Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
753
Tull
754
teten hos det fartyg, med vilket den införes
o. s. v., benämnes differentialtull (se d. o.).
— Kamp- el. retorsionstullar kallas t.,
vilka brukas som handelspolitiskt
påtryckningsmedel gentemot ett annat land. — Med
hänsyn till beräkningssättet skiljer man på
värde- el. ad-valoremtull, vilken utgår i
förhållande till värdet på den in- el. utförda
varan, och specifik t. (vikttull, stycketull
o. s. v.), vilken utgår med visst belopp för en
kvantitetsenhet (vikt, stycketal o. s. v.) av
varan. Den nuv. svenska tulltaxan, liksom
flertalet andra moderna taxor, upptar
huvudsaki. specifika tullsatser, övervägande
värdetullar träffas bl. a. i Förenta staternas,
Englands och Hollands tulltaxor. — Understundom
är t. på viss vara bestämd att utgå med
växlande belopp, beroende på ändringar i varans
värde, så att t. ökas med fallande varupris
och omvänt. Man säger då, att t. utgår efter
en glidande tullskala (se d. o.). Ett
sådant system har tillämpats framför allt
beträffande spannmål. — Med dumpingtull
förstås en t., vars syfte är att utjämna en på
grund av dumping (se d. o.) förefintlig
prisskillnad mellan importvaror och inhemska
varor av motsv. slag. Ett speciellt slag härav
utgöra t., som åsättas för att motverka s. k.
valutadumping.
Genom handelsfördrag kan ett land
förbinda sig att nedsätta t. till el. att höja dem
utöver vissa belopp. Sådana t. kallas
bundna el. konventionaltullar i motsats
mot autonoma t., över vilka ett land har
fri rådighet. En tulltaxa säges innefatta
enkel t a r i f f, om för varje tullrubrik finnes
blott en tullsats, oavsett om tullsatserna äro
autonoma el. bundna. Förekomma två (el.
flera) tullsatser på samma tullrubriker, talar
man om en dubbeltariff. Av
dubbel-tariffsystemet förekomma två typer: dels en
anordning med general- och k o n v e
n-tionaltariff, varav den senare innehåller
de traktatsenligt bundna tullsatserna, vilka
tillämpas gentemot länder, som åtnjuta mest
gynnad nations behandling (detta system har
länge förefunnits i Tyskland), dels en
anordning med maximal- och m i n i m a 11
a-r i f f, varav den senare utgör den lägre,
autonoma tariff, som genom traktat
tillförsäkrats de mest gynnade länderna (tillämpades
bl. a. i Frankrike från 1892 till efter
världskriget).
T. spelade som statsinkomster en stor roll
redan under antiken. I Romerska riket
utvecklade sig under kejsartiden ett omfattande
system med t. utefter riksgränsen ävensom
mellan provinserna samt dessutom lokala
tullavgifter. Från Rom övergick tullväsendet till
de germanska stater, som uppstodo efter
Romerska rikets fall. Tullrätten fick här
karaktären av en furstlig höghetsrätt, som fursten
godtyckligt kunde göra bruk av för att skaffa
inkomster. Med splittringen på små lokala
maktområden fölide en motsv. splittring i
tullväsendet. Särskilt framträdande blev detta
i Tyskland, där alla de talrika andliga och
världsliga makthavarna samt fria städer och
riksstäder togo tullrätten i anspråk. De
sålunda uppkomna otaliga tullspärrarna
förlamade givetvis trafiken och medförde för
varubytet de svåraste hinder. I Frankrike och
England, vilka redan under medeltiden
utvecklades till stora enhetsstater, blev det
möjligt att relativt tidigt utbilda ett enhetligt
gränstullsystem, ehuru i det förra landet
många inre tullgränser kvarstodo ända till
1789.1 Tyskland åstadkoms en förbättring först
genom Tyska tullföreningen (se d. o.). — T:s
användning som handelspolitiskt vapen
uppkom i samband med merkantilismen (se M e
r-kanti Isy s teme t). Deras utformning till
ett instrument för en planmässig
handels-och skyddspolitik tillhör dock företrädesvis
1800-talet. Av avgörande betydelse blevo F.
von Lists (se d. o.) idéer om t:s användning
som uppfostringsmedel för skapande av
nationella industrier. Med den liberala
åskådningens genombrott kring 1800-talets mitt
undanträngdes för en tid de tullskyddsvänliga
strävandena, och ett starkare betonande av t:s
finanspolitiska betydelse förmärktes. Från
slutet av 1870-talet vunno emellertid
skydds-tendenserna i de flesta länder åter terräng.
England, som länge fasthållit vid en
konsekvent finanstullspolitik, har först efter
världskriget i större omfattning återinfört
skyddstullar. Mellan England och dess självstyrande
kolonier har utbildats ett system med
ömsesidigt gynnande genom tullreduktioner
(tullpreferens), ett resultat av den från 1900-talets
början pågående rörelsen för en närmare
ekonomisk sammanslutning mellan imperiets
skilda delar (jfr Handelspolitik).
I Sverige förekommo såväl import- som
exporttullar redan under medeltiden (åtm. sedan
1200-talet), ehuru man ej känner mycket
därom. Vid sidan av eller omväxlande med tullen
förekom den s. k. växeln, d. v. s.
skyldigheten att vid införsel el. utförsel avlämna ett
visst belopp i silver mot betalning i svenska
penningar el. avkortning i t. Det svenska
tullsystemet (varmed här åsyftas utlandstullen,
den »stora tullen» el. »stora sjötullen» till
skillnad från landtullen) hade ännu långt in
på 1600-talet väsentligen en rent fiskalisk
karaktär, om än vissa svaga ansatser skönjas
att genom differentiering i tullsatserna
gynna de inhemska köpmännen framför de
utländska. Från Gustav II Adolfs tid härrör en
länge och konsekvent fasthållen politik att
genom t. uppmuntra det svenska
skeppsbyg-geriet och sjöfarten. Detta tog sig uttryck i
medgivandet vid in- och utförsel av h e 1 f r
i-het och halvfrihet i t. med hänsyn till
de använda fartygens nationalitet och
användbarhet för militära ändamål. Enl. 1645
års tullordning åtnjöto svenska krigsdugliga
(munterade) fartyg för sina medförda varor en
tredjedels lindring i såväl ut- som intull
(helfrihet); andra svenska fartyg, som ej voro
tjänliga till örlig, fingo en sjättedels
lindring (halvfrihet), medan utländska fartyg
betalade hel t. (voro ofria). Detta slag av
tull-differentiering, vilket senare undergick
mångfaldiga förändringar, avskaffades slutligt ej
förrän 1857. — De första ansatserna till att
på tullvägen gynna svensk industri (frånsett
skeppsbyggeriet) spåras i 1667 års taxa. I
egentlig mening protektionistiska äro dock
först 1715 och 1718 års tulltaxor. I senare
taxor, ända fram till mitten av 1800-talet,
blevo skyddssynpunkterna alltmer
dominerande. Jämte höga t. på manufakturer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
