Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjeckoslovakien, Tjeckoslovakiet, Československá Republika - Historia - Litteraturanvisningar - Tjeckoslovakiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjeckoslovakiska litteraturen
371
ter i U. S. A. överenskommit om
Karpatoru-teniens förening med ett blivande T. Våren
1919 besatte tjeckiska trupper större delen av
landet, som genom konvention mellan T. och
stormakterna 10 sept. s. å. tillförsäkrades ett
visst mått av självstyrelse. Slutligen erhöll
T. genom fredstraktaterna och olika
konventioner fritt tillträde till havet (se sp. 366).
T:s historia som självständig stat har
präglats av en fortgående konsolidering utåt och
inåt, gynnad därav, att högsta ledningen hela
tiden innehafts av den statskloke Masaryk och
E. Benes (se d. o.). Partisplittringen är stor,
och bortsett från ett par fackmannaministärer
ha koalitionsregeringar styrt landet; ett par
år fanns ett egendomligt kontrollerande
utskott (pètka, de fem), bestående av cheferna
för de fem största tjeckiska partierna.
Under de första åren voro socialdemokraterna
det största partiet, och då påbörjades en
omfattande sociallagstiftning (jan. 1919 lag
om 8 timmars arbetsdag). Tyskarna i T.
voro från början negativt inställda mot den
nya staten, men sedan vid valen 1925
nationalisterna å ömse sidor lidit nederlag och
frågan om spannmålstullarna skapat en
borgerlig front, inträdde hösten 1926 tvenne
representanter för tyska partier i agrarledaren
Svehlas tredje koalitionsministär — som även
fick stöd av de dittills oppositionella
slovakiska klerikalerna —, varefter förhållandet
mellan tyskar och tjecker förbättrats.
Husfesterna juli 1925 ledde till en skarp konflikt
med påvedömet, vilken först 1928 bilades
genom ett modus-vivendiavtal (se ovan, sp. 367).
Av allra största betydelse för T:s
internationella ställning är dess deltagande i
den särskilt mot Ungerns revisionskrav
riktade Lilla ententen (se d. o., även i suppl.);
förhållandet till Ungern har dock på senare
år förbättrats. Under Benes’ skickliga
utrikespolitik har T. i övrigt flitigt deltagit i
Nationernas förbunds arbeten samt i andra
försök att på det internationella
samarbetets väg övervinna efterkrigstidens
svårigheter. A. A-t.
Litteraturanvisningar. »Encyclopédie
tché-coslovaque» (3 bd, 1923—29); J. Cfsar och F.
Pokorny, »The czechoslovak republic» (1922);
H. Hassinger, »Die Tschechoslowakei» (1925);
C. Worliczek, »Grundlagen, Grundgedanken
und Kritik der tschechoslowakischen
Boden-reform» (s. å.); G. Asbrink, »T» (1927); A.
Fischel, »Das tschechische Volk» (1928); J.
Borovicka, »Dix ans de la politique
tchécoslo-vaque» (s. å.); J. Kräl, »Guide to the
Czechoslovak republic» (1929); T. G. Masaryk, »The
making of a State» (s. å.); F. Machatschek,
»Die Tschechoslowakei» (1930); »T.», bilder
med text (1931); E. Dirckinck-Holmfeld, »Det
tjekkoslovakkiske folks historie» (1932). —
Se även litt. vid B ö h m e n. S. F.; A. A-t.
Tjeckoslovakiska litteraturen. Den tjeckiska
litteraturen är den äldsta slaviska. Den har
uppstått under västerländskt inflytande. De
äldsta minnesmärkena äro på latin avfattade
krönikor och legender från 900- och 1000-talet.
Kyrkohymner på tjeckiska äro bevarade från
1200-talet. Under i300-talet sker en
betydande utveckling, och de flesta litterära arter bli
representerade. Legenddiktningen blomstrar
(»Legenda o svaté Katerinè», Legenden om
372
den heliga Katarina; utg. av F. Spina 1913),
och den höviska diktningen odlas med franska
och tyska förebilder (»Alexandreis»; utg. av
R. Trautmann 1916). Av intresse är
didak-tiken, som utmärkes av självständig form och
realistiskt innehåll (»Podkonf a zåk»,
Stallknekten och vaganten; utg. av V. Ertl 1919).
Det religiösa dramat, ofta med profana
detaljer med grov humor, når en viss
självständighet. Den politiska tendenslitteraturen
representeras bl. a. av den märkliga
Dalimilskrö-nikan (se d. o.), den äldsta tjeckiska
rimkrönikan, som är riktad mot det tyska
inflytandet vid Praghovet och försvarar tjeckiskt
språk och tjeckiska seder. Detta arbete blev
den tjeckiska nationalismens bibel och
utgavs bl. a. under den s. k. renässansen för att
stärka det nationella medvetandet.
Krönike-skrivningen uppmuntrades särskilt av kejsar
Karl IV. På hans uppdrag skrev Pulkava (d.
omkr. 1380) den första tjeckiska prosakrönikan.
Av stor betydelse för tjeckernas kulturella
utveckling blev det i Prag 1348 grundade univ.
Bland dettas adepter äro två av den tjeckiska
prosans klassiker, Tomas Stftny (omkr. 1331
—1401), den förste, som skrev teologiska
skrifter på modersmålet, och Jan Hus (1369—
1415), vars betydelse för den tjeckiska
litteraturen brukar jämföras med Luthers för den
tyska. Autodidakt var den store tänkaren P
e-ter Chelcicky (omkr. 1390—1460).
Husiterna (se d. o.) voro fientligt stämda
mot all världslig litteratur, och med
husit-tiden inträder ett tvärt avbrott i den profana
litterära utvecklingen. Under denna period
tillkomma huvudsakl. teologiska traktater och
religiösa hymner. En fullständig bibelövers,
utgavs under slutet av 1500-talet av bömiska
bröderna (se d. o.), delvis under redaktion av
Jan Blahoslav (1523—71), som fått sin
utbildning hos tyska humanister. Den
tjeckiska humanismens flesta representanter äro
annars medlemmar av adeln, vilka, ss.
Kr ist of Har an t z P o 1 z i c (1564—1621)
och K a r e 1 z Z e r o t f n a (1564—1636),
riktade litteraturen med resebeskrivningar och
historiska arbeten. Under den katolska
mot-reformationens och germaniseringens tid efter
slaget på Vita berget 1620 började den
intellektuella nivån sjunka. Den litterära
traditionen uppehölls endast bland
landsflyktingarna, vilkas största namn är Jan Amos
K o m e n s k (se C o m e n i u s).
Under 1700-talet är förfallet djupast. 1774
uteslöt Josef II det tjeckiska språket från
skolorna och förbjöd det som officiellt språk,
vilket framkallade en häftig opposition. Det
nationella medvetandet började vakna.
Förgrundsfiguren under den s. k renässansens
första tid är den geniale abbé Josef
Dobrov-sky (se d. o.), »slavistikens fader», som
normaliserade skriftspråket och grundläde det
vetenskapliga studiet av tjeckiskt språk och tjeckisk
historia. Dobrovsky var en typisk representant
för den österrikiska upplysningen —
josefinis-men. Hans lärjungar stodo under den tyska
romantikens inflytande. Bland dessa märkas
sla-visten Josef Jungmann, vars övers, av
Milton, Chateaubriand och Goethe varit av
största betydelse för det poetiska språkets
utveckling, och slovaken arkeologen Pavel
Josef S a f a f f k, som inspirerade av mäs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
