Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tigerstedt, Robert Adolf Armand - Tigerträ - Tigeröga - Tiggarordnar - Tiggeri, Bettleri - Tiglatpileser - Tigmotaxis - Tignarman - Tigranes - Tigranokerta - Tigre - Tigrerad - Tigridia - Tigrinja - Tigris - Tigroidsubstans - Tih, et-Tih - Tihama - Tihany - Tik - Tikal, Tical el. Bat - Tikkanen, Johan Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
Tigerträ—Tikkanen, J. J.
306
växlande förhållanden. T. utförde i
Helsingfors bl. a. undersökningar av den finska
ar-betarkosten, blodomloppet genom lungan,
pulsen i stora kroppspulsådern, muskelarbetets
inverkan på hjärtats slagföljd, träning och
trötthet. Han författade talrika
sammanfattande framställningar i handböcker o. dyl.
och utgav en stor monografi, »Lehrbuch der
Physiologie des Kreislaufes» (1873; 2:a uppl.,
4 bd, 1921—23; »Blodomloppets fysiologi»,
1883—90), samt en mycket anlitad lärobok i
fysiologi. Därtill kommer ett stort antal
arbeten inom medicinens historia,
minnesteckningar och populära skrifter. Led. av sv.
Vet.-akad. (1890). — Litt.: A. Krogius, »Minnestal
öfver R. A. A. T.» (i Finska Vet.-soc:s
Minnesteckningar och Föredrag, III: 3, 1924);
C. G. Santesson, »R. T. Minnesteckning» (i
Finska Läkaresällsk:s Handlingar, bd LXV,
1924). — Hans son Carl Christian
Oskar Robert T. (1882—1930), med. och kir.
dr i Helsingfors 1910, var 1912—20 docent och
1920—30 prof, i fysiologi där. Ljd.
Tigerträ, bot., se M a c h a e r i u m.
Tigeröga, miner., se Kvarts, sp. 354.
Tiggarordnar, de under medeltiden stiftade
munkordnar, vilkas medl. skulle leva av de
allmosor, som skänktes dem, när de som
evan-gelister i apostoliskt armod verkade ute bland
folket genom predikan och själavård. Förutom
de »stora tiggarordnarna»,
dominikaner-n a och franciskanerna, räknas hit
karmeliterna, a u g u s t i n e r e m i
ter-n a och serviterna. Hg Pl.
Tiggeri, B e 111 e r i, att med ord el.
åtbörder begära allmosa av någon, som ej har med
fattigvården att skaffa el. är
underhållsskyl-dig gentemot den begärande. T. var i Sverige
länge lagligen medgivet, begränsades först
småningom, bl. a. genom de s. k. tiggarpassen
(se Fattigvård, sp. 159), och är sedan
1847 förbjudet. Det tillkommer numera
myndigheterna att hindra och hämma t. Bettlar
barn, som ej fyllt 16 år, och har den, som
har vårdnad om barnet, tillåtit bettlandet, må
denne, liksom ock bettlare över 16 år, som
ej är i den nödställda belägenhet, att han bör
erhålla fattigvård, behandlas som lösdrivare
(se d. o.). Rid.*
Tiglatpile’ser, se A s s y r i e n, sp. 351—352,
och B aby lon i en, sp. 657.
Tigmota’xis, bot., se
Retningsfysio-1 o g i, sp. 680.
Tignarman (isl. tignarmadr, av tign, ära),
i isländska sagor beteckning för högt uppsatt,
förnäm man, konung, jarl el. dyl.
Tigra’nes, konung av Armenien 97—56 f.
Kr., svärson till Mithridates (se d. o.) och
bundsförvant till denne i kriget med romarna;
erövrade återst den av det seleukidiska riket
(83 f. Kr.), blev slutligen besegrad av
Lucul-lus och av Pompeius återinsatt i sitt rike som
romersk vasall. Jfr Armenien, sp. 103.
Tigranokerta (lat. Tigranoce’rta),
huvudstaden i det forntida storarmeniska riket,
grundad av konung Tigranes före 77 f. Kr.,
förstörd av Lucullus 69 f. Kr.; läget är ovisst.
Tigrè. 1. Tigrai, prov, i n. Abessinien,
fordom självständigt konungarike, mellan
floderna Mareb och Takazze; huvudstad: Adua.
2. Språket i trakterna n. och ö. om prov.
T. Den besläktade dialekten i nuv. T. kallas
tigrai el., med amharisk ändelse, tigrinja.
Båda äro besläktade med det gamla gefez (se
Etiopiska språket och 1 i 11 e r a t
u-r e n). T. talas i vissa trakter av italienska
kolonien Eritrea, tigrinja huvudsaki. på det
abessinska höglandet på ömse sidor om floden
Mareb, ända till Takazze i s. T. har bättre
än tigrinja motstått det amhariska
inflytandet, emedan det talas av muhammedaner.
Båda språken ha i hög grad varit utsatta
för hamitiskt inflytande. Intetdera kan ännu
sägas äga någon egentlig litteratur, ehuru
åtskilliga värdefulla samlingar av dikter,
traditioner m. m. under de senaste åren
publicerats av europeiska vetenskapsmän. — Litt.:
För tigrè: E. Littmann i Zeitschrift für
Assy-riologie, 12, 1897, och 13—14, 1898—99;
ordlista av W. Munzinger i Dillmanns »Lexicon
linguæ æthiopicæ» (1865); »Il nuovo
testa-mento in lingua tigrè» (1931). — För
tigrinja: J. Schreiber, »Manuel de la langue
tigrai» (1887-—93); L. De Vito, »Grammatica
elementare della lingua tigrigna» (1895); J.
Kolmodin, »Traditions de Tsazzega et
Haz-zega» (3 bd, 1912—16; texter jämte fr.
övers.). K. V. Z.*
Tigrèrad (fr. tigrè), tigerfärgad, tiger fläckig.
Tigrldia, bot., se Iridaceae.
Tigrinja, se Ti gr é 2.
Tigris, arab. Schatt ed-Didjle, flod i Främre
Asien, förenas med Eufrat till den i Persiska
viken utmynnande Schatt el-arab. T. uppstår
i Armeniska Taurus, ej långt från övre
Eu-fratdalen, genom två huvudkällor, Arghana-su
och Bohtan-su. Efter ett forsande övre lopp
når T. Mesopotamiens slättland i trakten av
Mosul, passerar Bagdad och förenar sig med
Eufrat vid Gurmat Ali. Längd 1,950 km,
flodområde 357,900 kvkm. Största bifloderna äro
Stora och Lilla Sab samt Dijala, alla från
vänster; i nedre loppet kommunicerar T. med
Eufrat genom talrika, ofta ej vattenförande
kanaler. Vattenmängden är betydligt större
än i Eufrat. Från Bagdad är T. farbar för
ångfartyg. — Om strider vid T. under
världskriget se Mesopotamiska
krigsskådeplatsen.
Tigroldsubstans, anat., se Nervvävnad.
Tih, e t - T., öken på Sinaihalvön (se d. o.).
Tihama, se Arabien, sp. 1198.
Tihany [ti’hanj], halvö i Balatonsjön,
Ungern, med berömt benediktinkloster (gr. 1055)
samt biol. forskningsinstitut (gr. 1927).
Tik, zool., hynda.
Tikäl, T i c ä 1 el. B a t, siamesiskt mynt,
se Siarn, sp. 771.
Ti’kkanen, Johan Jakob, finländsk
konsthistoriker (1857—1930), son till P. T.
Blev 1884 docent, 1897
e. o. samt 1920 ord.
prof, i konsthistoria
vid Helsingfors univ.;
emeritus 1926. T.
disputerade 1884 på det
formanalytiska
arbetet »Der malerische
Styl Giottos» och
övergick senare till
jämförande ikonografiska
studier, resulterande i
»Die
Psalterillustra-tion im Mittelalter»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
