Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegel - Tegel, Erik Jöransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Tegel, E. J.
42
o. s. v. Den vanliga tegelleran är en
vitt-ringsprodukt av olika mineral och består till
huvudsaklig del av kiselsyra och lerjord. Av
andra ingående kemiska beståndsdelar ger
järn den brända leran en karakteristisk röd
färg och kalk en gul färg. Den
förhärskande viktmängden av kornpartiklarna i
tegellera har en diam, av omkr. O,oos mm.
Leran kan binda en avsevärd mängd
vatten (omkr. 40 viktprocent) och blir därför
i vått tillstånd plastisk och utomordentligt
formbar. Då vattnet uttorkas, krymper leran,
mera för de finkorniga lerorna och mindre för
de grövre. För erhållande av en god
tegelprodukt får krympningen hos lermassan i
allm. ej överstiga 6 %, lineärt räknat. För
minskandet av krympningen hos leran
tillsättes därför i de flesta fall magringsmedel,
vanligast bestående av sand men för murtegel
numera även av brännbara ämnen, t. ex.
sågspån. I sistnämnda fall ökas porositeten hos t.
I Sverige finnas omkr. 200 tegelbruk, vilka
kunna räknas ha fabriksdrift. Vanliga
tegelsorter tillverkas så, att leran bearbetas i
ler-ältare, varvid magringsmedel tillsättes.
Massan bearbetas ytterligare i valsverk och
frampressas till en sträng. Denna avskäres sedan i
stycken. Falstaktegel och vissa andra
produkter pressas i formar. Det formade våta t. sättes
på torkning, varefter det brännes, i de flesta
fall i s. k. ringugnar. En ringugn består av två
välvda, parallella kanaler, sammanbundna vid
ändarna. Eldningen sker från ugnens
översida genom pipor, som gå ned genom valvet.
Bränningen sker kontinuerligt, varvid
eldzonen dragés runt ugnen. Samtidigt ske
insättning av råtegel och uttagning av
färdigbränt t. vid motsatta delen av ugnen.
Tegellerans smpt ligger i allm. mellan
1,100° och 1,400° C och bränningstemp. några
100-tal grader lägre, vanl. omkr. 900° C. Den
övervägande delen av tegelprodukterna
utgör murteglet, av vilket mellan 200 och 300
mill. st. tillverkas årl. i Sverige. Av andra
produkter kommer takteglet närmast i
ordningen. Vidare tillverkas en stor mängd olika
tegelprodukter, mellanväggsplattor,
revete-ringstegel, bjälklagstegel, dräneringsrör m. m.
En del t. tillverkas med utsparade kanaler
genom godset (håltegel). För beklädnad av
vissa tegelväggar tillverkas tunnare t. av
bättre råmaterial (beklädnadstegel el.
för-bländning). Engoberat t. framställes genom
bestrykning av vanligt råtegel med en
lervälling av bättre råmaterial, ofta tillsatt med
metallföreningar för åstadkommande av viss
färg. Då t. brännes vid sådan temp., att
be-strykningen smälter och blir glasartad,
benämnes t. glaserat.
För leverans av murtegel finnas särskilda
normalbestämmelser, antagna av Svenska
teknologföreningen och Sveriges
tegelindu-striförening, de senaste av 1931.
Vanligt förekommande format äro följ.:
Benämning Normerande mätt
(7,5, 30)-tegel 30X14,5X7,5 cm
(7,5, 25) » 25X12 X7,5 »
(6,5, 25) » 25X12 X6,5 »
(6,2, 23) » 23X11 X 6,2 »
De vanligaste kvalitetssorterna äro följ.:
A) murklinker; B) fasadmurtegel; C)
hårdbränt murtegel; D) vanligt murtegel: l:a
sor
tering, 2:a sortering; E) lättmurtegel: l:a
sortering, 2:a sortering; F) högporöst
murtegel: 1 :a sortering, 2:a sortering.
Värmeisoleringsförmågan hos t. ökas med
porositeten. Under de senaste åren har
fabrikationen av porösare tegelsorter ökats
avsevärt. I Stockholm har t. ex. på endast några få
år t. av kvaliteten »lättmurtegel» i 7,5,
25-formatet nästan helt utträngt »vanligt
murtegel» i 7,5, 30-formatet. En vägg i
l1/2-stens-format av det förra t. är i
värmeisolerings-avseende lika god som den tjockare
l1/2-stens-väggen av det senare slaget t.
Historik. Långt före den tid, då t. började
användas i Norden, var materialet känt bland
äldre tiders kulturfolk. Först användes leran
soltorkad, men småningom tillkom metoden
att bränna den till t. Utgrävningar vid Ur
under senare år ha visat, att redan
sumererna brände t. Sveriges äldsta
byggnadsverk av t. äro från 1100- och 1200-talet e. Kr.
Äldst räknas Gumlösa kyrka i Skåne, invigd
1191. I mell. Sverige tillkommo under
1200-talet ännu bevarade tegelmurverk i
Strängnäs domkyrka, Västerås domkyrka,
Trefaldig-hetskyrkan i Uppsala och Mariakyrkan i
Sigtuna. Sin slutliga seger över gråstenen som
material till kyrkobyggnader anses t. ha
vunnit med ett beslut av 1270 att bygga
Uppsala domkyrka i t.
De äldre formaten hos murtegel voro större
än nu använda. Särskilt var tjockleken större,
8—10 cm mot nu vanlig tjocklek, 6—7,5 cm. —
Det hantverksmässiga tillverkningssättet av
t. fortgick till mitten av 1800-talet, då
tegeltillverkningen började mekaniseras; detta
återspeglas i tegelfasaderna. Det handslagna
t:s mera mjuka och i färg och struktur
omväxlande fasadyta efterträddes mot slutet av
1800-talet av en i färg och struktur jämn
tegelyta. Fasadteglet tillverkades då medelst
maskinpressning i exakt format, vanl. med
mindre dimensioner än hos tidigare använt t.
Det dröjde dock icke många årtionden, förrän
denna fasadyta ansågs enformig och kall, och
handformat t. kom åter till heders under ett
årtionde. Stockholms stadshus m. fl.
byggnader äro utförda med handformat t., sedan
tegeltillverkningen i övrigt industrialiserats.
Under de senaste åren har putsen varit
förhärskande inom arkitekturen. För de
tegelfasader, som under senaste tid utförts, har i
de flesta fall maskinformat t. använts. Olika
mekaniska metoder ha därvid använts för att
åt tegelytan ge önskat utseende.
Litt.: S. Ambrosiani, »Några data om
murteglets historia i Norden» (1912) och
»Tegelbyggnader i Norden» (1926); T. Ahltin, »Om
tegeltillverkning ur historisk synpunkt» (i
Tegel 1921, 1923 och 1925); L. Andersson,
»Tegelbränning» (1927) och »Smokning i tegelugnar»
(1930); A. Eriksson, »Murtegel och
tegelmurverk» (1932) samt uppsatser i Tegel 1927 och
1929; R. Östberg, »Om tegelmaterialet i vår
byggnadskonst» (i Tegel 1927); H. Kreüger i
»De tekniska vetenskaperna», bd 1, 2 (1928—
29). A. E-n.
Tegel, Erik Jöransson, kansli- och
kammartjänsteman, krönikeförfattare (d. 1636),
son till Jöran Persson (se d. o.). På
1580-talet trädde T. i hertig Karls tjänst och
tjänstgjorde bl. a. i Kansliet, blev slottsfogde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
