Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tarmsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1333
Tarmsjukdomar
1334
nismen genom tillkomsten av galla,
pankreas-saft och tarmsaft. Där sker även resorptionen
av den intagna näringen, dels genom blodkärl,
för vatten, salter, glykos och de nyuppbyggda
äggviteämnena, dels genom lymfkärlen, för
näringens fettbeståndsdelar. Omsättningen i
tjocktarmen beror mycket på tarminnehållet
ovanifrån medföljande ferment; eljest
domineras resorptionsverkan där av bakterier på
äggviteämnen och cellulosa, av
vattenresorp-tion samt av utsöndring av vissa
mineralämnen. — Med hänsyn till avföringens
betydelse för kännedomen om t. ges vanl. före en
undersökning av tarmfunktionen under några
(vanl. 3) dagar en viss kost, varvid således
även avföringens sammansättning under
normala förhållanden är känd. Utom ovannämnda
symtom ge »osmälta» matrester och från själva
tarmen härrörande innehåll (blod, slem, var
etc.) vanl. upplysning om arten av t.
Liksom i kroppens övriga slemhinnor är
även i tarmen inflammationen den vanligaste
sjukliga förändringen (enterit[is],
tarmkatarr); den anses vara den vanligaste
sjukdomen, i synnerhet hos barn, där den utgör
Vs av alla sjukdomsfall. Tarmkatarr orsakas
vanl. av sjuklig retning av tarminnehållet på
slemhinnan och beror ofta på att födan, på
grund av sjukdomar i magsäcken (se
Magsjukdomar), ej förarbetats på det för en
normal matsmältning lämpligaste sättet. Även
toxiska el. infektiösa moment spela ofta stor
roll. Rubbningar i blodcirkulationen vid hjärt-,
njur- och lungsjukdomar äro ofta den
primära orsaken till tarmkatarr (framför allt
genom den förminskade vattenresorptionen).
I många fall spelar emellertid vid t. själva
grundlidandet roll som understödjande,
försvårande moment. Tarmens stora längd ökar
naturligtvis även möjligheterna till ’åverkan.
Rent patologiskt-anatomiskt likna
förändringarna vid tarmkatarr dem i andra
inflammerade slemhinnor. Det vanligaste tecknet på
katarr är diarré (se d. o.), vilket symtom dock
kan vara uttryck även för andra sjukliga
tillstånd (t. ex. nervchock vid skräck,
förgiftningar utanför tarmslemhinnan m. m.). Då
födan passerar den långa tunntarmen på 2—3
tim. och då vattenresorptionen och sålunda
det viktigaste momentet för avföringens
konsistens äger rum i tjocktarmen (och drager
omkr. 1 dygn), är det klart, att framför allt
en ökad peristaltik i den sistnämnda är
utslagsgivande för avföringens konsistens. Utom
av diarré karakteriseras tarmkatarr av
(ko-lik-)smärtor. Har katarren sitt säte i
ändtarmen (proctitis), kunna dessa taga sig
uttryck i våldsamt avföringstvång (tenesmer).
Allmäntillståndet är ofta oberört, temp. vanl.
ej högre än 38°—39° C.
Beroende på vilken del av tarmen, som
hu-vudsakl. är angripen, kan det ena el. andra
symtomet vara mera framträdande; så t. ex.
är inflammation i duodenum ofta åtföljd av
gulsot (se d. o.); inflammation i jejunoileum
beror framför allt på dålig digestion i
ventri-keln, förekommer således mest i samband med
sjukdomar i magsäcken, vilka framför allt
återverka på de närmast magsäcken belägna
delarna av tarmen. Man talar då om
gastro-e n t e r i t (mag-tarmkatarr, intestinalkatarr)
liksom om en te r ok oli t (tunn-tjocktarms-
katarr) längre ned. Utom genom
undersökning av avföringarna kunna tidpunkten för
smärtors uppträdande i förhållande till
måltiden och objektiva symtom, ss. gasbildning,
bukens uppdrivning och direkt observation
vid rektoskopi (se Rektoskop), vara av
vikt för diagnosen.
Kronisk tarmkatarr är eg. rätt sällsynt och
uppträder oftast i anslutning till svåra akuta
t. (tyfus, dysenteri, malaria); ofta omväxla
svåra diarréer med förstoppning. Vid
behandling av t. torde man som regel kunna säga,
att, tills läkare hinner anlända, sängläge
och svält aldrig göra skada.
Vätskeförlusten ersättes genom att tillföra vanligt vatten.
Av tarmkatarrer kan man särskilja två
huvudgrupper : 1)
förruttnelsedyspep-s i, som har sin orsak i ökad förruttnelse av
äggvitehaltigt tarminnehåll, vanl. beroende
på otillräcklig digestion i ventrikeln på grund
av otillräcklig saltsyrehalt dels för födans
sönderdelning, dels för dess desinfektion; 2)
jäsnings dyspeps i, som beror på dålig
omsättning av stärkelse och därmed
patologisk kolhydratjäsning. Behandlingen av dessa
t. består framför allt i att borttaga
orsaks-momentet. — En särskild ställning bland t.
intaga blindtarmsinflammation (se d. o.) och
en mängd hos barn förekommande
närings-rubbningar (se Barnsjukdomar).
I duodenum, särskilt i dess övre horisontala
del, förekommer en form av sårbildning, som
till orsak, patologisk anatomi och delvis även
symtomatologi liknar magsåret (se
Magsjukdomar, sp. 635 f.). Det är framför
allt en noggrann sjukhistoria och den
rönt-genologiska undersökningen, som klara upp
diagnosen. Smärtorna bruka komma timmar
efter maten — även nattetid — och minskas
ofta av föda (»hungersmärtor»). Såret läkes
lätt men recidiverar också lätt. Träffar
vanligast män i medelåldern och anses ha ringa
benägenhet att kräftvandlas. Behandlingen
är i stort sett densamma som magsårets.
Bland t. inträffar k a n c e r mera sällan än
i magsäcken och då vanligast i ändtarmen,
där den leder till en förträngande
(stenoseran-de) ringformig bildning. Vid tidig upptäckt
(vanl. på grund av defekationsbesvär) kan en
resektion av svulsten många gånger ge
definitiv hälsa. Behandlingen är, utom den
kirurgiska, ev. röntgen och radium.
Förutom genom svulster och
ärrsammandragningar (framför allt efter tuberkulösa el.
syfilitiska sår) kunna stenoser (ileus)
uppkomma av stagnerade fekalmassor,
stenbild-ning av dylika, koproliter, främmande
kroppar etc. (se F ö r s t o p p n i n g, sp. 260). Ti
11-snöring efter en genomgången
bukhinnein-flammation, vridningar el. knutbildningar av
tarmen kunna ge upphov till de symtom, som
i dagligt tal gå under begreppet »tarmvred».
Härvidlag är det viktigt dels att
blodförsörjningen till den sjuka tarmväggen då upphör
och tarmpartiet blir nekrotiskt el. gangränöst,
dels att det ovan hindret kvarhållna
tarminnehållet undergår ytterligare förruttnelse
med en både av tillströmmande innehåll och
bildade gaser framkallad utvidgning. Härmed
följer en stark uppdrivning av buken,
koliksmärtor och ev. fekala kräkningar. Den sjukes
dåliga yttre habitus under dylika
förhållan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
