Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Torskfiskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
Torskfiskar
492
Bild 2. Vitling, Gadus merlangus.
Bild 5. Gråsej, Gadus virens.
Bild 6. Silvertorsk, Gadiculus thori.
Bukfenorna sitta framom bröstfenorna. De
flesta arterna tillhöra den norra oeh den
tempererade zonen samt äro havsfiskar; endast
laken av släktet Lota finns i sött vatten.
Torsksläktet, Gadus, utgör typen för
fam., skiljer sig från övriga släkten bl. a.
genom förekomsten av tre från varandra och
från stjärtfenan avgränsade ryggfenor samt
två analfenor. I Skandinavien finnas nio arter.
Torsken, G. callarias (bild 1), har olika
benämningar, utmärkande förekomstsätt m. m.,
ss. s t o r t o r s k, motsv. norrmännens skrei
(den vid Lofoten lekande torsken),
små-torsk, på s. k. gräsbotten kallad
grästorsk (vanl. av grönaktig färg), motsv.
norrmännens taretorsk (av tare, tång), och
bergtorsk, som uppehåller sig på
bergbotten och ofta har rödaktig färg. — Torskens
överkäke skjuter framom underkäken, som
undertill har en skäggtöm. Färgen är
växlande, men alltid finnes en mängd fläckar
på ryggsidan. Torsken kan nå ända till 1,5 m
i längd och en vikt av omkr. 20 kg. Den
till
hör n. Atlanten från Murmankusten,
Spetsbergen, Island och Grönland i n. till
Biscaya-bukten och Kap Hatteras i s. Kring
Skandinaviska halvön förekommer den runt kusten
upp till n. Hvarken, i Östersjön ned till över
300 m djup. För leken uppsöker torsken vissa
bankar och ger då anledning till stora fisken
(se Torskfiske). Omkring Storbritannien
och i Nordsjön leker den på 20—80 m djup.
De största lekplatserna i Europa ligga längs
hela norska västkusten, där leken förrättas på
omkr. 40—80 m djup. I inre delarna av
Östersjön leker torsken på djup, större än 80 m.
Leken inträffar vid norska kusten vanl. från
slutet av febr, till slutet av april men växlar
ej obetydligt under olika år. I Östersjön är
lektiden mycket utsträckt, men huvudleken äger
rum vid Gotland under försommaren, i
Ålands-hav under högsommaren och utanför
Örnsköldsvik ännu något senare.
Som utvuxen företar torsken ofta långa
vandringar till och från lekplatserna. Genom
märkningar har man i Norge visat, att torsk
kan vandra 900—1,000 km, från Lofoten till
Finnmarkens ö. del, på 5—6 veckor. I
Kattegatt och Östersjön synes torsken enl. utförda
märkningar icke företaga långa vandringar.
Liksom hos sillen har man kunnat påvisa rika
och fattiga årsklasser i torskbeståndet,
beroende på att det finns goda och dåliga år för
torskens fortplantning, varigenom växlingar
framkallas i fisket.
Torsken är en bland de glupskaste av alla
benfiskar. Den lever huvudsaki. av fisk, men
den förtär gärna även andra smärre havsdjur.
Vitlingen, Gadus merlangus (bild 2),
är mindre än torsken, vanl 20—40 cm, har
ljusare färgteckning, med en mörk fläck vid
roten av bröstfenan, och saknar skäggtöm.
Vitlingen förekommer från s. Östersjön runt
Skandinaviens kuster ända upp till Nordkap
och f. ö. från Island och Färöarna till
Medelhavet och Svarta havet. För fisket är
vitlingen av stor vikt. Den fångas med
handsnöre (»dörj») och vadar men framför allt
med trål. — Koljan, G. aeglefinus (bild
3), blir 70—80 cm lång. Den vanliga
storleken är 30—50 cm. Vid Skandinaviens kuster
förekommer koljan från n. delen av Öresund
ända till gränsen av ryska lappmarken samt
upp till Spetsbergen och ned till
Biscayabuk-ten. Den förekommer även vid
nordamerikanska sidan av Atlanten och vissa år i s.
Östersjön. Koljan leker huvudsaki. i
Nordsjön, varifrån ägg och yngel driva in i
Ska-gerak, Kattegatt och vissa år in i Östersjön.
Då lekmognaden närmar sig, vandrar flertalet
koljor tillbaka till Nordsjön för att leka.
Koljan har liksom torsken en skäggtöm under
hakan men skiljes från torsken genom sin
ljusare färgteckning, med mörk sidolinje och
en karakteristisk mörk fläck under och invid
sidolinjen under första ryggfenan. För fisket
är den av mycket stor betydelse och utgör
huvudmassan av fångsterna vid trålfisket i
Nordsjön. I handeln förekommer koljan
hu-vudsakl. som färsk men även som rökt. Koljan
håller sig på djupare vatten och lös botten.
Den förekommer ej i något stadium av sitt
liv på grunt vatten och går sällan in i
Sveriges skärgård. Den är även mindre rovgirig
än torsken och vitlingen och lever ej av fisk
Bild 3. Kolja, Gadus aeglefinus.
Bild 4. Lyrtorsk, Gadus pollachius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
