Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teologisk etik - Teologisk-filosofisk examen - Teologisk Tidskrift (Theologisk Tidskrift) - Teorb - Teorem - Teoretiker, Teoretisk - Teori - Teosinte - Teosofi - Teosofiska samfundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Teologisk-filosofisk examen—Teosofiska samfundet
124
lifikation. En legalistisk etik ser det goda
i åtlydnaden för vissa fastställda normer och
bud (nomism; t. ex. i den sen judiska lagf
romheten, men även på kristen mark). — Som
en gentemot dogmatik och filosofisk etik
självständig disciplin är den teologiska etiken av
relativt ungt datum. Schleiermachers »Die
christliche Sitte» (utg. 1843) betecknar en
metodiskt betydelsefull nyansats, när han menar,
att t. bör taga sin utgångspunkt i det
kristligt bestämda fromma självmedvetandet och
framställa det ur detta härflytande
handlandet och viljandet. — Litt.: W. Herrmann,
»Ethik» (sv. övers. 1911; ny uppl. 1926); A.
Nygren, »Filosofisk och kristen etik» (1923;
nytr. 1932) och »Etiska grundfrågor» (1926);
E. W. Mayer, »Ethik» (1922); E. Brunner,
»Das Gebot und die Ordnungen» (1932). F.Btm.
Teologisk-filosofisk examen, se Examen.
Teologisk Tidskrift (Theologisk
Tidskrift) utgavs i Uppsala 1861—89. Den
uppsattes av A. F. Beckman (se d. o.). T.
sökte sitt läroideal i anslutning till
1600-talets lutherdom och bekämpade alla
avvikelser. I de kyrkliga frågorna intog man en
mera lågkyrklig hållning. G. A-n. (F. Btm.)
Teo’rb (it. tiorba), en
utvecklad form av luta med kort
sido-hals; om sidohalsen endast är
ett mindre överstycke av den
vanliga luthalsen, kallas lutan
»teorberad»; är däremot
sidohalsen starkt förlängd, kallas lutan
chitarrone (»förstorad gitarr»).
Denna sista form blev som
generalbasinstrument den vanligaste.
T. uppstod på 1500-talet och var
ej sällsynt på 1600-talet, ehuru
den teorberade formen hade
företrädet. Den svenska lutan (1780
—1820) av Kraft bibehöll
någorlunda t:s utseende. I Sverige
förekom vid 1700-talets mitt även
en dubbel teorbering med två
sidohalsar (ex. i Musikhist.
museet). — Se vidare Luta. T. N.
Teorèm, (läro)sats.
Teoretiker, Teoretisk, se Teori.
Teori, förklaring av något ur
allmännare grunder,
vetenskaplig förklaring av en given
verklighet. — Teoretiker,
per
son, som övervägande har intresse för t.
(motsats: empiriker); opraktisk människa. —
Teoretiséra, uppställa teorier. — Adj.:
Teoretisk.
Teosi’nte, bot., se Euchlaena me
xi-c a n a.
Teosofl (av grek. theo’s, gud, och sofi’a,
vishet), »vishet om det gudomliga». T. är i allm.
namnet på ockulta riktningar, som vilja
förmedla en djupare kunskap om de
översinnliga världarna och vårt eget kosmos, än vad
vetenskapen förmår göra. Till t. höra under
äldsta kyrkans tid de gnostiska
strömningarna, längre fram i tiden t. ex. Jakob Böhmes
filosofiska system. I modern tid knytes ordet
t. till den rörelse, som fått sitt centrum i
Teosofiska samfundet (se d. o.). Det
typiska för den moderna t. är, att den vill söka
ersätta tro med vetande. Under det att
religionen lär människan att tro på en översinnlig
Teorb.
verkaghet, vill t. genom uppövandet av
människans ockulta krafter lära henne att själv
lära känna universums innersta hemlighet. —
Grundsynen i t. är utpräglat idealistisk.
Kärnan i tillvaron är andlig, materien blott
höljet. Ur Gud, som närmast tänkes rent
pan-teistisk, har hela tillvaron emanerat i väldiga
livsvågor. Den första livsvägen skapade
materien, som alltefter sin finhet fördelades i
sju kosmiska plan. De två högsta av dessa
äro dolda i Gud, varför vi ej känna dem ens
till namnet. De övriga fem äro uppifrån
nedåt: 1) det atmiska el. nirväna, 2) det buddiska,
3) det mentala, 4) det astrala och 5) det
fysiska planet. Människan är medborgare i alla
dessa världar och har därför olika kroppar,
motsv. dessa. Människoandens sju kroppar
äro nedifrån uppåt: 1) den fysiska, 2)
eterkroppen, 3) astralkroppen, 4) jaget el. de
lägre manas, 5) anden el. de högre manas,
6) livsanden el. buddhi, den förandligade
eterkroppen, och 7) atman el. andemänniskan.
Män-niskoanden, som emanerade ur Gud i den
tredje stora livsvägen, som utgick från
honom, är sålunda ett utflöde ur Gud själv, och
dess uppgift är att åter förenas med honom.
Detta sker, då den alltmera renas från
materien genom själavandringen. Denna
bestämmes av människans egna gärningar,
hennes karma, som ständigt leder till ny
åter-födelse. Ur själavandringens kretslopp
kommer hon därigenom, att de båda högre
principerna hos henne, buddhi och atman,
alltmera utvecklas. Detta tager oerhört lång tid
i anspråk. En genväg är den teosofiska
vägen, på vilken man förvärvar hemlig kunskap,
gnosis. Tack vare denna och den därmed
följande självuppoffringen och självförsakelsen
kan man uppbränna sin karma och komma
upp på det femte planet, det atmiska, i vilket
man glider in i nirväna. Härifrån kommer
man sedan upp i de två ännu högre liggande
planen, på vilka man blir helt förenad med
gudomen. När hela mänskligheten nått detta
stadium, är utvecklingen slut, och den
kosmiska natten inträder för att i sin tur
åtföljas av en ny kosmisk dag.
T. är ett konglomerat av indiska, gnostiska
och kabbalistiska spekulationer, uppblandade
med allehanda teorier från de moderna
naturvetenskaperna. Att få någon logisk reda i
detta virrvarr är omöjligt; f. ö. differera de
främsta teosofiska författarna skarpt på
viktiga punkter. T:s dragningskraft ligger utan
tvivel i dess anstrykning av mystik, ehuru
all t. till sin innersta kärna är
intellektualis-tisk. Man lägger även stor vikt vid
människans etiska fostran, och de teosofiska
sällskapen ha ofta gjort betydande
filantropiska insatser. Något religiöst djup har
däremot icke t., ej heller vetenskapligt värde.
Litt.: Huvudarbeten av Helena P. Blavatsky
och Annie Besant (se dessa ord). Kritiska
arbeten om t. äro bl. a. Anna Maria Roos,
»Teosofi och teosofer» (1913), E. Lehmann,
»Upplysningar om teosofien» (1916), E. Briem,
»Moderna religionssurrogat» (1926), och T.
Andræ, »Modern mystik» (1930). E. B-m.
Teosofiska samfundet (eng. The theosophical
society), en sammanslutning för teosofiskt
och ockultistiskt studium, som bildades i New
York 1875 av fru Helena Petrovna Blavatsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
