Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvöarna, Dodekanesien (Rhodos och Tolvöarna) - Tolypeutes - Tolånga - Tom (band) - Tom (flod) - Tomahawk - Tomar, Thomar - Tomarp - Tomas - Tomas (apostel) - Tomas (biskop) - TOmas av Celano - Tomasfosfat - Tomas från Aquino (Thomas Aquinas)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
Tolypeutes—Tomas från Aquino
434
tionen blev bestående under världskriget, efter
vars slut ögruppen av Turkiet formligen
avträddes till Italien. T. styras av en av it.
regeringen utnämnd guvernör. — Litt.: A.
Desio, »Le isole italiane delFEgeo» (1931);
C. D. och I. B. Booth, »Italy’s aegean
pos-sessions» (1928). M.
Tolypéu’tes, zool., se Bältdjur.
Tolånga, socken i Malmöhus län, Färs
härad, ö. om Sjöbo municipalsamhälle; 42,o
kvkm, 1,511 inv. (1933). Småkullig, ej särdeles
bördig slättbygd, genomfluten av Tolångaån.
2,918 har åker, 483 har skogsmark. Ingår
sedan 1 maj 1933 i Vanstads, T., Röddinge och
Ramsåsa pastorat i Lunds stift, Färs kontrakt.
Tom [tåm] (lat. to’mus, fr. tome), band, del
av bokverk, volym.
Tom [tåm], biflod från höger till Ob i
Sibirien, förenar sig med denna flod 60 km
nedanför staden Tomsk. Längd omkr. 850 km,
segelbar till Kuznetsk.
Tomahawk [eng. uttal tåTnohåk], urspr.
beteckning för de nordamerikanska
indianernas stridsklubbor av trä. Senare blev t.
namn även på av européerna införda
järnyxor. Utgjorde algonkinstammarnas (se
A1-gon ki n er) och prärieindianernas
förnämsta vapen vid närstrid. Ordet är av
algon-kinursprung. S. L-é.
Toma’r, T h o m a’r, stad i distr. Santarém,
mell. Portugal; 7,993 inv. (1920). Berömd
borg, urspr. gr. av tempelherreorden 1170;
blev 1357 säte för Kristusorden.
Tomarp, seTommarp 2.
Tomas, se även Thomas.
Tomas (aram. Teömä’, grek. Thomäs,
»tvilling») uppföres i »apostlakatalogerna» (Mark.
3, Matt. 10, Luk. 6, jfr Apg. 1) i 8:e (el. 7 :e)
rummet bland Jesu apostlar. Endast i Joh.
framträder han vid ett par tillfällen, bl. a. i
den berömda scenen, då han vill handgripligen
övertyga sig om Kristi uppståndelses
materiella verklighet. Sedan har T. i kyrkan gällt
som typ för den religiöse tvivlaren, vilket även
motsvarar evangeliets intention (tvilling =
tvehågsen). — Med T. är förknippad en rik
legendbildning. Han skall ha predikat i
Indien (se Tomaskristna) och där ha lidit
martyrdöden; kroppen fördes till Edessa. där
hans grav visades. De apokryfa, gnostiska
Tomasakterna, som torde ha en
historisk kärna, ha fått sin nuv. form på 300-talet
(se E. Hennecke, »Neutestamentliche
Apokry-phen», 2:a uppl. 1924); T. förklaras vara Jesu
tvillingbroder, identisk med Judas, Herrens
broder. Äminnelsedag i rom.-kat. kyrkan 21
dec. (»Tomedag»). A. Fr.
Tomas, finsk biskop (d. 1248), var enligt
finska biskopskrönikan till nationaliteten
engelsman och hade varit kanik i Uppsala. Som
biskop i Äbo (från omkr. 1220) var han
livligt verksam, bl. a. för tavasternas
omvändande till kristendomen. I ett påvebrev av
1237 klagas det emellertid över att
tavas-terna avfallit och förstört Guds kyrkas
nya plantering i Tavastland. Aleksandr
Nevskijs seger vid Neva 1240 över en på
T:s initiativ utsänd korstågshär var också
ett hårt slag för den kristna saken i Finland.
I mindre vacker dager framstår T. genom ett
påvebrev 1245, där det säges, att han bett
påven att bli skild från sitt ämbete, emedan
han låtit stympa en människa, som dött
därav, samt på djävulens ingivelse
förfalskat några påvebrev. Påven hade bifallit
hans anhållan och beviljat honom avsked.
Det är således sannolikt, att T. fick avsked
1245. — Jfr E. Hornborg, »Finlands
krist-ning» (i Kyrkohist. Årsskr. 1929), o. J.
Gal-lén i Hist. Tidskr. för Finland 1931. (E.Nwn.)
Tomas av Celano [-tJelaAå], en av
Francis-cus’ första lärjungar (f. omkr. 1200, d. efter
1255). Efter några års vistelse i Tyskland, där
han tjänstgjorde som kustos över konvent,
återvände han 1225 till Assisi, där han skrev
Franciscus’ historia (»Legenda», I 1228—29
och II 1245—47). 1250 författade han
»Tracta-tus de miraculis S. Francisci» och senare »Vita
S. Clarae». Osäkert är om han författat den
honom tillskrivna hymnen »Dies iræ» (n:r
664 i »Nya psalmer»). Den bästa editionen av
T:s skrifter finns i »Analecta Franciscana»,
X, 1—3 (1926—28), och F. Pennacchi,
»Legenda S. Clarae» (1910). — Litt.: V.
Facchi-netti, »Tommaso da Celano» (1918); F.
Ermini, »Il ’Dies irae’» (1928). Hg Pl.
Tomasfosfat, se Thomasfosfat.
Tomas från Aquino [-akmi’nå] (Thomas
A q u i n a s), medeltidsskolastikens störste
filosof och den katolska kyrkans klassiske
dogmatiker (1225—74). Uppfostrades i ett
bene-diktinkloster, studerade vid univ. i Neapel och
inträdde 1243 i dominikanorden. T. kom 1245
till Paris, där han blev Albertus Magnus’
lärjunge och av denne infördes i den aristoteliska
filosofien, som i T. fick sin inflytelserikaste
förespråkare under medeltiden. Senast 1261
lämnade han Paris och vistades till 1264 vid
påven Urban IV:s hov, där han fullbordade
sitt filosofiska huvudarbete, »Summa de
ve-ritate fidei catholicae contra gentes». T.
författade även kommentarer till Aristoteles’
skrifter, betydelsefulla ej minst därför, att
han gick förbi de judiska och arabiska
översättare, som förmedlat bekantskapen med
Aristoteles till den medeltida filosofien, och
begagnade översättningar direkt från
grekiskan, vilka en av hans ordensbröder
verkställt. T. inträngde även i nyplatonismens
tankevärld och skrev kommentarer till
Pseudo-Dionysios och Boethius. 1268 var T. åter i
Paris, där han alltmer energiskt framträdde
som en kämpe för den »moderna»
(aristoteliska) riktning inom teologien, som låg i ivriga
fejder med den i Augustinus’ anda utbildade
tidigare skolastiken med dess platonska
grundval. 1272 drog sig T. tillbaka till Neapel
för att fullborda sitt teologiska huvudarbete,
»Summa theologica» (el. »Summa theologiae»),
vilket emellertid aldrig blev avslutat. T. blev
1323 förklarad för helgon och 1567
proklamerad som den femte av de stora kyrkolärarna.
Leo XIII hänvisade 1879 i en encyklika till
den tomistiska filosofien såsom grundvalen
för all katolsk ortodoxi.
T:s teologi karakteriseras framför allt av
sammanbyggandet av kyrkoläran med den
aristoteliska metafysiken, kunskapsteorien och
psykologien. Härigenom skapade han ett
system av otvetydigt rationell struktur, där de
slitningar, som kunde uppstå mellan
Aristoteles och kyrkoläran, skickligt utjämnades.
— T. skiljer mellan den rationella, naturliga
gudskunskapen, som vinnes genom slutsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
