Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torneå (stad) - Torneå domsaga - Torne älv - Tornfalk - Tornister - Tornkrona - Tornquist, Alexander - Tornquist, Carl Gustaf - Tornsnäckan - Tornsvala - Tornuggla - Tornväktare - Torogummit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Torneå domsaga—Torogummit
472
86), är rikt prydd med målningar och
träskulpturer.
T. anlades 1620, fick stadsprivilegier 1621
och avträddes 1809 till Ryssland. O. Brn.
Torneå domsaga, under Svea hovrätt,
omfattar Torneå tingslag med Haparanda stad
(tingsställe: Haparanda) samt Pajala och
Korpilombolo tingslag (tingsställen: Pajala
kyrkby och Korpilombolo kyrkby).
Torne älv [tä’r-], Sveriges nordligaste och till
flodområdet näst största vattendrag;
flodområde 40,180 kvkm, därav 14,870 kvkm i Finland
och Norge, längd 570 km (med Muonio älv;
huvudfloden från Torneträsk 408 km),
disponibel medelvatteneffekt i Sverige 1,010,000
hkr, utbyggd endast vid Ekfors i biälven
Ar-masjoki (630 hkr 1933). T. bildar jämte
bifloden Muonio älv och dess från Kilpisjärvi
kommande biälv Köngämä el. Könkäme älv
Sveriges landgräns mot Finland.
Huvudflöden kommer från Torneträsk (se d. o.), vars
förnämsta tillflöde är Kamajokk-Abiskojokk.
Efter inflödet av Rautasjaures avloppsälv
Rautasätno nära Torneträsks s. ö. ända
mottar T. samtliga större bifloder från vänster,
näml. Vittangi, Lainio och Muonio älvar.
Omkr. 150 km nedanför Torneträsk avtappas
större delen av T:s vatten (särskilt vid
lågvatten; i medeltal 57 %) genom Tärendöälven
(se d. o.) till Kalix älv, dit även timret från
övre T. flottas in. T:s flodområde hör till de
nederbördsfattigaste i Sverige (jfr karta vid
d. o., sp. 982). De största vattenfallen äro
Vakkokoski, Pauranki, Kengisforsen,
Kattila-koski, Vuento och Kukkolaforsen. Laxen går
högre upp i T. än i andra svenska floder (se
kartan vid Laxfiske, sp. 891). I T:s
flodområde finnas 6.000—7,000 sjöar och tjärnar,
som tills, upptaga 1,850 kvkm. Flottledernas
längd var 1931 tills. 1.075 km och det s. å.
tillsläppta flottgodset 333,052 kbm. — Litt.:
»Förteckning över Sveriges vattenfall. 1.
Torne älv» (1925). G. R-ll.
Tornfalk, zool., se F a 1 k s 1 ä k t e t, sp. 68.
TornFster, en påse, vari medföras livsmedel
el. dyl. Mattornister, en flat påse, helst
av vattentätt tyg och med rem, så att den
kan bäras över axeln, ingår i svenska arméns
och de flesta andra arméers
infanteriutrustning. — Ur fodertornister fodras
hästen med havre.
Tornkrona, murkrona, se Krona, sp. 155
och bild 10.
Tornquist [tå’rn-], Alexander, tysk geolog
(f. 1868). Blev prof, i Strassburg 1900, i
Kö-nigsberg 1907 och vid tekn. högskolan i Graz
1914. T:s författarskap behandlar frågor om
Medelhavstrakternas och Italiens stratigrafi
och paleontologi samt Ostpreussens geologi
och morfologi ävensom malmförekomster i
Kärnten och Steiermark. K. A. G.
Tornquist, Carl Gustaf, sjöofficer (1757
—1808). Var 1780—83 anställd i fransk
örlogst jänst och deltog därunder i kriget i
amerikanska farvattnen. Efter hemkomsten
återinträdde T. som löjtnant i sv. flottan samt
utarbetade det även av utländska fackmän
uppskattade arbetet »Grefve Grasses
sjö-batailler och krigs-operationer uti
Vest-In-dien ifrån början af år 1751 till krigets slut»
(1787). T. skrev därefter svenska flottans
historia och »Utkast till swenska flottans sjö-tåg»
(2 bd, 1788), båda banbrytande och för
undervisning högt skattade arbeten. T. deltog i
kriget till sjöss 1788, tillfångatogs av
ryssarna vid skeppet »Gustaf Adolfs»
grundstöt-ning men frigavs efter fredsslutet 1790. Han
förde befälet på fregatten »Thetis» under
expeditionen till Medelhavet 1800—03 för att
konvojera sv. handelsfartyg och göra upp
tvisterna med barbareskstaterna. Under 1808
års krig kommenderade T. skeppet
»Dristigheten». ö-g.
Tornsnäckan, Turrite’lla, ett
gastropodsläk-te av fam. Turritellidae. Skalet är
tornfor-migt med mycket hög spira. Släktet är känt
sedan triastiden. Dess blomstringstid inföll
under tertiärtiden. T. lever nu i de flesta
hav. En art är känd från Sveriges krita, en
annan, T. communis (terebra), lever vid
Sveriges västkust och förekommer i v. Sveriges
postglaciala avlagringar (se Snäckor, bild
5). R. H-gg.
Tornsvala, Apus apus.
Tornsvala, Äpus (Cy’pselus) äpus, tillhör
fam. Cypselidae av seglarna (se d. o.) och har
kort näbb, brett gap, långa, smala vingar och
korta fötter med alla fyra tårna
framåtrik-tade. Till färgen är t. bronsglänsande
brunsvart utom på strupen, som är gråvit. Den är
allmän över hela landet och vanlig i städerna.
Födan utgöres av insekter, som fångas i
flykten, medan t., i regel i små flockar, under
gälla skrin jaga genom luften. På marken
slår sig t. aldrig ned. Den häckar vanl. under
takpannor. T. P.
Tornuggla, zool., se Ugglor.
Tornväktare, förr i stadsförsamlingar
anställda kyrkotjänare, som ägde att turvis hålla
vakt i kyrktornet och (t. ex. i Stockholm,
där t. infördes 1732) dels under dygnets
mörka tid förkunna timmarnas gång medelst
tut-ning i ett horn (eller med väktarrop), dels vid
eldsvåda genom klämtning i kyrkklockan
alarmera släckningsmanskapet samt hänga ut
från tornet om dagen en röd flagga, om
natten en lysande lykta åt den sida, där elden
var lös. Dessutom hade t. att ombesörja
vanlig klämtning var dag kl. 10 och 4.
Brandväsendets omgestaltning under slutet av
1800-talet gjorde t. överflödiga, och t. förekomma
nu blott i någon enda svensk stad. Jfr
Brandvakt. G. Brg.
Torogummit, miner., se Radioaktiva
mineral, sp. 388 och 390.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
