Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trissino, Giovanni Giorgio - Trist - Tristan da Cunha - Tristan och Isolde - Tristearin - Tristia - Tristikon - Tritheim, Johann - Triticum - Triton (mytologi) - Triton (zoologi) - Tritonia - Tritonium - Tritonus - Triumf - Triumfbåge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
621
Trist—Triumfbåge
622
fonisbe» (1515), den första
regelrätta tragedien i nyare
tiden, och införde den orimmade
femfotade jamben.
Trist, sorgsen, nedslagen;
ledsam, bedrövlig. — T r
iste s s e [-ä’s], fr., sorgsenhet.
Tristan da Cunha [eng. uttal
tri’stän da ko’nja], brittisk
ö-grupp om fyra öar: T., Gough’s
island, Inaccessible och
Nigh-tingale (tills. 116 kvkm), i
Sydatlanten, på 37° 6’ s. br.
och 12° 1’ v. Igd, mittemellan Goda
Hoppsudden och Sydamerika. Huvudön T. är omkr.
41 kvkm och består av en utslocknad, på
toppen vanl. snötäckt vulkan, som når 2,330 m
ö. h. ön bebos av 163 pers. (1932; 109 inv.
1880) på hamnplatsen Edinburgh.
Potatisodling. Fiske. Boskap och fruktträd finnas. De
ursprungliga inv. voro huvudsaki.
skeppsbrutna sjömän och soldater från den 1817
indragna garnisonen på S:t Helena. T. har fått
namn efter upptäckaren (1506), portugisen
Tris-täo da Cunha, och annekterades av
engelsmännen 1816. — Litt.: K. M. Barrow, »Three
years in T.» (1910); D. M. Gane, »T.» (1932).
Trfstan och Iso’lde, huvudpersonerna i en
ofantligt spridd medeltidsberättelse (jfr B r
e-tonska romaner, sp. 1203 f.). Den tappre
konungasonen Tristan sändes av sin morbror,
kung Marke av Cornwall, till Irland för att
avhämta hans brud, den blonda prinsessan
Isolde (Yseult). Ovetande dricka hon och
Tristan den kärleksdryck, som hennes mor
bryggt för Marke och Isolde, och bli
lidelsefullt förälskade i varann. Marke äktar Isolde,
men hon bedrar honom med Tristan, tills
Marke ertappar dem, då Tristan beger sig till
Normandie, där han gifter sig med en annan
Isolde utan att kunna döda kärleken till den
förra. — De äldsta litterära bearb. äro de
franska dikterna av Beroul (omkr. 1150; utg.
av E. Muret, 1913) och Thomas (omkr. 1170;
utg. av J. Bédier, 1902—05), vars verk var
förlagan för Gottfrieds från Strassburg (se
d. o.) dikt. Berättelsen ligger även till grund
för ett musikdrama av R. Wagner. — Se J.
Bédier, »Romanen om Tristan och Isolde» (1902),
W. Golther, »Tristan und Isolde» (1907), och F.
Ranke, »Tristan und Isold» (1925). (R-n B.)
Tristearln, kem., se I s t e r.
Trhstia, se O v i d i u s.
Trfstikon, av tre versrader bestående dikt
el. strof.
Tri’theim [-håim], J o h a n n, tysk
humanist och ockultist (1462—1516). Inträdde
1482 i benediktinklostret Sponheim och blev
abbot där 1483. T. nedlade ett betydande
arbete på att höja munkarnas sedliga och
intellektuella nivå och samlade själv ett av de
förnämsta klosterbiblioteken vid denna tid.
Mångsidigt lärd, umgicks han vid olika
furstehov. 1506 lämnade T. sitt kloster på grund
av inre strider och blev abbot i S:t Jakob vid
Würzburg. — T. efterlämnade ett stort antal
skrifter, dels av asketiskt-religiöst och
historiskt innehåll, dels av ockultistiskt. Han var
synnerligen intresserad av den tidens ockulta
vetande, och hans skrifter ha länge gällt som
värdefulla gruvor för alla i de hemliga
vetenskaperna intresserade. E. B-m.
under t. inneha im-
Triumfator på
triumfvagnen. Bild på ett
romerskt mynt.
Kustbild från Tristan da Cunha.
Trlticum, bot., se Vete och Vetesläktet.
Triton, grek, myt., en jättelik son till
Po-seidon och Amfitrite (se d. o., med bild),
kanske en personifikation av den brusande
havs-bränningen. T. förföljer havsnymferna.
Senare talas ofta om flera tritoner. De avbildas
med en kropp, sammansatt av mänsklig
överkropp och fiskstjärt. M. Pn N-n.
Triton, zool., se Trumpetsnäcka och
V attenödlor.
Tritönia, bot., se Iridaceae.
Tritönium, zool., se Trumpetsnäcka.
Tri’tonus, intervall av tre heltoner, d. v. s.
överstigande kvart, t. ex. f—h; var såsom
melodisteg förbjuden i äldre musik.
Triu’mf (lat. triu’mphus), festligt intåg i
Rom av fältherre och segerrik här, skedde,
sedan senaten beviljat medel och triumfatorn
genom lag fått rätt att
perium (se d. o. 1) i
staden. Tåget passerade
Via Sacra och slutade
på Capitolium (i äldre
tid på Circus).
Triumfatorn åkte stående på
en fyrspänd vagn,
företrädd av senatorer,
ämbetsmän och, efter
byten av olika slag,
offerdjur och förnäma fångar
samt liktorer med
lager-kransade fascer. Han
bar den capitolinske
Ju-piters ornat (guldstickad
toga och en tunika, stickad med palmkvistar),
och över hans huvud höll en statsslav Jupiters
tunga krona. Därpå följde legater och
tribu-ner till häst, rytteriet och slutligen legionerna.
Efter segrarna i de makedoniska krigen blevo
t. ståtligare och togo mer tid i anspråk.
Särskilt bekant är Vespasianus’ och Titus’ triumf
över judarna (71 e. Kr.), i vilken den
sju-armade ljusstaken från Jerusalems tempel
fördes med bland bytet och vars minne bevarats
i Ti tusbågen (se d. o., méd bildhänvisningar).
På Capitolium förrättades ett offer, och
lagerkransar nedlades av fältherren i
Jupiterbil-dens sköte, varpå en festmåltid ägde rum.
Under kejsartiden kunde utom kejsaren själv,
som ensam hade självständigt imperium, blott
medlemmar av det kejserliga huset fira t. Men
förtjänta fältherrar utmärktes med ornamenta
triumphalia. E. St.
Triumfbåge. 1. T. är från början ett högt
postament, avsett att uppbära en statygrupp,
i vilket ett valv inslogs av praktiska skäl.
De äldsta, av Livius omnämnda s. k.
triumfbågarna (den tidigaste av 196 f. Kr.) voro
dylika välvda postament. Därav följde, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
