Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tistlar - Tistlarna - Tistron - Tisvilde - Tisza - Tisza, István (Stefan) - Tisza, Kálmán (Koloman) - Tit. - Titan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
Tistlarna—Titan
350
och stjälk; växer på vägkanter, torra
skogsbackar o. dyl. C. palustre, kärrtistel,
har smärre korgar i toppställd, sammanträngd
kvast, talrikare men smärre tornar och på
översidan håriga blad; växer i kärr och på
sanka åkrar. C. arvense, åkertistel,
likaledes med talrika korgar men med glatta
blad, är allmän i åkrar och vid gårdar. Alla
tre ha violetta el. purpurröda blommor och
förekomma upp till Västerbotten och
Lappland. C. oleraceum, kåltistel, har gula
blommor och är inskränkt till Skåne och
närgränsande landskap; den växer på åstränder
och på sank ängsmark. Släktet Carduus
liknar Cirsium men har hårpensel. Av de tre
svenska arterna är endast C. crispus,
krustistel, någorlunda allmän; den påminner
om kärrtisteln men har på undersidan
gråludna blad och växer på torr, kulturpåverkad
mark (vid gårdar o. s. v.). Släktet Carlina
igenkännes på sina finludna frukter och sina
hygroskopiska holkfjäll, som vid torr
väderlek äro stjärnformigt utspärrade. C. vulgaris,
stjärntistel (spåmanstistel), är täml.
allmän på torra backar i s. och mell. Sverige.
Många t. äro svåra ogräs. Besvärligast är
åkertisteln, som har stor förmåga att alstra
knoppar på sina långa, djupt krypande
rötter och därför är svår att utrota. I s. Sverige
inkräktar jordtisteln, Cirsium acaule,
med sina stora, rikt tornbeväpnade
bladrosetter på betet på torra marker.
Om fettistel och mjölktistel se S o n c h u s,
om k a r d t i s t e 1 se d. o. G. M-e.
Tistlarna, intermittent fyr med ständig
bevakning på yttre Tistlarnas sydligaste holme
i Kattegatt, s. om inloppet till Göteborg.
Ljusstyrka: vitt sken 15,000 och rött sken 3,700
Hefnerljus. Anlädes 1906. Lotsstation.
Tistron, bot., se Vinbär.
TTsvilde [-ilo], by, fiskläge och badort på
Själlands sandiga nordkust; 610 inv. (1930).
Därinvid Själlands största flygsandsområde
med dynplanteringen T. hegn från 1700-talet
och den förmenta hälsokällan Helene kilde.
Jfr Bering Liisberg, »Domina Helena» (1912).
Tisza [ti’sa], flod, se T h e i s s.
Tisza [ti’sa], Istvän (Stefan), greve,
ungersk statsman (1861—1918), son till K. T.
Efter universitetsstudier hemma och i
utlandet blev T. tjänsteman i inrikesministeriet.
1887 riksdagsman, kom
han snart att intaga
en inflytelserik
ställning i det politiska
livet, särskilt genom
sin energiska kamp
mot minoritetens
obstruktion, mot vilken
han 1898 genomdrev
»Lex Tisza». Han
bildade 1903 en regering,
vari han även var
inrikesminister. Då
op-positionsuppträdena i
parlamentet blevo allt
våldsammare, kulminerande i att
plenisalens hela inredning förstördes (dec. 1904),
appellerade T. (jan. 1905) till väljarna,
men hans parti fick ej majoritet, och för
några år drog sig T. tillbaka från den
aktiva politiken. 1910 bildade han det
s. k. nationella arbetspartiet (nemzeti
mun-kapärt), vann vid valen en glänsande
seger och nedslog därefter som riksdagens
talman med järnhand alla obstruktionsförsök
från oppositionens sida. 1913 övertog han
själv regeringsmakten. Under konflikten med
Serbien juli 1914 ansåg T. till en början en
diplomatisk seger kunna vara för ögonblicket
tillräcklig och utövade i detta syfte en
modererande inverkan på den aktionsplan, vars
slutliga utformning i Donaumonarkiens
avgörande ultimatum han dock biträdde. Med
lojalitet strävade han att fullgöra Ungerns
förpliktelser under världskriget. Som
principiell motståndare till rösträttens utvidgning
lämnade han i maj 1917 regeringen och gick
som frivillig ut i kriget. Hösten 1918 sökte
han förgäves rädda Ungern genom att samla
landets politiska krafter för att ernå en
ärofull fred. Revolutionen utbröt, och T. blev
dess första offer, mördad i sitt hem av en trupp
upproriska soldater. 1926 började ungerska
akademien utge T:s samlade skrifter och tal.
Särskilt intresse förtjäna hans brev (1914—
18), utg. även på ty. (l:a vol. 1928). B. L-r.
Tisza [ti’sa], K ä 1 m å n (K o 1 o m a n),
ungersk statsman (1830—1902). Sin politiska bana
började T. vid 1861 års riksdag, där han blev
oppositionens ledare. Först motståndare till
F. Deäk (se d. o.),
bildade T. med sina
anhängare den vänstra
centern och
klandrade skarpt Deåks
eftergivenhet mot
Österrike. Efter några års
politisk kamp
reviderade han sina
åsikter och bildade jämte
Deåks anhängare det
ungerska frisinnade
(szabadelvü) partiet,
vilket till 1905
regerade i Ungern. 1875
—90 var T. ständig medlem av regeringen
som inrikes- el. finansminister och vid två
tillfällen ministerpresident. Han sökte
befästa förhållandet mellan Ungern och kejsar
Frans Josef och bidrog att bana vägen för
alliansen mellan Österrike-Ungern och
Tyskland 1879. Målmedveten och taktiskt
skicklig, lyckades han stärka magyarernas
ställning inom dubbelmonarkien. B. L-r.
Tit., förr förk. av Titulus (se d. o.).
Titän, metalliskt grundämne, upptäckt 1789
av engelsmannen W. Gregor och oberoende
härav 1795 av H. Klaproth, som gav elementet dess
namn. T. utgör ett av de mest spridda och
vanligast förekommande grundämnena och
kommer i detta hänseende som n:r 9 av
jordskorpans beståndsdelar, varav det utgör 0,629 %.
Viktiga titanmineral äro anatas, brookit, rutil
och titanjärn (se d. o.). Metallen är svår att
framställa; ren erhålles den genom reduktion
av titantetraklorid med natrium el.
natrium-hydrid vid upphettning i stålbomb. T. liknar
stål, är hårt och sprött, vid rödglödgning
smidbart. Dess spec. v. är 4,5, smpt 1,800° C.
Det har fått användning, legerat med järn,
ferrotitan (se Ferrolegerin gar). I luft
vid vanlig temp. beständig, antändes metallen
vid stark upphettning och förbrinner till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
