Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tempelherreorden - Tempelhof, Berlin-Tempelhof - Tempelinvigningsfesten - Tempelman, Olof Samuel - Tempelriddarorden (T. R.) - Tempelsällskapet - Tempeltornet - Tempera (måleri) - Tempera - Temperament - Temperamåleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Tempelhof—Temperamåleri
100
mot t.) av G. Lizerand; allmän urkundssaml.
om t., utg. av A. d’Albon (1913; suppl. 1922);
fr. bibliogr. om t., utg. av M. Dessubré (1928);
G. Mollat, »Les papes d’Avignon» (6:e uppl.
1930; med bibliogr.). B. Il-d.
Te’mpelhof [-häf], Berlin-T., sydlig
stadsdel i Berlin (se d. o., sp. 50). Det forna
exercisfältet begagnas nu delvis som flygstation.
Tempelinvigningsfesten, se Judendom,
sp. 1234.
Tempelman, Olof Samuel, arkitekt (1745
—1816). Blev 1776 informationsadjutant, 1777
sekr. i Målar- och bildhuggarakad. och 1779
prof, i arkitektur. T. utförde ritningar till
Gustav III:s paviljong på Haga (se d. o.), till
fasaden till Kanslihuset i Stockholm (1790),
till Forsmarks kyrka i Roslagen (byggd. 1794
—1800) och Härnösands gymnasium (nuv.
rådhuset) samt ombyggnaden av Tyska kyrkan i
Karlskrona. Hans flesta verk äro hållna i en
tung antikiserande stil. -rn.*
Tempelriddarorden (T. R.; eng. The templars
of honour and temperance), gr. 1843,
reorganiserad 1848, en sluten absolutistisk
nykter-hetsorganisation, som huvudsakligen
tillgodoser sällskapliga och socialt-humanitära
intressen. Den rekryteras väsentligast inom
relativt välbärgad medelklass, har jämförelsevis
höga avgifter och solida fonder, ur vilka
understöd kan lämnas åt behövande. T. är
internationell och har sin egentliga utbredning
i de angelsaxiska och skandinaviska länderna.
5,908 led. i Skandinavien 1932. (J. Bgn.)
Tempelsällskapet (ty. Tempelgesellschaft),
med ursprunglig uppgift att återupprätta
templet i Jerusalem och återställa Kristi rike
på jorden, stiftades av den württembergske
teologen Christoph H of f m ann (1815—
85). 1868 upprättades tempel i Palestina; den
första kolonien blev Haifa, därefter följde
Jafa, Nasaret och Jerusalem (1873). Det
ursprungliga, starkt religiös-apokalyptiska
momentet trädde här tillbaka. Som pioniärer för
den tyska kolonisationen i Palestina ha
temp-larna spelat en politisk roll. T., som även
finns i Ryssland och Förenta staterna, har
omkr. 2,000 medl. — Jfr C. Rohrer, »Die
Tempelgesellschaft» (1920). (Hg Pl.)
Tempeltornet (fr. Le Temple), tidigare del
av ordensbyggning för tempelherreorden i
Paris, senare för johanniterna, under franska
revolutionen statsfängelse. Här satt vintern
1792—93 Ludvig XVI med sin familj. T.
ned-revs 1808—11, och resten av byggnaderna
raserades 1854—57.
Te’mpera, se Temperamåleri.
Tempera, se Tempering.
Temperame’nt, psyk., typisk beskaffenhet
hos en persons grundlynne, särskilt med
avseende på känslolivet. Uppslaget till läran
om t. gavs av Hippokrates, vars lära närmare
utvecklades av Galenus. Denne urskilde fyra
t.: det sangviniska (av lat. sanguis, blod),
utmärkt av ett livligt, lättrörligt känsloliv
med övervikt för lustkänslor; det
koleriska (av grek, cholé, den gula gallan),
utmärkt av häftighet, disposition för vrede,
snabbhet och kraft i handlingarna; det
melankoliska (av grek. me’lazna cholè, den
svarta gallan), utmärkt av disposition för
olustkänslor och nedsatt handlingskraft; det
flegmatiska (av grek. fle’gma, slem),
ut
märkt av känslolöshet och tröghet. Namnen
härröra från antagandet, att hos en viss
individ den ena el. andra av kroppens vätskor
hade övervikten. — Den fysiologiska
grundvalen för temperamentsläran är givetvis
föråldrad, men termerna nyttjas fortfarande som
beteckningar för skilda psykiska typer. G. O-a.
Bland de olika karaktärstyper, som den
moderna psykiatrien urskiljer, tilldraga sig de,
som kännetecknas av det schizoida, resp,
det cykloida t. stor uppmärksamhet,
emedan de kunna antagas representera i någon
mån biologiskt enhetliga typer (se
Schizofreni och Manis k- depressiv
sjukdom). I utpräglad form ha dessa båda
»temperament» en patologisk betydelse, men även
normala karaktärsvariationer låta sig belysas
från samma synpunkter. V. W-rt.
Vid många inresekretoriska
sjukdomstillstånd förefinnes ett tydligt inflytande på t.
Så är t, ex. den påfallande affektlabiliteten
vid Basedowska sjukdomen (se d. o.) ett av
huvudargumenten för att sköldkörteln även
normalt påverkar människans lynne och
själsliv. Sannolikt ge även binjurarna och
bisköldkörtlarna genom sin inre sekretion vissa
organiska grundvalar för t. Även
könskörtelfunk-tionen har betydelse för t., framför allt i
övergångsåldrarna. E. L-g.
Temperamåleri (av lat. temperäre, blanda).
Under medeltiden, då temperatekniken var
det vanligaste målningssättet, användes
tem-pera uteslutande i betydelsen bindemedel. Ofta
tillägges ett ord, som anger temperans
sammansättning (vaxtempera, äggtempera,
kasein-tempera o. s. v.). Numera bör ordet tempera
avse endast emulsionstempera, d. v. s. en
blandning av fet torkande olja el. hartslösning
tillsammans med kasein, äggula, äggvita el.
dyl. för åstadkommande av emulsion.
Skillnaden mellan emulsionstempera och
tem-peran av tidigare beskaffenhet är
måleritek-niskt avsevärd, enär den förra efter kort tid
blir olöslig i vatten, den senare icke.
Medeltidens tempera, som var vattenlöslig, fordrade
därför en mycket invecklad teknik. Under
bysantinsk tid användes ofta vax i temperan.
Från Grekland förde Cimabue äggtemperan
(vars bindemedel denna tid endast bestod av
äggula, äggvita och vatten) över till Italien,
där den ytterligare förbättrades av Giotto.
Med bröderna van Eyck skedde en
omvälvning av måleritekniken, men vari
förändringen bestod vet man ej med visshet. Man
har förmodat, att deras uppfinning i
huvudsak innebar en förbättring av
temperan genom tillsats av linolja, varigenom
temperan efter torkningen blev olöslig i
vatten, samt att därpå skedde övermålning med
hartsoljefärger. Mot slutet av 1600-talet
upphörde t. allmänt men upptogs åter under
1800-talets senare hälft av Böcklin, Lenbach m. fl.
Temperan kan utnyttjas på flera sätt, dels
som ren temperamålning med el. utan
överdrag av fernissa, vax el. dyl., dels i förening
med oljeteknik (som ovan). Tempera kan även
användas i kombination med kalkmålning.
Den fordrar alltid en fast och hård grund, som
icke får vara för fet el. för glatt, då
spjälk-ning lätt inträffar. Under beteckningen
tempera har under de senaste 50 åren funnits en
färg i handeln av rätt skiftande beskaffenhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
