Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Triumfbåge - Triumfkors - Triumfkrucifix - Triumvirat - Triumvirer - Triuris - Trivandrum - Trivial - Trivialskolor - Trivium - Trixagus - Triör - Trnava - Trnovo, Tirnova - Tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Triumfkors—Tro
624
t. kunde ställas grensle över en gata (så
skedde f. ggn 121 f. Kr.). I början av kejsar
Augustus’ regering vann t. en hastig
popularitet i Rom och spred sig därifrån över
Italien och i synnerhet de v. provinserna, där
den restes som en symbol av romersk storhet
och rikskänsla; i Frankrike finns ung. ett
dussin och i Afrika (Algeriet och Tunisien) över
50. T. är en valvkonstruktion med
fasad-dekoration i grekiska stilarter av samma slag,
som mot republikens slut vanligen prydde
valvbyggnader. Horisontellt är t. tredelad; den
nedersta delen är en olika gestaltad bas, den
översta en attika, som bildar den omedelbara
basen för statyerna. En vertikal tredelning
betingas av valvöppningen och de båda
murpelare, som flankera denna. Dekorationen
består av halvkolonner, från Hadrianus’ tid
även förkroppade kolonner. De bära en
kornisch, som avgränsar attikan nedtill. De fria
ytorna kunna mer el. mindre fyllas med
reliefer. Attikan brukar bära den monumentala
inskriften och är vanl. sparsammare smyckad.
T. höra till den romerska arkitekturens
vackraste och mest imponerande skapelser. Några
få av de mest kända må nämnas: Ti tusbågen
(se d. o.), Septimius Severus’ och Konstantins
t. i Rom (se Rom, bild 19 och 23, samt
de-taljbilder vid Romersk konst),
Augustus’ lilla t. i Susa, Trajanus’ t. i Benevento
och Ancona, t. i Orange i Frankrike, i
Tim-gad i Algeriet o. s. v. — Litt.: F. Noack,
»Triumph und Triumphbogen» (i »Vorträge
der Bibliothek Warburg», 1925—26); M. P:n
Nilsson, »The origin of the triumphal arch»
(i »Corolla archaeologica», 1932) och
»Triumfbågen» (i Ord och Bild 1931). M. PnN-n.
2. Under renässansen efterbildades ofta den
romerska t. I Dahlberghs »Suecia antiqua»
finnas stick efter dylika, som uppförts i
Sverige (bl. a. till drottning Kristinas kröning)
på 1600-talet. Senare ha t. byggts i flera av
Europas städer, t. ex. Brandenburger Tor i
Berlin (se d. o., bild 20), Propyléerna och
Siegestor i München (se d. o., bild 12 och 13)
och t. på Place de 1’Étoile och Place du
Car-rousel i Paris (se d. o., bild 5 och 11).
3. I medeltida kyrkor kallas valvbågen
mellan koret och långhuset t. (jfr Kyrka,
sp. 409). Det i denna öppning upphängda
krucifixet kallas triumfkors el.
triumfkrucifix. (E. L-k.)
Triumfkors, se Tr i u m ibå ge 3.
Triumfkrucifix, se Krucifix (med litt.)
och Triumfbåge 3.
Triumvirat, se Triumvirer.
Triumvlrer (lat. tre’sviri, triu’mviri,
tremän, sing. triu’mvir), i det gamla Rom
tre-mannamyndigheter för viss uppgift. Sådana
voro tresviri för myntpräglingen, triumviri
capitales, mest omtalade som verkställare av
avrättningar och som representanter för
polismakten, samt t. för anläggandet av kolonier.
Till triumviri rei publicae constituendae, t.
för statsskickets ordnande, utnämndes genom
ett plebiscit Antonius, Octavianus och
Lepi-dus 43 f. Kr. Den privata
sammanslutningen av 60 f. Kr. för inbördes politisk hjälp
mellan Pompeius, Caesar och Crassus
betecknas stundom som »det första
triumviratet» (triumviratet av år 43 som det
andra). E. St.
Triüris, växtsläkte av fam. Triuridaceae.
T. omfattar några få i tropiska Amerikas
skogar växande arter, späda, klorofyllfria, blekt
gulbruna saprofyter med enkönade blommor,
tretaligt hylle och talrika pistiller. Familjens
ställning är osäker; vanl. hänföres den till
monokotyledonerna. G. M-e.
Trivandrum [eng. uttal trivä’ndrem],
huvudstad i britt.-indiska lydstaten
Travan-core (se d. o.); 72,784 inv. (1921). T. har
ett berömt tempel, dit pilgrimer vallfärda, och
är ett av Sydindiens förnämsta bramanska
lärdomssäten.
Trivial, vardaglig, obetydlig, platt.
Trivialskolor, i germanska länder namn på
de medeltida dom(kyrko)- och stadsskolorna,
där undervisning gavs i trivium (se Fria
konster). Namnet upptogs i Sverige i 1649
års skolordning, betecknande fyraåriga (högre
t.) el. ettåriga (lägre t.), under gymnasiet
liggande skolor. Se Skolväsende, sp.
1151 ff. Jfr G. Brandell, »Svenska
undervisningsväsendets och uppfostrans historia», I, II
(1931).. Fr.Sg.
TrFvium, lat., se Fria konster.
Tri’xagus, zool., se Hallonskalbagge.
Trior, se Kvarn, sp. 345, och
Sädesrens-nings- och -sorteringsmaskiner.
Trnava [to’r-], ung. Nagyszombat, ty.
Tyr-nau, stad i s. v. Slovakien, Tjeckoslovakien,
43 km n. ö. om Bratislava; 23,971 inv. (1930).
T. var under 1600- och 1700-talet det katolska
n. Ungerns andliga centrum och har talrika
kyrkor, kloster o. a. kyrkliga stiftelser. T. är
en av slovakernas kulturella medelpunkter.
Trnovo [to’rnåvå], T i r n o v a, stad i n. ö.
Bulgarien, vid Donaus biflod Jantra och
järnväg; 12,750 inv. (1926). Säte för
bulgarisk-ortodox biskop; utgångspunkt för vägar över
mell. Balkan. T. var det andra bulgariska
rikets huvudstad (1186—1393) och bevarar
många byggnadsverk från denna tid. I T.
sammanträdde 1879 den konstituerande
församling, som gav det nuv. Bulgarien des»
författning.
Tro (lat. fi’des), det sammanfattande
uttrycket för det kristna gudsförhållandet.
Tron i kristen bemärkelse hänför sig till Gud
och till honom allena. Gud möter i denna
relation människan såsom den suveräne.
Detta betyder, att t. äger en utpräglat
teo-centrisk karaktär. Den kristna t. äger
samtidigt en utpräglat kristocentrisk karaktär,
så tillvida som den kristna t. icke vill veta
av någon annan Gud än den, som möter i
Kristus och i och genom honom handlar med
människorna. Den kristna t. får m. a. o. sitt
avgörande innehåll genom
»gudsuppenbarel-sen» i Kristus. Ordet t. betyder alltså i
kristen bemärkelse något helt annat än när
»tron» i dagligt språkbruk t. ex. kan fattas
såsom en osäker mening eller ett osäkert
vetande. T. såsom gudsförhållande
karakteriseras alltid i första hand därav, att Gud här
fattas såsom den där betvingar människan
och inställer henne under sitt regemente. I
överensstämmelse härmed fattas t. i kristen
mening i första hand såsom ett Guds verk.
Men t. har samtidigt en mänsklig sida och
framträder då närmast såsom hänvändelse
och hängivelse till Gud, varvid förhållandet
till honom kännetecknas av obetingad tillit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
