Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - 5. Belysning - 6. Kostym - 7. Spelstil - Teatercensur - Teaterdekoration - Teaterelevskola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Teatercensur—Teaterelevskola
34
lampa, som ger en ögonblicksglimt, el. med
skioptikon mot fonden. Fladdrande lågor
framställas med underbelysta lätta sidenremsor,
som sättas i rörelse av en fläkt. För
flyttbara fotogen- och oljelampor samt
facklor brukas numera vanl. glödlampor
med torrelement. Spelbelysningen består
numera övervägande av fasta och flyttbara
reflektorer, de förra placerade i salongen, bakom
prosceniet el. fritt hängande över scenen, de
senare tillfälligt uppställda efter behov. På
större teatrar finnes bakom prosceniet en
sänkbar brygga av scenöppningens bredd för
uppställning av reflektorer. Golvrampen
användes numera så gott som uteslutande i
utjämnande syfte. Utmärkta resultat ha
vunnits med projicierade dekorationer. De målas
på glas och projicieras medelst högt ovanför
prosceniet placerat skioptikon på den
gråvita fonden, som likväl ej får träffas av
annan direkt belysning.
6. Kostym. Medeltidens och renässansens
teaterkostym var en ur modet för dagen
utvecklad fantasikostym, liksom antikens (se
sp. 25) med symboliskt antydande detaljer.
I de religiösa spelen följdes samtida målares
föreställningar om den gamla världen.
Com-media dell’ arte spelades i halvmask och i för
varje typ traditionell kostym. Med operans
mytologiska ämnesval utvecklades under
1600-och 1700-talet en besynnerlig, av tidens mod
och fantastisk antik blandad, pompös
teaterkostym, som även erövrade det klassiska
franska dramat. Shakespeare spelades i England
t. o. m. Garrick i kostym enl. dagens mod.
Lekain och mademoiselle Clairon i Frankrike
gåvo första impulsen till historisk trohet i
fråga om kostymen, deras landsman Talma
följde dem i spåren, och reformeringen spred
sig till det övriga Europa. Men först med
Meiningarna blev den mot 1800-talets slut
fullt genomförd.
7. Spelstil. Antikens, medeltidens och
renässansens t. bjödo en strängt stiliserad
framställningskonst, som närmast kan betecknas
som typteater. Shakespeare var, liksom
senare i viss mån också Molière, i sina krav på
framställningens djupare mänsklighet och
sanning före sin tid. Barockens t. fick sin
spelstil präglad av operans segertåg och den
an-tikhärmande franska 1600-talstragediens
dominerande inflytande. Det svällande
deklamatoriska patos, som under denna period blev
den tragiska framställningens mönster,
hamnade med rokokon i preciös förkonstling. I
komedien byggde man fortfarande på den
improviserande t:s ytligt stiliserade teknik.
Thomas Betterton (omkr. 1675) och ChaUes
Mack-lin (omkr. 1725) i England samt Michel Baron
(omkr. 1700) och Adrienne Lecouvreur (omkr.
1725) i Frankrike läto höra mänskligare
toner, men det blev David Garrick i England,
Konrad Ekhof i Tyskland och Pierre Préville
i Frankrike (alla omkr. 1750) beskärt att
genom krav på djupare psykologisk inställning
och skarpare individualisering lyfta t. till
ka-raktärsteater. Sedan dess har spelstilen följt
tidens litterära strömningar i spåren. Efter
det senare 1700-talets tårdrypande
sentimentalitet och flammande frihetspatos kom omkr.
1800 klassicismen med återuppväckta antika
skönhetsideal. Från omkr. 1825 härskade
romantiken på scenen, tills den omkr. 1860
utträngdes av den nyktra realismen, vilken i
sin ordning från omkr. 1890 löpte ut i
naturalismen. Först under 1800-talet framträdde
regissören såsom något mera än den yttre
arrangören. Härvid gingo tyskar och
österrikare i spetsen. Märkesmännen voro under
olika epoker Goethe i Weimar, Joseph
Schrey-vogel (omkr. 1825) i Wien, Karl Immermann
(omkr. 1835) i Düsseldorf, Heinrich Laube
(omkr. 1850) i Wien, hertig Georg II och
Lud-wig Chronegk (båda omkr. 1880) i Meiningen,
André Antoine i Paris, Otto Brahm i Berlin
och Konstantin Stanislavskij i Moskva, de tre
sistnämnda naturalismens pioniärer under
1890-talet. Oppositionen mot naturalismen
ställde omkr. 1905 österrikaren Max
Rein-hardt i förgrunden. Hans expressionistiska
stilteater (Berlin) har, uppblandad med
samtida tysk symbolism, satt märken världen
runt. I Ryssland framträdde samtidigt
Vse-volod Mejerhold med samma ideal. Han har
vunnit anhängare med sin formala scen (1906)
och sitt trapp- och plattformssystem (1908),
varemot han med sin dekorativa
konstruk-tivism (1914) och sin biomekaniska spelstil
(1921) hamnat i det ofruktbart spekulativa.
I opposition såväl mot naturalismen som mot
dess extremaste vedersakare i Ryssland
ställde sig omkr. 1920 Aleksandr Tairov med sin
nyrealism.
Den förste svenske regissören av betydelse
var Ludvig Josephson (omkr. 1875).
Naturalismens apostel på svensk scen var Harald
Molander (omkr. 1895), och dess radikalaste
bekämpare är Per Lindberg (omkr. 1925).
Se f. ö. art. om olika länders teater och
litteratur samt om mera framstående
skådespelare och regissörer. Se även C o m m
e-dia dell’ arte, Fas tl agssp el,
Friluftsteater, Komedi, Meiningarna,
Opera, Passionsspel, Proscenium,
Ridå, Scen, Skådespel,
Skådespelarkonst och Tragedi. G. K-g.
Teatercensur, av staten påbjuden och genom
därtill förordnad myndighet el. person
(censor) företagen förhandsgranskning av
teaterstycken, avsedda för offentligt uppförande. T.
var tidigare införd i de flesta kulturländer,
huvudsaki. till undertryckande av politiskt
ömtåliga el. sedligheten sårande verk men är
numera i allm. avskaffad. I Sverige
upprätthölls t. 1785—1872, varjämte Dramatiska
teaterns repertoar, då teatern 1888—1907 var
upplåten åt enskilda företagare, granskades
av en av K. m:t förordnad censor. G. K-g.
Teaterdekoration, se Teater, sp. 29 ff.
Teaterelevskola, läroanstalt i scenisk
framställningskonst. Vid Kungl. teatern
meddelades redan från dess invigning 1773 i särskilda
skolor undervisning i sång och dans. Under
C. v. Fersens ledning (1780—86) gjordes
början till en för sång- och talscen gemensam
elevskola. 1787 fick denna sin första
egentliga organisation, kompletterad och förnyad
1806. Skolan var 1886—88 förenad med Mus.
akad:s konservatorium. Dess direkta
arvtagare äro Dramatiska teaterns elevskola (från
1889) och Kungl. teaterns operaskola (från
1913), den senare en överflyttning av Kon-
XIX. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
