Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tungel, släkt - Tungel, Lars Nilsson - Tungelsta - Tungesläktet - Tungevar - Tunggrodor - Tunghäfta - Tunglik - Tunglösa groddjur - Tungmaskar - Tungolja - Tungomålstalande el. Glossolali - Tungpipor - Tungrer - Tungspat el. Baryt - Tungspatel, Munspatel - Tungspenen - Tungsten - Tungsvalgnerven - Tung-ting - Tungurahua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tungel, L. N.—Tungurahua
777
son T. (1592—1665), vilka adlades resp. 1631
och 1637. Den senares son generalmajoren
och landshövdingen Gustaf T. (d. barnlös
1699) blev frih. 1687.
Tungel, Lars Nilsson, diplomat (1582
—1633); jfr släktart. Studerade i Tyskland,
hemkom 1621, blev sekr. i Kansliet och
utbildades under Axel Oxenstierna. T., som var
skicklig diplomat, mycket språkkunnig och
utmärkt stilist, användes bl. a. i
beskickningar till Frankrike 1628 och 1630. Efter
slaget vid Breitenfeld 1631 blev T. svensk
resident hos kurfursten av Sachsen. T:s
viktiga depescher härifrån röra bl. a. de hemliga
underhandlingarna med Wallenstein. T:s
papper äro utg. av P. Sondén i Hist. Ilandl.,
bd 22, 1907—09.
Tungelsta, stationssamhälle och
egnahemsområde i Västerhaninge socken, Stockholms
län (Södertörn), vid Stockholm—Nynäs
järnväg; omkr. 900 inv. (1932). Många
handelsträdgårdar.
Tungesläktet, zool., se Flundrefiskar.
Tungevar, Arnoglo’ssus late’rna, tillhör
flundrefiskarna och utmärkes av långsträckt,
tunn, halvgenomskinlig kropp, ovan gråbrun,
under vit. Längden är 15—19 cm. I Sverige
förekommer t. längs västkusten på sand- el.
lerbotten, stundom ända ned på 100 m djup.
T. saknar ekonomisk betydelse. T. P.
Tunggrodor, zool., se Phaneroglossa.
Tunghäfta, tungspetsens abnormt strama
vidfästning vid munbottnen till följd av
alltför kort tungband. V. Nsl.
Tunglik benämnes en blomkrona, som har
rörformig pip och vanl. bandlikt, oftast
jämn-brett bräm (t. ex. hos många korgblommiga
växter; se Blomma, bild 5). Ett blad
kallas tunglikt, om skivan från en täml.
bred bas småningom tilltager i bredd upp
emot den avrundade spetsen. G. M-e.
Tunglösa groddjur, zool., se A g 1 o s s a.
Tungmaskar, Linguatulidae, djurgrupp av
osäker systematisk ställning, vanl. räknad
som närstående spindeldjuren och omfattande
endast parasitiskt levande former. De
könsmogna djuren äro platta, masklika, med yttre
segmentering och vistas i pannhålorna av
rovdjur. De bli några cm långa. Larverna
parasitera i lever och lungor av växtätare, äro
mycket mindre och erinra om kvalster.
Pen-tastomum taenioides lever som larv i gnagare,
som vuxen i hund, varg och räv. Människan
kan (ehuru sällsynt) angripas av bägge
utvecklingsstadierna. T. P.
Tungolja, kem. tekn., se Stenkolstjära.
Tungomålstalande el. G 1 o s s o 1 a 11, ett
slag av automatiskt trancespråk. Det
förekommer på vitt skilda religionsstadier,
framför allt i primitiv religion men även i
moderna kristna sekter, t. ex. pingströrelsen.
Då talet vid extas (se d. o.) ofrivilligt
strömmar över den extatiskes läppar, tolkas det
vanl. så, att en demon eller gudomsmakt tagit
människan i besittning och talar genom
hennes mun. T. alstras därigenom, att det
undermedvetna själslivet tar väldet över
talorganen och sätter dessa i rörelse. Det består
av tre slag: 1) osammansatt t., som består av
löst hopfogade ljud och stavelser, vilka icke
ha någon inre förbindelse el. mening; 2)
sammansatt t., i vilket ljuden äro sammanfogade
778
till verkliga ord av annan gestaltning än de,
som förekomma i de levande språken, alltså
närmast ett konstlat språk i likhet t. ex.
med esperanto; 3) xenolali, tal på ett
verkligt existerande men för tungomålstalaren
själv okänt språk. I detta sista fall är det
vanl. fråga om s. k. kryptomnesi, d. v. s. det
är ord, som tungomålstalaren tidigare hört
men glömt och som nu åter dyka upp i
trancen; oftast är det dock endast ljud, som
ha likhet med främmande ord. — Litt.: Ty.
monogr. av E. Mosiman (1911) och H. Rust
(1924); B. Gadelius, »Om besatthet och talande
med tungomål» (1912); E. Briem, »Den
moderna pingströrelsen» (1924). E. B-m.
Tungpipor, mus., benämning för
rörbladsin-strumenten klarinett (en tunga) samt oboe
och fagott (två tungor). De inom orgeln
brukliga t. äro byggda efter klarinettprincipen;
de blevo vanliga på 1300-talet, och en del
orglar med uteslutande t. konstruerades
(»re-gale»). Se vidare Orgel.
Tungrer (lat. tungri), folk i Gallia belgica,
efter eburonernas (se d. o.) utrotande 53 f. Kr.
bosatt på deras område. Deltogo i
bataver-nas uppror 69—70 e. Kr. Deras huvudort var
Attuaca, även kallad Tungri, nu Tongres.
Tungspat el. B a r y t, ett rombiskt (se
Kristallsystem) kristalliserande, av
bariumsulfat, Ba SO4 (med 65,68 % BaO),
bestående mineral, som har hårdheten 3—3,5 (se
Hårdhetsskala) och spec. v. 4,3—4,7.
Glas- el. fettglänsande och vanl. mer el.
mindre genomskinlig, är t. ibland färglös men
oftast vit, grå el. rödaktig. T. har stor
utbredning i naturen, mestadels åtföljande
malmförekomster. På sina ställen bildar t.
självständiga förekomster av stor
kommersiell betydelse, vanligen gångar, lager (t. ex.
Meggen an der Lenne i Westfalen) el.
meta-somatiska fyndigheter. Av
produktionsländerna stå Tyskland (285,000 ton 1930) och
U. S. A. (251,000 ton) främst. Största
mängden t. förbrukas i färgindustrien för
beredning särskilt av vita färger, främst
li-topon. Vidsträckt användning har t. även
dels i den kemiska industrien för
framställning av bariumpreparat, dels i pappers-,
siden- och tapetindustrierna. T. nyttjas
dessutom som polermedel. N. Zn.
Tungspatel, M u n s p a t e 1 (se S p a t e 1),
instrument för att trycka ned tungan, så att
munhålan och svalget kunna bättre överses.
Tungspenen, se Munhåla.
Tungsten. 1. (Miner.) Bispbergs t.,
den förekomst av scheelit, i vilken C. W.
Scheele upptäckte volframsyran. — 2.
(Miner.) Bastnäs’ t., se Cerit och H
i-singer, W., sp. 1053. — 3. (Kem.)
Grundämnet volfram i dels engelskspråkig, dels
fransk litt., i sistnämnda fall med stavningen
tungstène. ’ N. Zn.
Tungsvalgnerven, anat., se H j ä r n n e
r-v e r, sp. 1117.
Tung-ting, sjö i n. ö. prov. Ilu-nan, Kinas
största insjö; omkr. 6,000 kvkm vid
högvatten. Mottar tillflödena Yüan-kiang och
Siang-kiang m. fl. samt står genom kanaler
i förbindelse med Yang-tsi-kiang.
Tungurahua [tongora’oa], vulkan i
Högkor-dilleran, republ. Ecuador (se bild vid d. o.);
5,087 m ö. h.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
