Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Testicardines - Testikel, Sädeskörtel, Pungsten - Testimonium - Testis - Testone - Testudinaria - Testudinata - Testudo - Tesurrogat - Tet - Tetani - Tetanolysin - Tetanospasmin - Tetanus, Stelkramp - Tetartoedrisk - Tête - Tete, Nyungwe - Teternikov, Fedor Kuzmitj (Fedor Sologub) - Tethyodea - Tethys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Testicardines—Tethys
176
Testica’rdines, zool., se A r m f o t i n g a r.
Testi’kel, Sädeskort el, Pungsten
(lat. di’dymis, o’rchis, te’st is, testi’culus), anat.,
vardera av de för hanen (mannen)
utmärkande båda körtlar, i vilka säden (semen virile)
beredes. De bildas urspr. i sammanhang med
urnjurarna i bukhålan, i vilken de tidigt
nedstiga (ev. kvarstanna, kryptorkidism)
för att slutligen bli nedsänkta i pungen
(scrotum), där de ligga skilda från varandra
i var sin »ficka». I regel slutes också den
port, genom vilken vardera testikeln på sin
sida nedgått; sker det icke, kunna bråck
uppkomma. T. ha platt äggform samt äro 4—5
cm långa och närmast omslutna av en fast,
vit, sidenglänsande hinna. De bestå — utom
av tillhörande bindväv, blod- och lymfkärl
samt nerver — av en mängd slingrande,
fina, runda rör (0,1—0,2 mm i genomskärning),
desädesproducerande kanalerna,
vilkas inre, epiteloida beläggning frambringar
spermatozoiderna. Dessa kanaler mynna i
varandra mot t:s bakre kant. De sålunda
uppkomna huvudrören förgrena sig bak i
körtelns centrum i nätformiga kanaler. Ur detta
nät utgå de åter i ett mindre antal kanaler,
vilka i sin ordning mynna i sädesledaren.
Dennas nedre, slingrande del och de nämnda, däri
mynnande kanalerna ligga i ett knippe, starkt
fäst vid t:s bakkant och kallat b i t e s t
i-kel (epididymis). Se vidare Könsorgan,
sp. 502 ff. E. Hgn.*
Testimönium, lat., intyg, vitsord.
Te’stis, lat., (examens)vittne. — Anat., se
T e s t i k e 1.
Testone [-tå’ne], se Myn t, sp. 526.
Testudinäria, bot., se Dioscoreaceae.
Testudinäta, zool., se Sköldpaddor.
Testüdo. 1. (Zool.) Se Sköldpaddor.
2. Se Murbräcka.
3. (Mus.) Lyra hos romarna under antiken,
så kallad, emedan resonanskroppen ofta
utgjordes av ett sköldpaddsskal; under 1500- och
1600-talet även beteckning för lutan.
Tesurrogat, se T e, sp. 22.
Tet, se Tät.
Tetanl (av grek. te’tanos, spänning, kramp),
anfallsvis (vanl. symmetriskt) uppträdande
smärtsamma toniska kramper i
extremitets-muskulaturen, utan att medvetandet är
rubbat; hos barn ofta kombinerat med kramp i
stämbanden (manifest t.). Mellan anfallen
vanl. överretbarhet i hela nervsystemet
(latent t.). T. anses orsakad av en rubbning i
kalk- och fosforomsättningen, i flertalet fall
sannolikt beroende på bristande funktion av
bisköldkörtlarna. E. L-g.
Tetanolysln, se Tetanospasmin.
Tetanospasmln, det egentliga, för tetanus
karakteristiska giftet, som utlöser
krampanfallen. Denna egenartade giftverkan beror
på t:s specifika kemiska frändskap till
centrala nervsystemet. Tetanusgiftet innehåller
även tetanolysin, som icke är ett
nervgift men som ur de röda blodkropparna
utlöser hemoglobinet. G. H.*
Te’tanus, Stelkramp, ihållande kramp
särskilt i sträckmusklerna, uppträder dels vid
förgiftning med vissa alkaloider (t. ex.
stryk-nin och brucin, se dessa ord), dels som en
infektionssjukdom, åtföljande yttre skador. I
det senare fallet förorsakas sjukdomen av den
av A. Nicolaier 1884 upptäckta
tetanusbacil-len (se Bakterier, sp. 742 f.), som icke
sällan anträffas i odlad jord och därför kan
utveckla sig i sår, som förorenats av jord,
träflisor och smutsiga klädestrasor. T.
uppträder i stor utsträckning under krig i
samband med skottskador samt efter krosskador
och sår, som förorsakats av jordbruksredskap.
Tetanusbacillen alstrar vissa toxiner (se T
e-tanospasmin). Sjukdomen, vars utbrott
dröjer 3—20 dagar efter skadan, börjar med
en känsla av styvhet i ansikts-,
underkäks-(munläsa) och nackmusklerna. Ansiktet får
härigenom ett egendomligt uttryck (risus
sar-donicus). Styvheten tilltar och sprider sig till
bålmusklerna, särskilt i ryggen, mera sällan
till extremiteternas muskler. Krampen ökas
anfallsvis, i synnerhet vid buller och
skak-ning. Den förorsakar svåra smärtor i
musklerna och besvärar i hög grad respirationen.
I svåra fall inträder död under första veckan.
Fall, där krampen ej angriper bålens
muskler, ha bättre prognos. Den sjuke behandlas
med injektioner av antitetanusserum (se S
e-r u m t e r a p i, sp. 714), varjämte man söker
skydda honom från buller o. dyl. och ger
narkotiska medel för att mildra kramperna.
Serum ges därför åt människor och djur
omedelbart efter inträffade svåra sårskador av
ovannämnd natur. — Om t. i fysiologisk
mening se M u s k e 1, sp. 480. I. H.*
Tetartoédrisk, miner., se
Kristallsystem, sp. 76.
Tete [tät], fr., huvud; tät (jfr d. o.). —
Tète-ä-tète, mellan fyra ögon.
Tete, N y u n g w e, stad i port, kolonien
Mogambique, vid Sambesi; 2,756 inv. (1930).
Viktig handelsplats, gr. av portugiserna
1531; ändpunkt för ångbåtstrafiken på nedre
Sambesi.
Teternikov [titje’rnikof], Fedor Kuzmitj,
rysk författare (1863—1927), pseud. Fedor
Sologub; till yrket folkskollärare. Var en
av den ryska symbolistskolans mera bemärkta
medlemmar på 1890- och början av 1900-talet.
Hans formellt glänsande produktion —
dikter, romaner, noveller etc. — var i sin
måttlösa individualism, som bl. a. lät honom känna
sig som satans utkorade sändebud i världen,
sin osunda mysticism och delvis perversa
ero-tism, sin smak för abnorma karaktärer och
patologiska själstillstånd och sin hopplösa
pessimism typisk för dekadansstämningen i den
förrevolutionära ryska litteraturen; berömd
och uppskattad blev särskilt hans roman »Den
lilla djävulen» (1907), en hyperrealistisk
svartmålning av ryskt landsortsliv, framställt
som ett förgiftat träsk. A. Kgn.
Tethyodéa, zool., se A s c i d i e r.
Téthys. 1. (Grek, myt.) Havsgudinna, dotter
till Uranos och Gaia, förmäld med Okeanos
(se d. o.) samt moder till oceanider och
flodgudar. Homeros kallar T. hela gudasläktets
gemensamma stammoder. A. M. A.*
2. (Astron.) Se Planeter, sp. 1059, tab. 4.
3. (Geol.) En i v.—ö. riktning gående
havs-arm, som utgjort ett genomgående drag i
Europas (och även i jordens) paleogeografi och
bildat ett medelhav mellan det
nordatlantiska blocket och den afrikanska kontinenten.
Detta hav existerade redan i kambrisk tid och
fanns kvar som en geosynklinal (se d. o.) ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
