Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiet - Försvarsväsen - Flagga - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Turkiet (Flagga—Historia)
811
dervattensbåtar, 7 kanonbåtar, 4
motortorped-båtar, 3 minutläggare, 2 jakter och 6
vakt-båtar. Det sammanlagda tonnaget uppgår till
omkr. 45,000 ton. Marinbudgeten har 1925—
32 uppgått till 5—6 mill. turk, pund
(motsvarar 15—18 mill. kr.). Tjänstetiden för
inkallad personal i flottan är 3 år. — T. har
ett högt utvecklat flygväsen under civil
administration. ö-g.
Flagga, se flaggkarta vid art. Flagga.
Historia. Rikets uppkomst och
grundläggande. Enligt en tämligen
trovärdig sägen utvandrade en turkisk
hövding av ogusernas stam, Sulejman-schah,
vid tiden för Djingis-kans härjning av
Kova-resmien 1220 med sin hord på 50,000 sjä-.
lar från Chorasans trakter mot väster och
hamnade vid Eufrat i armeniska
höglandet. Då folket efter några år åter drog
mot ö., drunknade Sulejman-schah, stammen
splittrades, och dess mindre del på 400
familjer stannade kvar på Erzerums högslätt.
Su-lejmans son Ertogrul, den nya klanens
hövding, hjälpte i närheten av Angöra
militärt seldjuksultanens av Konia trupper. Som
belöning härför erhöllo de rotlösa nomaderna
Sögüddalens rika betesmarker och sedan
vidgade förläningar. Ertogruls äldste son, O
s-man (jfr d. o.; f. 1259), blev vid faderns död
1281 (1288?) klanens hövding och befäste sin
ställning genom att troget stödja
seldjuksultanens vacklande tron och genom
betydelsefulla erövringar för dess räkning. Sultanen
Ala-ud-din Kaikobäd II gjorde honom 1295 till
regent över de erövrade områdena. När
stammen först antog islam kan icke med visshet
avgöras. Den synes dock ganska tidigt ha
stått under dess inflytande i mindre strikta
former, men i och med Osman blev den
islamska traditionen fastare grundad, samtidigt
som folket lämnade nomadlivet och tillägnade
sig den bofasta befolkningens vanor. Efter
Osman, av vilken kejsardömet bar sitt namn,
innehade 35 regenter av hans ätt den
turkiska tronen.
Erövringstiden. När den siste
seldjuk-sultanen, störtad genom en ny
mongolinvasion, 1300 tog sin tillflykt till
Konstantin-opel, tog Osman den lediga tronen i
besittning och började utvidga sitt riksområde
genom ständiga erövringar, bland vilka de av
Akhisar 1308 och Brussa (se d. o.) 1326 voro
de viktigaste. Osman avled samma år, och
hans yngre son Orkhan (Orhan, Orchan; reg.
1326—59) blev faderns efterträdare. Han
gjorde Brussa till rikets huvudstad och vände sig
mot grekernas befästa platser på asiatisk
mark. Inom loppet av några år intog han
bl. a. Nikomedia, Nicaea och Pergamon, så att
bysantinerna 1338 blott hade två städer kvar
•på den asiatiska sidan. Orkhan organiserade
hären, varvid janitscharkåren (se J a n i
t-s c h a r e r, sp. 966) upprättades, samt ordnade
förvaltningen. T:s indelning i tre sandjak
(baner) och rättsväsendets ordnande enl.
koranen och kanun voro huvudsaki. hans äldre
broders och förste vesirs, Alä-ud-dlns, verk.
Sålunda bildades ett politiskt ordnat
fältläger, som hastigt utökades med kristna
renega-ter, vilka erhöllo det privilegierade
krigar-ståndets alla förmåner. Kejsar Johannes VI
Kantakuzenos och Orkhan slöto ett fördrag
812
1345, vilket innebar, att den senare mot
att erhålla kejsarens dotter Teodora till
gemål samt tillstånd för turkarna att
plundra en grekisk provins och där infånga
kristna som slavar skulle ställa en trupp av
6,000 man till förfogande för att undertrycka
inre oroligheter i kejsarens länder. Fördragets
bestämmelser verkställdes, och så kom den
första turkiska armén över till Europa. Orkhans
son Sulejman pascha forcerade 1356
Hellespon-ten och tog genom överrumpling under en
jordbävning Gallipolifortet, och därmed hade
turkarna vunnit fast fot på europeisk mark.
Denna framgång följdes omedelbart av nya
erövringar längs Hellesponten och Marmarasjöns
stränder. Den frist, som Orkhans 1359
inträffade död skänkte, blev av kort varaktighet.
Efterträdaren Murad I (reg. 1359—89)
vände sig mot Mindre Asien och underlade sig
Kirman och Karamanien samt fullföljde
erövringarna i Europa. Adrianopel intogs 1361
(1360?) och blev 1366 (1365?) huvudstad i st. f.
Brussa. Turkarna togo även Filippopel, och
1373 underkuvade de Makedonien och tågade
över Balkan. Serbien, Valakiet och Bulgarien
gjordes till tributstater. Ett de kristna
furstarnas förbund bildades mot turkarna, men i
slaget vid Kosovo polje 1389 ledo de förbundna
— serber, albaner och valaker — ett
förkrossande nederlag. Murad I (se d. o.) dödades
emellertid. Härorganisationen hade fullföljts
av Murad, som upprättat besoldat kavalleri
och ett slags rusthållsrytteri. Murad påbjöd
även, att alla krigsfångar skulle ställas inför
valet att antingen övergå till islam och
därmed upptagas som fria osmaner el. ock bli
sålda som slavar. Häri ligger en av
orsakerna till det osmanska folkets enastående
rasblandning, varigenom de med införlivandet
av högre stående folkelement förädlat sin egen
mer primitiva ras. Bajasid I (reg. 1389—
1402) förenade Bulgarien med sitt rike 1393,
underlade sig de ännu återstående seldjukiska
småstaterna och stod just i begrepp att
storma Konstantinopel, då Timur-lenk överföll
honom. I slaget vid Angöra (Ankara) 1402
besegrades Bajasid, blev själv bortförd och
dog i fångenskap 1403. Först Muhammed I
(reg. 1413—21), Bajasids son, lyckades 1413
återförena det sönderfallna riket, vars
omfattning nu var starkt förminskad.
Dennes son Murad II (reg. 1421—51)
fortsatte faderns verk, kuvade upproren i Asien
och befäste turkarnas välde på Balkan, bl. a.
genom segern över en ungersk-polsk korshär
1443 och segrar vid Varna 1444 samt Kosovo
polje 1448. Muhammed II (reg. 1451—81)
verkställde 1453 den så länge förberedda och
eftertraktade erövringen av det redan på alla
sidor kringskurna Konstantinopel (jfr d. o.),
som därefter blev huvudstad i det nya
stormaktsvälde, vilket utom Mindre Asien
omfattade alla länderna kring Svarta havet från
Bosnien i v. till Trapezunt i ö. Den
upphetsning Konstantinopels erövring framkallade i
Europa tog sig mer uttryck i stora ord och
verkningslösa gester än i åtgärder, ägnade att
rubba turkarnas redan intagna ställning.
Muhammed II antog 1473 titeln sultan för det
osmanska husets härskare i st. f. den tidigare
använda emirtiteln.
Storhetstiden. Med dessa väldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
