Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjeckoslovakiska litteraturen - Tjeckoslovakiska språket - Tjeckoslovakisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjeckoslovakiska språket—Tjeckoslovakisk konst
373
tårens vetenskapliga uppfattning beträffande
den slaviska samhörigheten, voro energiska
anhängare av den panslaviska idén, samt
historikern F r an t is e k P al a c k y.
Pansla-vismens ivriga förkämpar inom
skönlitteraturen voro de båda av Herder influerade
romantikerna Frantisek Ladislav Ö e 1
a-k o v s k y och slovaken Jan Kollar,
vilken drömde om ett slaviskt världsvälde.
Romantiker av Byrons skola var den vid unga
år bortgångne Karel Hynek Mac ha,
tjeckoslovakernas kanske störste skald. Den
tjeckoslovakiska romantikens tragiska gestalt
är V ä c 1 a v Hanka, som i grämelsen över
att hans folk saknade ett nationellt epos och
uråldrig lyrik beslöt att tillverka fornsånger.
1817 »upptäckte» han
»Königinhofhandskrif-ten» och 1818 »Grünberghandskriften»,
innehållande »forntjeckiska litterära
minnesmärken». Redan Dobrovsky tvivlade på äktheten,
men först 70 år senare efter heta strider med
»handskrifternas» försvarare avslöjade
sociologen Tomas G. Masaryk, Tjeckoslovakiens
nuv, president, och slavisten J. Gebauer det
djärva bedrägeriet.
Efter 1848 års händelser inträder en
reaktion mot romantiken. Den nya generationen,
uppfostrad i skolor, där tjeckiskan ej mer var
förbjuden, med B o z e n a N è m c o v ä och
Karel Éa v 1 i cek - B o r o vs ky, den
tjeckoslovakiska journalistikens grundläggare, i
spetsen, inför realismen, som senare bl. a.
representeras av Karolina Svétlä, J osef
Väclav Släde k och Jan Neruda.
Under 1870-talet debutera två stora skalder,
Jaroslav V r c h 1 i c k y och Svatopluk
Öech. Den förre tillkommer förtjänsten att
ha fört den tjeckoslovakiska litteraturen
närmare den västerländska litteraturens idéer
och former, Öech företräder en nationell
riktning. Något senare framträder Julius
Z e y e r, kosmopolit och mystiker, som bildar
en övergång till modern tid, till den store
lyrikern Bfezinas (se Jebavy, V.) mystiska,
allegoriska poesi och till dekadenten J i f 1
Karäsek ze Lvovic. — De mest
betydande namnen av i dag äro Petr B e z r u c
(Vladimir Vaska), bröderna Josef cch
Karel Öapek, S t a n i s 1 a v N e u m a n n
(f. 1875), Frantisek Lange r, Josef
Svatopluk Mac har, Ivan 01 b ra c ht
(f. 1882), Jaroslav Sei f er t och A n t
o-n f n Sova, representerande skilda litterära
skolor och ideal.
Slovakerna, som tidigare använt tjeckiskan
som skriftspråk, övergåvo den i samband med
1848 års nationella strävanden och började
använda sitt eget språk. Bland slovakiska
skalder äro att nämna Pavel O r s z a g h
Hviezdoslav och Svetozar H urban
Vajansky samt av de moderna Ivan
K rasko (Jan Botto; f. 1876) och Martin
R ä z u s. — Se även art. om de flesta här
nämnda författare.
Litt.: J. Jakubec och A. Noväk. »Die
cechi-sche Litteratur» (1907—13); F. Chudoba, »A
short survey of czech literature» (1924); A.
Noväk, »Den tjeckiska litteraturen i
fågelperspektiv» (1928) och »Die tschechische
Lite-ratur» (1931; i »Handbuch der
Literaturwis-senschaft»). Antologier: A. Jensen, »Ur
Böh-mens moderna diktning» (1894); F. C. Weis-
374
kopf, »Tschechische Lieder» (1925); P. Eisner,
»Die Tschechen» (1928); P. Selver, »An
antho-logy of modern bohemian poetry» (1912); H.
Jelinek, »Anthologie de la poésie tchèque»
(1930). C. T-t.
Tjeckoslovakiska språket bildas av de
varandra mycket närstående tjeckiskan och
slovakiskan, tillhör den västslaviska
språkgruppen och är närmast släkt med
sor-biska språket (se d. o.). Dess viktigaste
kännemärken äro följ. De urslaviska grupperna
tort, tolt ha liksom i sydslaviska givit trat,
tlat: *gord > hrad, stad, *gold > hlad, hunger.
Accenten är fast och ligger på ordets första
stavelse. T. skiljer mellan korta och långa
vokaler (längd markeras med ’): låska, kärlek,
ukol, uppgift; ü < ö tecknas A: dum, hus.
So-nanterna r, l, m finnas i vissa fall bevarade:
krk, hals, vik, varg, sedm, sju. G har
övergått till h: gora > hora, berg. — Slovakiskan
representerar ett vida äldre utvecklingsskede
än tjeckiskan. Så har t. ex. slovakiskan ej i
större utsträckning berörts av omljudet av a,
å (urslaviskt a el. e) till è, je, som i
tjeckiskan dateras till900-talet: slovak, jaskyna,tjeck.
jeskynè, grotta, slov. d’akovat, tjeck, dèkovat,
tacka, och omljudet av u, ü, till i, i, i
tjeckiskan daterat till 1200-talet: slov. brucho, tjeck.
bficho, buk. Vidare saknar slovakiskan
övergången u till au > ou, en process, som i
tjeckiskan kan spåras till 1200-talet: slov. müdry,
tjeck, moudry, klok. — Inom tjeckiskan
äro de bömiska dialekterna ganska lika
varandra. Större olikheter visa de märiska
dialekterna: hannakiskan (centraldialekten),
le-chiskan (schlesiskan), som bildar övergång
till polskan, och vallachiskan. I s 1 o v a k i
s-k a n skiljer man mellan den v. dialekten, den
centrala och den östra, vilken bildar övergång
dels till polskan, dels till ukrainskan. — Det
tjeckiska skriftspråket bygger på
Pragdialek-ten. Till mitten på 1800-talet använde
slovakerna tjeckiskt skriftspråk, som då ersattes
med den slovakiska centraldialekten.
Sammanhängande litterära minnesmärken har
tjeckiskan först från 1200-talet. Se vidare
Tjeckoslovakiska litteraturen. — T.
använder det latinska alfabetet, som utvidgats
med s. k. diakritiska tecken för de
tjeckoslovakiska ljud, som sakna beteckning i det
latinska alfabetet. Den diakritiska
ortografiens upphovsman är reformatorn Jan Hus.
Litt.: Ordböcker: J. Gebauer, »Slovnlk
sta-rocesky» (Forntjeckiskt lexikon; ofullb.;
började utkomma 1903); F. Kott, »Öesko-némecky
slovnfk» (Tjeckisk-tysk ordbok; 5 bd och 2
tillägg, 1878—93). Moderna tjeckisk-tyska
ordböcker finnas av Herzer-Prach, Kabesch,
Rank och Sterzinger. En modern
slovakisktysk ordbok är J. M. Seewarths (1922), en
slovakisk-tjeckisk M. Kälals (1924). Historisk
grammatik: J. Gebauer, »Historickä mluvnice
jazyka ceského» (4 dir, 1896—1929). Arbeten i
modern grammatik: tjeckiska: J. Gebauer (3:e
uppl. 1925; på tjeck.), A. Mazon (2:a uppl.
1931; på fr.), E. Smetänka (1914; på ty.);
slovakiska: K. Suchy (1921; på tjeck.). C. T-t.
Tjeckoslovakisk konst. Antagandet av
kristendomen betydde en principiell anslutning till
Italiens och Tysklands romanska konst, vilken
tager sin början på 900-talet. Karakteristiska
äro i synnerhet runda kyrkor med absider,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
