Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587
Trettioåriga kriget
588
av Stralsund 1628). Wallenstein svarade med
att sända H. G. v. Arnim (se d. o.) till
Preussen och skilja Danmark från Sverige genom
den oväntat gynnsamma freden i Lybeck (juni
1629). Samtidigt drogo katolikerna genom
restitutionsediktet (se d. o.; 1629)
konsekvenserna av sin seger.
3. Det svensk-tyska kriget (1630
—35). Nederländerna fortsatte emellertid
framgångsrikt sin kamp mot Spanien, och i Italien
ledde mantovanska tronföljdskriget 1629 till
väpnad konflikt mellan Frankrike och de
habsburgska makterna. Genom stilleståndet
med Polen i Altmark sept. 1629, som
bemedlades av Frankrike, fick Gustav Adolf fria
händer. Han ville på en gång tillgodose
Sveriges och sina trosförvanters intressen genom
att framtvinga återställandet av de gamla
förhållandena åtm. i Nordtyskland och
garantera deras fortbestånd genom ockupationer
(närmast Stralsund) och ett »evigt»
protektorat över kuststaterna. Militärt
underlättades hans företag därigenom, att kejsaren
på kurfurstedagen i Regensburg tvangs att
offra Wallenstein. Sedan Gustav Adolf i juni
1630 landstigit i Pommern, vidgade han
systematiskt sin operationsbas och öppnade vägen
till det inre av Tyskland, där Magdeburg efter
sin resning (aug. 1630) band Tillys krafter.
Frankrike avslutade väl sitt italienska krig
men lät sig ej därav hindras att finansiellt
stödja Gustav Adolf (fördraget i Bärwalde
jan. 1631). Om Gustav II Adolfs lysande
framgångar i Tyskland 1631 (slaget vid
Breiten-feld, besättandet av Mainz m. m.) och våren
1632 (slaget vid Lech, där Tilly dödades, och
inträngandet i Bayern) se Gustav, sp. 39—
40. Frankrike avvisades bryskt, då det sökte
skydda Bayern och ligan, vilka det (jämte
protestanterna) ville begagna som motvikt
mot kejsaren. Under tiden hade sachsarna
under Arnim brutit in i Böhmen och besatt
Prag (nov. 1631). Däremot gäckades delvis
Gustav Adolfs förhoppningar att efter Tillys
utmanövrering kunna underlägga sig
Nord-västtyskland, där Pappenheim framgångsrikt
försvarade sig. — Fullföljande en tanke, som
tagit form på grund av Sachsens hållning
under Leipzigkonventet (våren 1631), hade
Gustav Adolf efter Breitenfeld genom sitt tåg »in
i riket» skjutit Sachsen åt sidan och energiskt
arbetat på att samla de protestantiska
ständerna under sin ledning för att göra slut på
kriget. Nu framkastade han planen att även
efter freden bevara det framväxande
»cor-pus evangelicorum», givetvis under ledning
av Sverige, som genom stora landvinningar,
främst Pommern, skulle behålla fast fot i riket.
I dec. 1631 uppdrog kejsaren åt
Wallenstein att organisera en ny armé. Med denna
återtog han Prag (maj 1632) och hotade
såväl militärt som genom dunkla förhandlingar
med Arnim den svenska härens förbindelser
med kusten. Gustav Adolf mötte honom vid
Nürnberg men misslyckades, då han efter ett
utmattande ställningskrig sökte storma hans
läger (Alte Veste aug. 1632), och kunde ej
heller genom en förnyad framstöt mot s. draga
sin motståndare efter sig. Wallenstein ryckte
i stället till sig initiativet genom ett angrepp
på Sachsen. Väl avvändes hotet mot de
svenska förbindelselinjerna genom segern vid
Lüt
zen (6 nov.), men konungen stupade. Axel
Oxenstierna övertog nu ledningen, medan
befälet delades mellan G. Horn och Bernhard
av Weimar. Oxenstierna fullföljde ej sin
herres vittutseende planer. Såvitt möjligt
koncentrerade han Sveriges egna resurser vid
Östersjön och mot dess opålitliga grannar.
Kriget i Tyskland hoppades han kunna
avsluta huvudsakl. med de tyska
protestanternas egna krafter. Det lyckades honom också
att på konventet i Heilbronn sammansluta de
sydtyska ständerna (april 1633; se
Oxenstierna, sp. 471), men innan de övriga
ständernas anslutning vunnits, undanrycktes
grunden för den bräckliga byggnaden.
1633 hade de protestantiska vapnen ännu
överhanden. Väl hotade Wallenstein ånyo
förbindelselinjerna genom att infalla i
Schle-sien, där han segrade vid Steinau (okt. 1633).
Men han tvangs att vända, då Bernhard av
Weimar i nov. intog Regensburg. Sedan
kejsaren på grund av Wallensteins allt
tvetydigare förhandlingar låtit mörda honom (i Eger
febr. 1634), kom större kraft i den katolska
krigföringen. Svenskarna blevo i grund slagna
vid Nördlingen (aug. 1634), Horn
tillfångatogs, Bernhard av Weimar undkom till Elsass,
där han med fransk hjälp fortsatte kriget,
Heilbronnförbundet föll sönder, de flesta
ständerna slöto, följande Sachsens exempel, fred
med kejsaren i Prag (maj 1635), och Sachsen
började till sist fientligheter mot Sverige, som
ej antog Pragfreden. Då Frankrike tvangs att
mera aktivt inblanda sig, övergick kriget i ett
nytt skede.
4. Det svensk-franska kriget
(1635—48). Återstoden av Sveriges
krigsmakt räddades under otroliga svårigheter av
Johan Banér, som än föll tillbaka på sin
operationsbas, än hårt drabbade fienden
genom djärva motstötar (slaget vid Wittstock
1636, försvaret av och den berömda reträtten
från lägret vid Torgau 1637, försvaret av
Pommern 1637/38, slaget vid Chemnitz 1639).
Icke minst Banérs aktiva krigföring gav
Bernhard av Weimar tillfälle till
framgångsrika fälttåg vid Rhen. Samtidigt fortgick
kriget i Nederländerna, varjämte Frankrike
och Spanien mätte sina krafter på andra
fronter. Genom Bernhards av Weimar och
Banérs framgångar hade förutsättningar för
en samverkan skapats, som också efter
Bernhards död (1639) kom till stånd men ej ledde
till avgörande resultat. Sedan Banér 1641
avlidit, vände sig hans efterträdare Lennart
Torstenson (med avbrott för danska fälttåget
1643/44) mot arvländerna och nådde två gånger
fram till Wiens portar, 1645 under ett
ofruktbart försök till samverkan med Siebenbürgen;
en rad stora segrar (Breitenfeld 1642,
Jüter-bog 1644, Jankov 1645) ökade glansen av
dessa lysande fälttåg. Vid Rhen kämpade
fransmännen under Guébriant, Condé och
Tu-renne mot de kejserliga och bayrarna, vilka
senare i Mercy och von Werth ägde
framstående härförare. Under Torstensons
efterträdare Carl Gustaf Wrangel återupptogo
svenskarna den direkta samverkan med
fransmännen. Gemensamt tillfogade de förbundna
Bayern förkrossande nederlag (1647—48).
Samtidigt intog en svensk här under Königsmarck
och Wittenberg Lilla sidan av Prag (1648)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
