Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Temporalism - Tempora mutantur, nos et mutamur in illis - Tempo rubato - Temporär - Temporärförsäkring - Temps, Le - Tempus, Tid, Tidsform - Tempus clausum - Tempusföljd - Temudjin - Ten. - Tenakel - Tenala - Tenalj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Temporalism—Tenalj
106
Temporali’sm, filos., den åsikt, enl. vilken
all verklighet är i tiden; motsats: eternism.
Te’mpora mütantu’r, nos e’t mutämur in
i’llis, lat., »tiderna förändras, och vi
förändras med dem», hexameter av engelsmannen
J. Owen (1560—1622).
Tempo rubato [tä’mpå roba’tå], se Tempo.
Temporär, tillfällig, övergående.
Temporärförsäkring, se Livförsäkring,
sp. 40.
Temps, Le [la tä’J, fr., »Tiden», namn på
flera Paristidningar; den äldsta uppsattes 1829.
Den nuv. grundades 1861, redigerades 1867—
1914 av Adrien Hébrard, stannade i hans
familj till 1929 och har sedan varit i ett par
stora industrigruppers ägo. Oppositionsorgan
under kejsardömet, blev tidningen under
Héb-rards ledning tredje republikens »officiösa»
språkrör, särskilt på det utrikespolitiska
området, där den räknat medarbetare som J.
Ferry, H. Brisson, A. Tardieu (1905—14) och
J. Herbette. Inrikespolitiskt har den hävdat
en moderat konservativ uppfattning utan att
binda sig vid något bestämt parti. Stor vikt
har alltid lagts vid den kulturella
medarbe-tarstaben, som räknat lysande fasta namn:
på litteraturkritikens fält Sainte-Beuve, E.
Schérer, A. France och P. Souday (nu A.
Thé-rive), på teaterkritikens F. Sarcey (1867—99),
G. Larroumet, A. och P. Brisson. Kj. S-g.
Te’mpus, lat. (plur. te’mpor a), Tid,
Tidsform, namn på vissa grammatiska kategorier
(se M o d u s 4) inom de flesta språks
verbalböjning, genom vilka verbets handling med
avseende på tid bestämmes. I förhållande
till den tid, i vilken den talande själv
befinner sig, kan en händelse försiggå i samma,
förfluten el. tillkommande tid. Härmed
förklaras uppkomsten av presens, p r e t e r
i-tum och futurum (se dessa ord). I
förhållande till en tidpunkt i den förflutna tiden
kan en händelse vara samtidig därmed, vilket
uttryckes i imperfektum (se d. o.), eller
föregående, vilket uttryckes i p 1 u s k v
amper f ektum (se d. o.). För att uttrycka en
förestående handling i förhållande till en
förfluten tidpunkt begagnas i regel
omskrivningar, i svenskan jag stod i begrepp att
(göra), jag skulle (göra) o. s. v. I förhållande
till en tidpunkt i den tillkommande tiden kan
en handling vara samtidig: futurum s i
m-plex (se Futurum), eller förfluten:
futurum exactum (se Futurum). Härtill
komma i vissa språk, t. ex. i grek, och skt,
aoristus (se Aorist) och i lat. p e r
-fectum historicum (jfr Perfektum),
vilka beteckna en händelse, som försiggår i
förfluten tid i förhållande till en annan men
föregående tidpunkt i den förflutna tiden.
Rörande t. hos icke-indikativiska modus jfr
Modus 4. Tiden hos infinitiver och
particip bestämmes av det finita verb, till vilket
de anknytas.
I de flesta språk beteckna t. även olika
aktions- el. handlingsarter. Så beteckna t. ex.
i grekiskan och andra språk presensstammen
även en fortgående, perfektstammen en
avslutad och aoristen en momentant inträdande
handling. Den specifika, vid de olika
tempus-stammarna fästa aktionsarten kunde i de
flesta fall sträcka sig till alla modus, vilket
ej var fallet med temporalbetydelsen. På
grund av aktionsarten kunde en tempustyp
användas i flera temporala betydelser. Därav
förklaras t. ex., att presens i många fall kan
företräda andra t., särskilt futurum.
Perfektum kan ha bibetydelse av något avslutat.
Om avslutningspunkten faller i det
närvarande ögonblicket, uppkommer s. k. p e r f e
k-tum presens, t. ex. lat. dixi, jag har (i
detta ögonblick) slutat tala. Tänkes
resultatet kvarstå i närvarande tid, uppstår s. k.
preteritopresens, t. ex. sv. jag vet, urspr. en
preteritalform (se Pr eter i tum).
Aktions-arterna spela stor roll i grekiskan och
särskilt i de slaviska språken, i dessa även under
benämningen aspekt, som mera avser
handlingens fullbordande el. icke fullbordande,
medan aktionsarten mera hänför sig till sättet,
och förloppet för handlingen. De förnämsta
äro den imperfektiva (durativa el.
kon-tinuativa) och den perfektiva. Den förra
framställer handlingen i sin oavbrutna
fort-varo. Vid den perfektiva aktionsarten
innehåller verbets handling ett bibegrepp av
fulländning el. avslutning med uppnående av ett
resultat. I de slaviska språken, som förlorat
en stor del av de ursprungliga t., måste
användningen av olika aktionsarter delvis
ersätta temporalbeteckningen. K. F. J.*
Te’mpus clau’sum, lat., »avstängd tid»,
me-deltidsbeteckning för sådana dagar, på vilka
enl. kyrklig förordning uppsluppna
festligheter voro förbjudna. I Sverige kunna enl.
ännu gällande kyrkolag som t. betraktas
juldagen, långfredagen, påsk- och pingstdagen.
Tempusföljd (lat. consecütio te’mporzim), det
förhållande inom de flesta språks syntax,
att i en sats, som logiskt el. grammatiskt
står i beroende av en annan sats, verbet med
avseende på tempus rättar sig efter verbet
i denna. Om två händelser med avseende på
den tid, då de försiggå, ställas i visst
förhållande till varandra, nyttjas i de med
avseende på tid av varandra logiskt
beroende satserna sådana tempus, som beteckna
relativ tid (se T e m p u s). Så t. ex. uttryckes
en med en händelse i förfluten tid samtidig
handling med imperfektum, t. ex. »jag kom
nyss hem; då gick han ut». Blir nu den ena
av dessa satser bisats under formen »jag kom
hem, då han gick ut», så blir
tempusförhål-landet detsamma. Grammatisk t.
förekommer sålunda eg. i bisatser och har till
utgångspunkt den i huvudsatsen på den natur
liga tidsföljden beroende tempusordningen. Så
är i allm. förhållandet i de moderna språken.
I latinet ha utbildats särdeles fasta regler
för consectitio temporum, som där betecknar
det sätt, varpå den konjunktiva bisatsens
finita verb till tempus rättar sig efter
huvudsatsens. K. F. J.*
Temudjln, se D j i n g i s - k a n.
Ten., förk. för tenuto.
Tenäkel, boktr., se Boktryckarkonst,
sp. 720—721.
Te’nala, fi. Te’nhola, socken i Nylands län,
Finland; 319 kvkm, 4,242 inv. (1932),
svensktalande. Historik av V. K. E. Wichman (1928).
Tena’lj, i bastionssystemet det i
huvudgraven mitt framför kurtinen liggande låga
utanverk, vars ändamål är att skydda den mitt på
kurtinen belägna fästningsporten, att hindra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
