Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjureda - Tjurfäktning - Tjurföreningar - Tjurkö - Tjurved - Tjust - Tjusterby - Tjusts domsaga - Tjuvasjrepubliken - Tjuvasserna, Tjuvasjerna - Tjuvbaggar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjurfäktning—Tjuvbaggar
385
mark. Egendom: Åby. Genom T. går
Kronobergs kanal. Ingår i Tolgs, Asa och T.
pastorat i Växjö stift, Norrvidinge kontrakt.
Tjurfäktning (sp. corri’da de to’ros),
Spaniens förnämsta folknöje, där tjurar (toros)
enl. alla konstens regler dödas av tjurfäktare
(torero; äldre benämning toreador) på en stor,
av amfiteatraliskt ordnade åskådarläktare
omgiven arena under bar himmel (plaza de
toros). Före 1700 var t. närmast ett slags
strängt reglementerad ryttarlek el. jakt, där
tjurfäktarna voro förnäma män, som stredo
till häst och med lans, ibland assisterade av
jägare och hundar. Från 1700-talets början
fingo emellertid t. en annan prägel;
tjurfäktarna rekryterades ej ur adeln utan voro
professionella yrkesmän ur folkets breda lager.
I samma mån blev också skådespelet hela
folkets favoritnöje. Nästan alla spanska städer
av någon betydenhet ha numera sin egen
plaza de toros, där tjurfäktningar äga rum
från påskdagen till sista söndagen i okt. Vid
varje corrida skola åtm. sex tjurar dödas
efter att ha massakrerat ett antal gamla
uttjänta hästar. Den förnämligaste av
tjurfäktarna är el matador (av matar, döda) el.,
såsom han också kallas, el espada (värjan).
Matadorerna stå i spetsen för var sin cuadrilla,
bestående av picadores (till häst),
banderille-ros (till fots) och tjurfäktare av lägre rang,
ss. el puntillero (el. cachetero), som ger tjuren
nådestöten med ett knivstyng, chulos
(capeado-res el. chicos), som med sina breda röda
skynken reta tjuren el. avleda dess uppmärksamhet
vid kritiska tillfällen. Då efter den ståtliga,
färgrika cuadrillans intåg den vilda tjuren
släppes in på arenan, är det vanl. picadoren,
som till häst med sin långa, järnskodda pica
(lans) mottager tjurens första rasande
angrepp; hans häst har ögat utåt arenan
förbundet och bär numera delvis även ett
skyddande harnesk. Tjuren tar ofta både häst
och ryttare på hornen och sliter upp buken
på hästen; då picadoren är i fara, skynda
los chulos fram med sina röda capas.
Ban-derilleros egga därefter tjurens raseri med
sina små, med hullingar försedda spjut,
ban-derillas, som de med stor vighet fästa i
tjurens manke. Är tjuren feg och rädd,
tillgriper man banderillas med exploderande
svär-mare. När så tjuren är tillräckligt
uttröttad, möter espadan den till fots med sin värja
i ena handen och en mulet a (ett eldrött
skynke på stång) i den andra. Espadan bör
helst döda tjuren med en enda välriktad stöt
mot en viss punkt i nacken, så att värjan
tränger ned till hjärtat; misslyckas han, blir
publiken frenetiskt ursinnig, men vid en god
stöt regna alla möjliga föremål ned från
publiken, som hyllar hjälten med stormande
ovationer. En skicklig matador blir hela
folkets gunstling och kan ofta tjäna en
förmögenhet. Försök ha ibland gjorts att avskaffa
dessa, särskilt i fråga om hästarna, grymma
nöjen men alltid förgäves. — Jfr J. M.
Dow-sett, »The spanish bull ring» (1928). —
Portugal har även t., men dessa ha mera
karaktären av ryttarlekar; tjuren dödas ej och har
bollar på sina horn. Även i s. Frankrike, Mexiko
och Sydamerika förekomma t. — Se M a d r i d,
bild 10, och Spanien, bild 9 cch 18. K. A. II.
386
Tjurföreningar, jordbrukar
sammanslutningar för gemensam tjurhållning. Då fullgoda
avelstjurar av ren ras äro en förutsättning
för nötkreatursavelns framgång, ha t. fått
stor betydelse för nötboskapspremieringen (se
d. o.) och åtnjuta understöd av statsmedel. T.
ha i samband med nötboskapspremieringen
bildats i alla län; deras antal uppges 1933 till
omkr. 2,300 med 2,500 tjurar. H. J. Dit.
Tjurkö, socken i Blekinge län, östra härad,
omfattar den bergiga Tjurkön, s. om
Karlskrona, samt närliggande småöar; 6,19 kvkm,
549 inv. (1933). 101 har åker; skog saknas.
Stenhuggerier. Ingår i Sturkö och T.
pastorat i Lunds stift, östra kontrakt. Om
befästningar på T. se Karlskrona, sp. 423.
Tjurved, se Tjur, skogsh.
Tjust, nordligaste delen av Kalmar läns
kustland. Kantas av skärgård och har en
rikt växlande natur med stor sjörikedom i de
av bergplatåer omgivna dalarna. — Under
medeltiden lydde T. först under fogden på
Kalmar slott och ingick sedan i Stäkeholms
län (se Stegeholm). Se vidare Norra
Tjust och Södra Tjust. — Litt.: Ada
Rydström, »Boken om T.» (7 dir, 1907—28;
d. 7 tills, m. G. Hafström); »Västerviks
historia» (2 bd, 1933).
Tjusterby, herrgård i Pernå socken,
Nylands län, Finland; omkr. 1,100 har. Ägdes
från 1400-talet av ätterna Diekn, Fleming
och Wildeman, kom sedan till ätten Creutz
och 1753 till generallöjtnanten Robert Muhl
samt vidare genom arv till ätterna De Geer
till Tervik (1760), de la Chapelle (1856) och
Antell (1872), som f. n. innehar T. i form av
familjebolag. Det på 1500-talet uppförda, efter
fiendehärjning ombyggda stenhuset förstördes
under Stora ofreden, så att endast en del av
källarvåningen kvarstår (f. n. under
restaurering). 1863—67 uppfördes en ny
karaktärs-byggnad av tegel i nygotisk stil enl.
ritningar av C. J. v. Ileideken. Denna rymmer
en konstnärligt betydande svensk
porträttsamling och omges av stor park. K. A-ll.
Tjusts domsaga, under Göta hovrätt,
omfattar N. och S. Tjusts härader i Kalmar län,
vilka tills, utgöra ett tingslag (tingsställe:
Gamleby).
Tjuvasjrepubliken, ry. Avtonomnaja
tju-vasjskaja sotsialistitjeskaja sovetskaja
respu-blika, autonom republik inom Gorkij- (f. d.
Nizjnij-Novgorod-) området, Sovjetryssland,
huvudsaki. s. om Volga; 18,300 kvkm, 917,100
inv. (1931; 75 % tjuvasser); huvudstad:
Tje-boksary (12.206 inv.).
Tjuva’sserna, T j u v a’s j e r n a, ett
turko-tatariskt folk, omkr. 1,117.500 pers. (1926),
hu-vudsakl. bosatt i Tjuvasjrepubliken (se ovan).
Deras förfäder kommo till Europa med
hun-nerna och blandade sig med de finsk-ugriska
tjeremisserna och permierna. som de
antropo-logiskt stå närmast. I historien uppträda de
och deras land under namnet bulgarer (se
d. o.). Nu äro de flitiga jordbrukare och
grekisk-ortodoxa kristna. Deras språk har
språkhistorisk betydelse såsom (i en äldre
form) källa för en mängd gamla kulturord
i ungerskan, tjeremissiskan, mordvinskan och
de permiska språken. K. B. W.
Tjuvbaggar, Pti’nidae, skalbaggsfamilj, be-
XIX. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
