Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tunis - Tunisien - Tunkers el. Dunkers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
781
Tunisien—Tunkers
782
judar och 87,208 kristna. Av européerna voro
33,649 fransmän och 46,457 italienare. Säte för
Tunisiens resident général. Den äldre
infö-dingsstaden med sin centrala del, Medina, har
väl bibehållen orientalisk prägel, den moderna
europeiska stadsdelen i ö. har breda avenyer,
av vilka Avenue Jules Ferry för till hamnen.
Bland de talrika moskéerna märkas Stora
moskén el. Djama ez-Zituna
(»olivträds-moskén»), gr. 732, huvudsaki. från
1200—-1400-talet, förenad med ett stort
muhammedanskt univ., samt Sidi Mahrez’ moské (färdig
1700). Bland sevärdheterna märkes även det
magnifika palatset Dar el-Bei. Tillv. av textil-,
läder-, koppar- och guldsmedsarbeten;
siden-och ylleväverier m. m. Livlig gatuhandel i
talrika basarer (suks). Utförsel av fosfat,
järnmalm, spannmål, sydfrukter och olja. I
T. finnas kolonialskola och Pasteurinstitut.
I de vackra omgivningarna ligger
Bardopa-latset med Alaouimuseet, ett av Nordafrikas
bästa arkeol. museer, särskilt rikt på romersk
mosaik. 15 km n. ö. om T. ruinerna av
Kar-tago (se d. o.). T. ockuperades av
fransmännen 1881. Jfr Tunisien. M.
T:s uppkomst och äldsta historia äro nära
förknippade med Kartagos (se d. o.). Dess
egentliga storhetstid börjar dock först med
arabernas erövring i slutet av 800-talet, då T. blev
huvudstad i Tunisien. Under medeltiden var
T. flera gånger förgäves belägrat av
korsfarar-härar. Spanjorerna innehade staden 1535—69.
1574 erövrades T. av turkarna. Därefter
sammanfaller T:s historia i allt väsentligt med
Tunisiens (se d. o., sp. 782). B. E-r.
2. Oriktig benämning på Tunisien (se d. o.).
Tunisien, fr. La Tunisie, arab. Ifrikije,
franskt protektorat i Nordafrika, mellan
franska Algeriet i v. och it. kolonien Libia i ö.,
med kust vid Medelhavet i n. och vid Lilla
Syrtenviken av samma hav i ö.; 125,130 kvkm
(därav Sydterritorierna omkr. 46,000 kvkm),
2,410,692 inv. (1931), därav 2,159,151 araber
och beduiner, 195,293 européer, därav 91,427
fransmän (utom omkr. 25,000 militärer), 91,178
italienare och 8,643 malteser; 56,242 judar.
89,6 % av inv. äro muhammedaner.
Huvudstad: Tunis.
T:s naturförhållanden skilja sig föga från
Algeriets (jfr d. o.). Från s. v. till n. ö.
genomdrages det av berg, som utgöra Sahara-Atlas’
fortsättning (Monts de Zeugitane) och
kulminera i Djebel Chambi i v. (1,590 m ö. h.). Längs
n. kusten sträcker sig Tell Atlas (högsta punkt
i Monts de Khroumirie, 1,450 m), mot s.
begränsat av Medjerdas bördiga dalgång, vilken
jämte de vågiga slätter, som omgiva
Tunis-och Hammametvikarna, är T:s förnämsta
odlings- och kolonisationsområde. Medjerda är
T:s huvudflod; i s. finnas blott wadier.
Mellan de starkt splittrade bergskedjorna
utbreda sig platåland (500—1,000 m ö. h.),
sänkande sig mot s. och s. ö., där stäpp-,
sjott-och ökenregionerna (Sahara) vidtaga.
Klimatet, mindre regelbundet än Algeriets, avtar i
fuktighet från n. mot s. (från omkr. 2,000 till
200 mm nederbörd årl.). Tunis har en
medel-temp. av 11° C i jan., 27° C i juli. Gafsa i v.
uppvisar extremerna — 4° C om vintern och
48° C om sommaren. Snö faller årl. på de
högsta topparna. De n. bergen täckas av stora
värdefulla skogar, i synnerhet korkek.
Under antiken en del av Roms »kornbod»,
är T. ännu företrädesvis ett jordbruksland.
Främst märkes odling av vete (på 8,094 kvkm
1931), korn och havre. Härtill komma stor
odling av oliver (34,600 ton olja 1931) i östra
T., vin- och sydfruktsodling i n. ö.,
dadelpalmer i s. (Djeriddistriktet). På stäpperna
skördas halfagräs, i Khroumirieskogarna korkek.
1931 räknades 94,700 hästar, 171,182 åsnor,
448,671 nötkreatur, 1,941,363 får, 1,2 mill.
getter och 148,422 kameler. Jordbruket, som
utmärkes av stora bruksenheter, har
successivt, med tillhjälp av konstgjord bevattning
(artesiska brunnar), trängt upp i platålandet,
men T:s moderna utveckling knyter sig
framför allt till mineralindustrien. T. har blivit
en av världens främsta producenter av fosfat
(jfr d. o.),* särskilt från distriktet Gafsa—
Metlaoui. Vidare brytas järn-, zink- och
blymalm för export. Fisket sysselsatte 1931 3,626
båtar och 13,498 pers.; saltutvinning i saliner
De förnämsta exportvarorna äro
jordbruksprodukter och mineral. Utrikeshandeln går
mest på Frankrike och Algeriet.
Järnvägarnas huvudlinjer följa i allm. de s. v.—n. ö.
floddalarna till hamnstäder vid kusten. De
viktigaste bland dessa äro Tunis med
Gou-lette (mineralhamn), Sfax (fosfathamn), Sousse,
Bizerte, Mahdia, Gabès och Tabarca. M.
Historia. T:s äldsta historia är
förknippad med de puniska faktorierna vid T:s kust
(se K ar tago). 146 f. Kr. blev T. en del
av Romerska riket och som den rikaste
delen av prov. Africa av stor betydelse som
spannmålsexportör. Under
folkvandringsti-den innehades T. en tid av vandalerna (se
d. o.) men återerövrades av Belisarius 534.
Mot slutet av 600-talet intogs T. av
araberna, vilka under olika, mäktiga dynastier
här grundade ett av de kristna
Medelhavsländerna fruktat rike. 1574 blev T. turkisk
provins och styrdes till en början av en av
janitscharerna vald dej. 1705 blev Hussein
ben Ali T:s härskare, och under hans
kraftfulla regering organiserades det redan tidigare
blomstrande sjöröveriet i T. rent systematiskt.
Först 1819, sedan kongressen i Aachen (se
d. o.) överlämnat en hotfull kollektivnot till
dejen, kunde sjöröveriet stävjas. Under
1800-talets första årtionden försämrades i hög
grad T:s ekonomiska och politiska läge.
Sedan Frankrike 1830 erövrat Algeriet,
engagerades T. starkt i den franska
kolonialpolitiken, vilket även resulterade i flera viktiga
reformer i T. 1871 erhöll Muhammed
es-Sadok av sultanen arvsrätt för sin dynasti,
och av sultanens maktbefogenhet kvarstod
nu endast avgörandet över krig och fred.
1881 tvingades emellertid T. att erkänna
Frankrikes protektorat. Under ledning av
framstående franska generalresidenter har T.
därefter gått en rik materiell blomstring till
mötes. B. E-r.
Litt.: »Les guides bleus. Algérie-Tunisie»
(1923); mrs. Steuart Erskine, »Vanished cities
of northern Africa» (1927); É. Fitoussi och A.
Benazet, »L’état tunisien et le protectorat
frangais. Histoire et organisation 1525 å 1931»
(2 bd, 1931).
Tu’nkers (av ty. tunken, doppa) el. D u
n-k e r s (eng. german baptists), 1708 i Tyskland
bildad baptistsekt, som 1719—29 emigrerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
