Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tell Aviv, Tel-Awiw - Tell el-Kadi - Tell el-Kebir - Téllez, Gabriel (Tirso de Molina) - tellicherry - Tellier, M. - Tellina - Tello - Tellsagan - Tellström, Karl Ludvig - Tellur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Tell el-Kadi—Tellur
92
Gatubild, från Tell Aviv.
rum med lantbruksinst., många högre skolor,
bibliotek m. m. samt har även åtskillig
industri, bl. a. tillv. av textilvaror, möbler och
byggnadsmaterial.
Tell el-Kadi, se Dan.
Tell el-Keblr, se Tel-el-Kebir.
Téllez [täTjäp], Gabriel, spansk
författare, vanl. kallad T i r s o efter sin pseud.
Tirso de M olina (1571—1648). Inträdde
vid 1600-talets början i
barmhärtighetsmun-karnas orden (T. kallas därför ofta »el gran
mercenario», den store
barmhärtighetsmun-ken). 1615 företog T. i sin ordens ärenden en
resa till San Domingo. Vid hemkomsten
utsattes han för en del förföljelser och
förvisades en tid till kloster i Salamanca och
Galicien men blev 1645 prior i klostret Soria.
T. har sin förnämsta betydelse som
dramatiker och byggde vidare på den grund, som
lagts av Lope de Vega. Näst denne är T. sin
samtids produktivaste författare i Spanien;
1626 hade han författat omkr. 400 skådespel,
av vilka dock endast ett 80-tal finns i behåll.
T överträffade alla samtida i originalitet
och diktionens glans. Ingen spansk diktare
har efterlämnat en sådan mängd »bevingade
ord». Ett starkt frivolt drag genomgår hans
diktning. Litteraturhistoriskt märkligast av
skådespelen är »El Burlador de Sevilla, ö
con-vidado de piedra» (sv. övers., »Förföraren från
Sevilla eller stengästen», av K. A. Hagberg,
med biogr., 1924), den första sceniska
framställningen av Don Juansagan (jfr Don
Juan, sp. 1159). Bland T:s övriga skådespel
må nämnas det märkliga teologiska dramat
»El condenado por desconfiado», det historiska
»La prudencia en la mujer», lustspelet »Don
Gil de las calzas verdes», som ännu uppföres,
»El vergonzoso en palacio» och en föregångare
till Molières »Tartuffe», »Marta la piadosa»,
m. fl. Ett antal av T:s mera kända skådespel
har utgivits av J. E. Hartzenbusch (1848)
och av E. Cotarelo y Mori (»Nueva biblioteca
de autores espanoles», bd 4, 9, 1906—07; med
biogr. och bibliogr.l. K. A. H.
Tellicherry [telitJ’e,ri], hamnstad i britt.-ind.
presidentskapet Madras, på Malabarkusten,
n. n. v. om Calicut; 27,576 inv. (1926).
Fordom betydande handelsstad och starkt befäst.
Tellier [tälie’]. M., se Le T e 1 1 i e r.
Telllna, musselsläkte av fam. Tellinidae. Det
lever nu i alla hav och är känt
sedan juratiden. Från Sveriges
krita omtalas 3 och från dess
kvartär 6 arter. De senare sex
leva nu vid Sveriges västkust;
en, T. baltica, går in i Östersjön
ända till Hvarken. R. H-gg.
Tellö, se Lagas och bilder
vid Babylonisk och
assy r i s k konst.
Tellsagan handlar om en man
från Uri, Wilhelm Tell,
som vägrade att lyda den
habsburgske fogden Gesslers
befallning att blotta sitt
huvud för den på en stång
uppsatta hatt, som symboliserade
ätten Habsburg, då härskande
över en stor del av Schweiz.
Gessler tvang Tell att söka
skjuta ett äpple från sin sons
huvud; i annat fall skulle han straffas. Skottet
lyckades, men Tell fängslades ändå, sedan han
förklarat, att den andra pil han bar i bältet
varit avsedd för Gessler, om första skottet
misslyckats. Tell lyckades rymma och dödade sedan
Gessler. — Både Tell och Gessler äro — liksom
W. Fürst, A. Melchthal och W. Stauffacher,
vilka berättas ha bildat förbundet på Rütli —
sägengestalter utan historisk motsvarighet, vilka
omtalas först i en folkvisa från 1477 och en
krönika 1482; den gängse formen av T. härrör
från Ægidius Tschudi och vann världsrykte
genom Schillers skådespel »Wilhelm Tell».
Äppelskottsmotivet är känt från många håll,
bl. a. Vilkinasagan, där Egil är skytten, och
sagan om Palna-Toke (se d. o.). — Se F.
Heinemann, »Tell-Bibliographie» (1907), och
G. Löw, »Sveriges forntid» (2 bd, 1908—10;
Löw anser, att Engelbrekt har givit upphov till
T.). — I Schweiz finnas tre Tellkapell: vid
Flüelen, Bürglen och Küssnacht. J. F. N.*
Tellström, Karl Ludvig, lappmissionär
(1811—62), urspr. måleriarb. Verkade från
1837 med brinnande nit och hängivenhet som
resekateket och skollärare (i Knaften, Laxsjö
och Gafsele) bland lapparna i Västerbottens
län och Jämtland. K. B. W.
Tellör (av lat. te’llus, jorden),
icke-metal-liskt grundämne, upptäckt 1782 av F. Müller
v. Reichenstein, närmare karakteriserat och
namngivet av H. Klaproth 1798. Det
förekommer täml. sparsamt och särskilt i
guldmineral från Siebenbürgen; till framställning
av t. användas mineralen sylvanit och
nagya-git (se Guld, sp. 1245). T. är silvervit,
me-tallglänsande och mycket spröd, dess spec. v.
är 6,2, smpt 452,5° C, kpt 1,390°. Dess kem.
tecken är Te, atomvikt 127,5, atomnummer
52, atomvärden 2, 4 och 6. T. räknas till
me-talloiderna på grund av sin utomordentligt
ringa elektriska ledningsförmåga och emedan
den uteslutande bildar negativa ioner, som i
stort sett motsvara svavels och selens, med
vilka element t. erbjuder stora likheter. T.
förenar sig med flertalet andra grundämnen;
i luft förbrinner den vid antändning till
färglösa kristaller av tellurdioxid, TeO2, som är
an-hydrid till tellursyrlighet, H2TeO3. En högre
oxid, tellurtrioxid, TeO3, är gul och motsvarar
tellursyra, H8TeO8, en mycket svag syra, vars
salter kallas tellurat. Med väte bildas tellur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
