Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Topsöe, Vilhelm Christian Sigurd - Toque - Tor - Tora, Thora - Tora Borgarhjort - Toraglädjefesten - Torakocentes, Thoracocentesis - Torberg Arnesson - Torbernit - Torbiörnsson, Tore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
Toque—Torbiörnsson
456
Palestinensisk rabbin, läsande ur torarullen.
det gyldne skind» (1878) och »Nutidsbilleder»
(s. å.) samt flera noveller. Han bildar en
övergång från romantik till realism, är intim
människoskildrare och fin stilist. »Udvalgte
skrifter» utg. av V. Andersen och H.
Topsöe-Jensen (2 bd, 1923—24). Litt.: V. Andersen,
»V. T.» (1922). — T:s broder Haldor
Freder i k Axel T. (f. 1842) har offentliggjort
en serie värdefulla kristallografiska och
kemiska undersökningar. P. E-t.
Toque [tåk], fr., sammets- el. sidenhatt med
smalt el. intet brätte samt veckad kulle.
Tor (isl. Porr), nordisk gud, betecknas i
de isländska källorna bland annat som »den
främste av asar», »den allsmäktige asen»,
»Midgårds värnare». Han är kraftens gud,
storväxt med rött skägg. Myterna om honom,
bevarade i eddakväden och hos Snorre, berätta
mycket om hans strider med jättarna (se
Geirröd, Hymiskvida, R u n g n e r,
Trymskvida och Utgårda-Loke). Han
är ständigt på resa för att förfölja trollen, än
gående, än åkande i en av bockar dragen
vagn (jfr Au k a-Tor). När han far till
Jo-tunheim, »brista bergen och jorden står i
låga». Hans vapen är hammaren Mjollner
(se d. o.); när han slungar den mot
jättarnas skallar, uppkomma åska och blixt. Så
värjer han gudars och människors värld.
Den måttlösa styrkan hos T. framstår ibland
i komisk dager, såväl gentemot den vise Oden
(»Harbardsljod») som den listige Loke
(»Trymskvida»). T:s hustru är Siv med det gyllene
håret, hans barn sönerna Mode och Magne
och dottern Trud (»styrka»), hans tjänare
Tjalve (se d. o.); hans boning heter
Trud-vang. — I det stora gudatemplet i Uppsala,
som omtalas av Adam av Bremen, hade T.
hedersplatsen i mitten. Bland nordiska
per
sonnamn under vikingatiden är ett mycket
stort antal sammansättningar med
Tor-(Torbjörn, Torsten o. s. v.); bäraren av ett
sådant namn var ställd under gudens
särskilda beskydd. Också många ortnamn i
Sverige innehålla hans namn, t. ex. Torsvi,
Tors-lunda. T or shälla (äldre Thorshargh). I verklig
folktro under hednisk tid har T. säkerligen
varit den förnämste av gudarna. I senare
tiders folkminnen har hans dyrkan också
efterlämnat starkare spår än någon annan guds.
Språkliga minnen äro bl. a. orden tordön och
åska (fsv. asikkia, asagudens åkning).
Namnet T. är samma ord som ty. Donner, åska.
Att T. urspr. är den personifierade åskan är
ännu helt tydligt i eddamytologien. Religiöst
sett är han värnaren av människorna, deras
hem och samfund, beskyddaren mot allt slags
ont. T. har, enl. Adams av Bremen
vittnesbörd och av ortnamnen att döma, i Sverige
dyrkats även som en fruktbarhetsgud.
Hammaren, T:s symbol, bäres under vikingatiden
som smycke och ristas på gravhällar och
runstenar. — T. är en samgermansk gud (fhty.
Donar). Hos Tacitus o. a. romerska författare
omtalas han, under beteckningen Hercules el.
Jupiter, som en av germanernas
huvudgudar. »Jupiters dag» översättes till
»Torsdag». Dyrkan av T. går mycket långt
tillbaka i tiden; religionshistoriskt sett intar
den därigenom en särställning inom nordisk
mytologi (se Mytologi, sp. 572—575). Trol.
går den igen redan i sten- och bronsålderns
heliga yxor. Till lapparna har T. lånats från
nordborna under namnet Horagalles
(»Tor-karl»). Hos keltiska stammar i v. dyrkades
en gud Tanaros, som trol. är identisk med T.
— Litt.: E. Wessén, »Studier till Sveriges
hedna mytologi och fornhistoria» (1924), s.
169 ff. (med där anförd litt.), och »Nordiska
namnstudier» (1927), s. 72 ff. E. W-én.
Torä, Thorä, hebr., »lära», de fem
Moseböckerna (jfr P e n t a t e u k e n). T. är judarnas
heligaste religionsurkund och har också som
lag (»Mose lag») varit normerande för judiskt
samhällsliv. Inom det judiska gudstjänstlivet
spelar t. en viktig roll, man föreläser ur t.
måndag, torsdag, lördag och alla helgdagar.
Den t., som begagnas vid gudstjänsten, är
handskriven på en pergamentrulle, uppsatt
mellan två stavar och försedd med mantel,
kronor och pekpinne av silver. L. F.
Tora Borgarhjort, se Ragnar
Lodbro k.
Toraglädjefesten, se J u d e n d o m, sp. 1234.
Torakocentès, Thoracocentèsis (av
grek, thörax, bröst, och kenteVn, sticka), en
operation, som vanl. företages för att
uttömma vätska, som samlats i lungsäcken vid
lung-säcksinflammation. A. Wstgn.
Torberg Arnesson, se Arnmödlingarna.
Torbernlt, miner., se Uranglimmer.
Torbiörnsson, Tore, filolog, skolman (f.
1864 14/i). Blev 1901 fil. dr och docent i
slaviska språk vid Uppsala univ., var 1905—29
adjunkt vid Uppsala högre allm. läroverk,
uppehöll professuren i slaviska språk 1916—
21 och erhöll professors namn 1931. T. har
företagit flera studieresor och utgivit en rad
skrifter i slavisk och baltisk filologi, främst
»Die gemeinslavische Liquidametathese» (i
Uppsala Univ:s Ärsskr. 1902 och 1904).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
