Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teodor Studita - Teodosios - Teofani - Teofilos - Teofyllin, Dimetyldioxipurin - Teogoni - Teokrati - Teokritos - Teolog - Teologi - Teologiska prenotioner - Teologisk etik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Teodor Studita—Teologisk etik
122
Teodor Studita, se Kloster väsen, sp. 877.
Teodo’sios, se T h e o d o s i u s.
Teofanl (grek. theofa’nèia,
gudsuppenba-relse), den i alla religioner förefintliga
föreställningen om oväntade och hastigt
förbigående uppträdanden av gudomen i synlig
gestalt. Denna gestalt kan vara mycket olika
och de beledsagande fenomenen mycket
skiftande (jordbävning, blixt, eld, ljus, vällukt,
musik o. s. v.). G. T. är rikt på t.; i N. T.
finnas kriste- och angelofanier. Jfr K r i s t
o-1 o g i. A. Fr.
Teo’filos, östromersk kejsare 829—842, son
till Mikael II (se d. o.). Kämpade med
växlande framgång mot kaliferna el-Mamün och
el-Mutasim-billah. T:s tid utmärker sig i
övrigt för ökade förbindelser med kringboende
folk. F. ggn visa sig varäger ung. 839 vid
kejsarrikets gränser och i Konstantinopel.
Efter de »mörka århundradena» börja åter,
kanske mes.*; under påverkan från
muselma-nerna, kons ■ och vetenskap att höja sig.
Kejsarens personliga roll härvidlag är oklar; det
vilar något gåtfullt såväl över mannen som
över den del han tagit i rikets styrelse. I
religiöst avseende var han ivrig bildstormare,
i motsats till sin gemål, Teodora (se d. o. 2).
T. förföljde häftigt bilddyrkarnas ledare; med
liknande lidelsefullhet bekämpade han sedan
paulicianerna. S. Lm.
Teofyllln, Dimetyldioxipurin (se
P u r i u b a s e r), vita, svårlösliga kristaller,
i ringa mängd förekommande i teblad. Om
t:s farmaceutiska användning se
Teobro-m i n. I. B.
Teogonl (grek. theogoni’a, av theo’s, gud,
och stammen gon- av gi’gnesthal, födas,
uppkomma), berättelse om gudarnas och världens
uppkomst. Bevarad är en dikt av Hesiodos
(se d. o.) med detta namn.
Teokratl (av grek. theo’s, gud, och krateVn,
härska), »gudsvälde», författning, som vilar
på en andlig myndighet, insatt av gudomen.
Uttrycket är bildat av Josefos med syfte på
judendomen men brukas även om andra
analoga företeelser (det gamla Egypten, Kina,
islam o. s. v.). A. Fr.
Teo’kritos, se Theokritos.
Teolog [-lä’g], idkare av teologi (se d. o.).
Teologi (av grek. theo’s, gud, och lo’gos, ord,
utsago). — Urspr. kallades de skalder, som i
Grekland sysslade med motiv från
gudavärlden, för theolo’gdi. Senare kom i den
grekiskromerska världen t. att användas även om
filosofiens gudslära. Inom kristendomen
möter ordet redan hos lustinus. Först under
medeltiden erhöll det emellertid den betydelse,
som det sedan allmänt ägt, näml, syftande på
en systematisk framställning av det kristna
läroinnehållet. T. betyder då en lära om Gud
och gudomliga ting. I samma bemärkelse
talar man om t. ex. en judisk el. en
muhammedansk t. Under inflytande av
kunskapsteoretiska och religiösa överväganden har man
mångenstädes övergivit tanken på att kunna göra
det gudomliga till objekt för vetenskaplig
behandling. Schleiermacher inleder
metodologiskt sett en ny epok i den evangeliska t:s
historia därigenom, att han bestämmer t:s
objekt som det fromma självmedvetandet.
Inom evangelisk t. har man så tillvida följt
impulser från honom, som man i allm. ej menar,
att t:s som vetenskaplig hävdade uppgift är
att ge en lära de Deo (om Gud). 1 stället
vill t. med vetenskapens alla medel göra
religionen (särskilt kristendomen) i alla dess
yttringar till föremål för sina forskningar. Den
blir religionsvetenskap (se d. o.) och arbetar
principiellt med samma vetenskapliga
metoder som den humanistiska vetenskapen.
Äm-nesfördelningen inom den teologiska
vetenskapen vid svenska teologiska fakulteter är
följande: 1) Teologisk encyklopedi och teologiska
prenotioner (se P r e n o t i o n e r). 2)
Bibelforskning med ämnena G. T:s exegetik och
N. T:s exegetik. 3) Kyrkohistoria. Häri
inräknas även missionshistoria. I närmaste
förbindelse med kyrkohistoria studeras även
symbolik, där denna ej sluter sig till
dogmatiken. 4) Systematisk t. med ämnena
dogmatik och etik (stundom brukas ordet t. i trängre
bemärkelse såsom särskilt avseende den
systematiska t.). 5) Praktisk t. med kyrkorätt.
— Litt.: J. A. Eklund, »Teologisk
encyklopedi» (1902); N. Söderblom, »Studiet av
religionen» (2:a uppl. 1916); J. Ording,
»Teologien» (1920). — Adj.: T e o 1 ö g i s k. F. Btm.
Teologiska prenotioner, se Prenotioner.
Teologisk etik. Ordet etik förekommer i
två helt olika bemärkelser, dels som
innebärande en lära »i moral», dels som en lära »om
moral» (Hägerström). Även på bestämningen
av t:s uppgift har denna skiljaktighet
inverkat. I förra fallet fattas uppgiften som ett
normativt, demonstrerbart fastställande av det
kristna livsidealets giltighet. Härvid kan
förhållandet mellan denna och en »filosofisk»,
allmänt human etik fattas på olika sätt, beroende
på den närmare bestämningen såväl av den
»filosofiska» som av den teologiska etikens
begrepp. Även där man uppgivit tanken på att
på vetenskaplig väg kunna legitimera ett
etiskt ideal och fattar etiken som en
vetenskaplig analys och undersökning av de
faktiskt förefintliga sedliga livsidealen, har man
dock hävdat kravet på en speciell t. Detta
krav finner då sin motivering i att på
kristendomens grundval framvuxit ett religiöst
präglat, specifikt kristet etos, vars karaktär och
inre sammanhang med den religiösa
grundinställningen kräva en systematisk analys. Då
detta etos endast kan förstås i det religiösa
sammanhang, vari det uppvuxit, träder den så
fattade t. i den närmaste relation till den
vetenskapligt orienterade dogmatiken (se d. o.).
Under det att den senare till objekt har den
kristna gudsgemenskapens el. trons innebörd,
utgör t:s objekt det sedliga ideal, som står i
inre sammanhang med denna gudsgemenskap.
— Det konkreta förhållandet mellan religion
och moral har utgestaltats olika inom katolsk
och evangelisk kristendom. Den religiösa
»saligheten» är som eftersträvansvärt mål för
katolsk åskådning det etiska livets drivkraft,
och från detta mål härledes teleologiskt såväl
handlingens som sinnelagets etiska värde. Det
etiska förhållandet är vägen till salighet. Den
evangeliska etikens grundsyn framträder klart
i den luterska satsen: »Man måste vara salig
för att kunna göra goda gärningar», varvid
»saligheten» är att fatta som identisk med
gudsgemenskapen. Det genom denna skapade
kärlekssinnelaget är kausal förutsättning för
såväl handlandets som ändamålets etiska
kva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
