammarna, äta i kronorna hela
sommaren, övervintra ännu en gång, förpuppa sig
nästa sommar i barksprickor och kläckas i
slutet av juni. T. räknas i Centraleuropa och
särskilt på n. Tysklands magra tallhedar som
en av tallens svåraste fiender och uppträder
där periodiskt, efter torrperioder med
mass-förökning. I Sverige är ingen härjning
bekant. Ett effektivt skyddsmedel mot t. äro
limringar. På senaste tiden har man även
börjat bekämpa den med arsenikhaltigt
pulver (kalciumarseniat), som strös ut över
kronorna från flygmaskin el. också blåses upp
i träden genom motordrivna maskiner. Se
färgpl. Skogsträdens skadedjur 1,
bild 1. I. T-dh.
Tallspinnarstekel, zool., se
Skogsträdens skadedjur, med bild 2 på pl. 2.
Tallsteklar, Lo’phyrus, släkte av underfam.
barrsteklar (Lophyrinae), tillhörande
växtstek-larna (se d. o.), av vilket ett par arter äro
svåra skadegörare i skogen. T. äro medelstora,
klumpiga, vanl. svarta el. gula. Hanen är
mindre och svartaktig, honan större och
ljusare. Larverna, »sprittmaskarna», äro grå el.
gröna, ofta med mörkare fläckar, och ha 11
par fotter. Honorna lägga i tallbarren äggen,
8—20 i rad. Larverna leva vanl. tätt
tillsammans i kolonier, de äta först kanterna,
sedan hela barren. Som fullvuxna bege de
sig vanl. ned under markbetäckningen, där
de spinna en hård, läderartad kokong, vari de
förpuppas. T. uppträda periodiskt med
härjningar, varvid särskilt senvuxen skog
angri-pes, som växer på mager och torr morängmark
el. i myrkanter. I Sverige inskränker sig i
allm. skadan till en tillväxtminskning. T. ha
i Sverige omkr. ett dussin arter, två äro
allmännare, röda tallstekel n, Lophyrus
sertifer (se färgpl. Skogsträdens
skadedjur 2, bild 3), och vanliga
tall-s t e k e 1 n, L. pini. I. T-dh.
Talltita, zool., se Messläktet.
Talltrast, zool., se Trastsläktet.
TaTlus, bot., dets. som bål (se Bålväxter).
Tallvivlar, Pissödes, förr olämpligt kallade
kottvivlar, ett släkte vivlar. nära släkt
med snytbaggen (sed. o.), från vilka de
skiljas genom sitt smalare snyte samt genom
att antennerna äro fästa mitt på snytet, ej
nära dess spets som hos snytbaggen. T. äro
farliga fiender till skogen, dels genom sitt
näringsgnag, som sker på unga skott, i vilkas
bark små hålor urholkas, dels genom
larvernas verksamhet. Vid äggläggningen gnager
honan en liten ficka in till kambiet, vari 3—4
ägg läggas. Larvgångarna utgå stjärnformigt
i kambiet, äro långa men fåra splinten blott
grunt. Puppkamrarna äro ovala urholkningar,
på utsidan klädda med ett tätt lager av
gnag-spån. De vanligaste arterna äro större
tall-vi v e 1 n (P. pini), som är vanlig på tallen
och angriper undertryckta el. sjuka träd, som
den bringar till avtorkning, mindre
tall-vi vein (P. notatus), som angriper småtallar
och särskilt gjort sig känd som skadlig på
Norrlands tallhedar, enbandade t a 1 1 v
i-v e 1 n (P. piniphilus), som lever i tallens topp
under tunn bark, samt tallkottviveln (P.
validirostris), som har ett avvikande
levnadssätt, i det att den lever i tallkottar. I. T-dh.
Tally ho [tä’li håu’], eng., se Jaktridning.
Tallzonen, se Sverige, sp. 988.
Tallört, Mono’tropa hypo’pitys, till fam.
Py-rolaceae hörande gulaktig saprofytmed 10—15
cm hög, köttig, fjällbeklädd stängel och i
XVIII. 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
